En resa till något jag vill

Solen skiner och jag gör precis det jag vill. Jag gör det jag vill göra.  Jag gör det jag vill göra just idag. I solens sken har jag cyklat till tåget. Stannat till och köpt mig en cappuccino i, som jag kallar det, kaffekiosken vid stationen. Sätter mig på tåget och njuter av landskapet som susar förbi. Ett landskap som skiftar från vecka til vecka tackvare våra årstider. Sitter på tåget och summerar veckan som varit. Summerar och går igenom det jag skrivit i min telefon. Anteckningar som är privata. Anteckningar som jag delar endast med mig själv. Anteckningar som jag läser upp för Thomas och Olle, min psykolog. Men det jag skriver är så privat att alla ord, alla meningar är inte delbara mer än med mig själv. 
Går sedan den kvarten det tar upp till lasarettet. Går lugnt och stannar vid den lysande röda gubben trafikljuset. Stannar och andas. Stannar och väntar på min tur. Ibland lyfter jag handen och hälsar på någon som kommer körandes i en bil. Men oftast tittar jag bara rakt fram. Tittar rakt fram och är med mig själv. 

Idag gör jag precis det jag vill göra på måndagar. Men så har det inte alltid varit. Jag har alltid velat gå till psykologen på måndagar, så som jag gjort varje måndag i 1 1/2 år. Men resan dit har inte alltid varit enkel. Resan dit har inte alltid varit vad jag har velat göra. 

Från början, när vi fortfarande bodde i samma stad som psykologen finns körde Thomas eller mina vänner mig till lasarettet. Ibland körde jag själv, men inte ens den korta vägen på cirka två kilometer var en sträcka jag skulle köra. Min koncentration höll inte dessa minuterar för att vara en säker bilförare. När vi sedan flyttade 4,5 mil iväg var jag alltid beroende av att någon körde mig. Ett par gånger kämpade jag med att ta tåget, samma tåg som jag idag vill åka. En kamp med öronproppar och solglasögon. En kamp att stänga ute alla intryck jag fick och inte kunde sortera. 

Alla dessa intryck som stressade mig. Alla dessa människor som pratade. Alla dessa barn som pockade på stressade föräldrars uppmärksamhet. Resor som psykologen sa stopp och belägg till. 
Resor som inte var hälsosamma för mig. 

Men dag var det åter dags.  Jag tog åter tåget, en resa på 30 minuter. Det kändes ok, men inte mer.  Jag hade öronproppar i och letade upp en lugnare vagn med få tysta resenärer i. Gick osäker tittandes ner i backen med flackande blick. Ville inte möta någon jag kände.  Psykologen gav mig stöd, stöd i att jag behövde börja bli självständig igen. Ett första steg på en lång lång resa. 

Idag cirka sex månader efter den resan ser jag fram emot mina tågresor. Njuter av lugnet i tåget, letar fortfarande upp en lugn vagn. Öronpropparna är med men ligger i sin lilla ask, i tryggt förvar. Som en säkerhet. En livlina. Njuter av mitt kaffe. Njuter av att summera veckan. Njuter av landskapet utanför. Njuter av mitt eget sällskap. Sitter bara här på tåget och är. Det har inte varit en lätt resa. Inte en lätt resa att åka dessa 30 minuter. Men de hjälper mig att bli frisk. Jag vill göra resan. Jag vill göra tågresan. Jag vill bli frisk. Från tåget går jag sedan med trygga säkra steg genom samhället. 

Snart, mycket snart ska jag ta tåget en längre sträcka. Ta tåget för att njuta av resandet. Njuta av landskapet som finns utanför. Ta tåget, kliva av, äta en lunch för att sedan kliva på igen och resa hem. Bara för att jag vill och kan. 

PS... Just idag var tåget lite extra färgglatt, tror trots att det är skadegörelse väljer att se det färgglada i det

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln