Facebook

För snart ett och halvt år sedan skrev jag en text. En text som var tänkt att jag skulle lägga upp på Facebook. En text som skulle förklara mitt beteende. En text som skulle hjälpa mig att inte skämmas så mycket. Hjälpa mig att skämmas lite mindre för att jag var sjuk. Jag lade aldrig upp texten. Jag lade aldrig upp texten för att jag skämdes för mycket. 

Under dessa ett och ett halvt år har det hänt mycket. Även om någon som jag har svårt att se det då jag vill ha snabba resultat. Jag är fortfarande sjuk. Men jag tar mig framåt. Framåt med proffesionell hjälp. Framåt med nära vänner. Framåt med min underbara familj. Men framåt framför allt för att jag är jag. Jag börjar sakta, sakta acceptera att jag är i ett utmatningstillstånd.

Jag började skriva för att jag själv skulle förstå. Förstå mig själv. Förstå vad som händer med mig. Jag började skriva längre och längre texter på mitt "nya" och hemliga Instagramkonto, mrs_excalibur. Ett konto som var anonymt. Ett konto där jag kunde skriva utan att någon visste vem jag var. Ett konto där jag fick vara anonym. Men ni var några vänner som hittade mig. Till en början blev ni blockade. Jag vågade fortfarande inte visa mitt jag. Jag hade inte modet. Jag ville och behövde treva mig fram själv. Men ju mer jag har accepterat att jag är sjuk ju mer har jag vågat visa av mig själv. Och för drygt en vecka sedan startade jag bloggen. En blogg där jag kan fortsätta skriva om min kamp att bli frisk. Skriva för mig själv. Skriva så att jag själv ska förstå. Förstå och läka mig. 

Idag lade jag upp texten på Facebook. Inte för någon annans skull än min egen. Bara för min egen skull, en hjälp i att inte skämmas. 

Texten följer nedan... 
Valde att ta några av Royne Mercurios bilder av HerreGud & co. De illustrerar väldigt bra mn situation



1 juni 2014
Finns säkert de som tycker att jag nu blottar mig... De som tycker, "to mutch"... De som säger "vad var det vi sa, självklart skulle det ske..."De som säger "skitsnack det finns inte..." De som inte bryr sig... MEN jag bryr mig OCH jag måste få göra det på mitt sätt! Därför väljer jag nu att berätta här på FB, inte för din skull utan för min egen skull. Jag vet att ni är några som undrat och funderat. Några som reagerat och även agerat. 

Jag har alltid sprungit och sprungit fort. Gillat fart och fläkt, liv och rörelse. MEN nu har livet tyvärr tagit stopp och jag sitter fast i tegelväggen. Ska jag vara ärlig så sitter jag där och försöker fortsätta springa, för att ta mig igenom och komma ut på andra sidan. Fått kommentarer som "har svårt att förstå sådant här." Det är helt ok, jag kommer aldrig kunna förklara för dig, så du behöver inte förstå! Det viktigaste är att jag själv lär mig att förstå. 

Du som möter mig på gatan eller i affären, du har inte gjort något fel, jag har bara inte ork att möta dig. Jag har inte ork att prata eller le mot dig. I alla fall inte just i den timman eller i den minuten just då. Jag har inte ork att möta din blick från dig som vet, blicken från dig som ger värme och förståelse, förståelse som gör att jag gråter mitt på stan. Jag har inte ork till det, men det är inte ditt fel. Det är bristen på ork och rädslan för alla tårar som kommer som gör att jag tittar bort eller till och med går iväg. Det är av samma orkeslöshet och rädsla som jag inte svarar på ditt telefonsamtal eller sms. Inte för att jag inte vill ha kontakten utan för att jag inte längre förmår. MEN tänker nu någon, jag har sett henne glad och stojandes... Ja visst är det så, men när jag kommer ur det här så kommer jag kunna söka till Dramaten... I alla fall om publiken inte tittar mig i ögonen, för om du tittat mig i ögonen så har du oxå sett att det inte är äkthet det du sett. 
Så det här är min berättelse, min berättelse som den ser ut just nu och som jag berättar för att jag lite lättare ska kunna möta dig utan att skämmas. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln