Skogen - läkande kraft

Det sägs att skogen ska ha en lugn och läkande effekt. Lider man av en utmattningsdepression ska skogen och naturen kunna skapa ett lugn. Jag som alltid varit målinriktad och haft svårt att göra något utan mål har haft skogen som en plats för ett enda mål. Att fylla svampkorgen med så mycket svamp på så kort tid som möjligt. Att gå sakta och lugnt och njuta av naturen har inte funnits. Fyll korgen och åk hem. Finns det inget att fylla korgen med så ödsla inte tid att vara kvar. 

Ibland har idylltanken kommit upp och kaffe och bulle fått följa med ut. En snabbfika på stående fot, ska jag väl ändå kunna hinna med tillsammans med familjen. Det ska ju vara mysigt och idylliskt. 

Att då gå i skogen eller hemska tanke, sitta still i skoge, som rehabilitering har för mig varit en otänkbar tanke. Men idag tog Thomas och jag med korgen, svampknivarna och kaffe muggen, drog på oss stövlarna och åkte till skogen. När vi klev ut ur bilen samtalade vi om här och nu. Jag berättade högt om nuet; Jag  går på skogsvägen och håller Thomas i handen. Jag har svampkorgen i andra handen med svampknivarna liggandes i. Jag hör vattnet i bäcken." Att högt säga detta är för att hjälpa mig att vara i nuet. Att finnas här och nu, inte rusa vidare i min tanke. En tanke som skulle kunna tala om för mig att korgen ska fyllas i rasande fart med trattisar och sedan kaffe för att sedan kasta oss hem. Jag vill inte ha den tanken utan jag vill finnas här och nu tillsammans med Thomas. 

Vår går sakta och plockar de få trattisar vi hittar. Samtalar. Går ut på grusvägen igen. Träffar ett äldre par och vi konstaterar tillsammans att det nog inte är ett trattkantarellår i år. Går tillbaka till bilen och lugnt sitter vi och tar kaffet och mumsar på varsin bulle. Sitter kvar en stund, pratar. Sitter kvar en stund i tystnad. Jag är här och nu för första gången i skogen på många många år. Kanske så många år som 10-15 år. Vi har plockat trattisar i samma skog i ca 20-25 år och sakta kommer jag ihåg hur jag på hösten kunde åka hit, ensam när det var mycket på jobbet. Ensam med svampkorgen och andas. Kommer ihåg att jag här i skogen kände att jag kunde andas och få syre. När försvann den förmågan? Omöjligt att säga. Det kanske inte heller spelar någon roll. Det viktigaste är att jag åter kan finna lugn och andas. Idag har jag kommit en bit på vägen. Nådde inte ända fram, ångest och stress gjorde sig påmind men jag lyckades bemästra det. Jag lyckades gå sakta och accepter att det inte blev svamp i korgen, 30 stycken räknas inte. Jag lyckades sitta ner och njuta av en kopp kaffe tillsammans med Thomas i en tyst skog. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln