Det är jag och kändisarna

Ibland undrar om det bara är kändisarna som gör det. Och jag själv förstås. 

Tittade på Så mycket bättre i lördags. Ett välkommet lördagsinslag. Blir glad och ler åt all den positivitet deltagarna sprider. Deras känslor som känns rätt igenom TV-rutan. För att sedan inte tala om alla fantastiska låtar som många gånger blir ännu bättre. Men än en gång slogs jag av en tanke som jag slagits av så många gånger tidigare. 

Vad är det som gör att många artister, i detta fall Niklas Strömstedt, helt ogenerat och självklart, berättar om sin ångest och alla sina besök hos psykologer och terapeuter? Niklas hade till och med, som han själv uttryckte det, slitit ut ett gäng psykologer. Men även Martin Timell har bland annat i Aftonbladet berättat att han går i terapi för panikångest. Kristian Luuk har vid upprepande tillfällen talat om att han går hos psykolog. Cissi Elwin har berättat om sin utmattningsdepression och hur antidepressiv medicin och terapi hjälpte henne tillbaka. Carolina Gynning har berättat om sin panikångest och stödet hon fått av psykolog. Listan kan göras lång. Dessa personer gör precis som vi andra dödliga, de äter, sover, umgås med familj och vänner, arbetar och tänk er, de går även på toaletten. Men de går alltså även till psykologer. Hos många artister får jag ibland till och med uppfattningen att det är status i att gå hos psykolog. Att det är något de är stolta över. Min fråga blir då, vad är det som gör att vi andra dödliga smusslar och hemlighåller att vi får proffesionellt stöd hos exempelvis psykolog? 

I mitt arbete har jag alltid haft tillgång till handledning av psykolog. Har arbetat nära psykologer i olika uppdrag. I mitt tidigare team ingick även psykolog som profession. Har tillsammans med kollegor haft grupphandledning. Haft enskilda psykologsamtal relaterat till mitt arbete men även till olika situationer som uppstått. Bland annat fick jag psykologstöd efter en bilolycka jag var inblandad i. Inget konstigt alls. Fullständigt naturligt. När vänner haft tuffare perioder har jag hjälpt till med att förmedla kontakter med psykologer. Fullständigt naturligt för mig. Men jag har ytterst få vänner som berättar att de tar hjälp av psykolog. Den här veckan är det många som efter mitt inlägg på Facebook, som jag skrev om här på bloggen, hört av sig och flera av dem berättar att de går hos psykolog MEN de vågar inte prata om det. De flesta som hört av sig är för mig helt främmande människor. Har även vid ett flertal gånger träffat personer som har en partner som får stöd på vägen av psykolog men partnern vill inte berätta något.

Funderar och funderar men blir inte klok. Vad är det för skillnad på mig och Niklas Strömstedt? Ja förutom att han är man, vilket jag inte är och att han kan sjunga vilket jag inte kan. Ok, jag vågar också precis som han stå för att jag går till psykolog men varför möts jag av att så många i omgivningen inte vågar stå för det, eller ännu hemskare, varför vågar de inte ta emot stöd. Vet ni, jag har fått stöd och handledning av psykolog även när det inte funnits en problematik. 
Kan vi bestämma oss att vi blir lite mer som kändisarna? Stolta och trygga i att gå till psykolog! 
 

Det här är jag och jag gör som kändisarna, jag går till psykolog
Det här är jag och jag gör som kändisarna, jag går till psykolog

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln