Skratt

Det finns mycket jag saknar nu när jag är sjuk men jag försöker att tänka att vissa saker kommer att komma tillbaka och andra saker gör det inte. Oavsett kommer det bli bra. Men något som jag verkligen längtar efter är att få skratta. Ok, jag skrattar ibland, inte ofta, men ibland. Skrattet är dock inte äkta. Det är mest ett artighetsskratt. Ett skratt som som skrattas för att det förväntas av mig, någon kanske sa något roligt. Jag har en fin vän som precis som jag genomgår en utmattningsdepression och jag vet att hon också saknar sitt skratt precis som jag saknar mitt. Jag vet att min familj också saknar mitt skratt. Mitt glada vanliga jag. För en tid sedan sa vår kloka dotter. "Men mamma, du skrattar ju. Det var så länge sedan." Ja så sant det va verkligen länge sedan. 

Det är något av en sorg att sakna sitt skratt. Jag försöker att inte sörja men jag saknar det verkligen, att finnas i glädje och skratt. Jag försöker tänka framåt, men vara i nuet för att kunna komma till en skrattande framtid. 

Igår morse skrattade jag det där gurglande härliga skrattet som jag vet finns där. Jag skrattade, nu när jag skriver ler jag åt minnet. Jag skrattade åt Thomas som sa den ena knasigheten efter den andra där jag försökte titta i morgontidningen. "Läser" den alltid i paddan för då kan jag förstora texten och bara ha fokus på små delar i taget, utan att bli störd av alla intryck runt omkring. Där satt jag uppkrupen i sängen och Thomas, knasade sig som sagt med den ena kommentaren efter den andra. Och jag skrattade, ett ärligt glatt och efterlängtat skratt. Ett skratt som kom från både hjärta och mage. Ett skratt som smittade av sig. Ett skratt som fortfarande idag får mig att le. Skrattet ökade dessutom när Thomas "tatuerade" ett hjärta med sina initialer på min axel. Även nu småskrattar jag åt hans tokigheter. 

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln