Att gå igång

Vaknar tidigt. Undrar och förundras hur hjärnan fungerar. Ja, min egen hjärna alltså. Hur fungerar den egentligen. Ja, nu är jag väl inte så intresserad rent fysologiskt eller medicinskt. Det jag egentligen undrar är väl, hur i helsike tänker jag egentligen? 

En fin vän som  i alla lägen ställer upp för mig är  i behov av ett stort kontaktnät. Ett kontaktnät jag har. Som den fina och oerhört omtänksamma vän hon är hör hon inte av sig till mig. Hon ringer till Thomas. Hon ringer till Thomas för att skydda mig. De pratas vid. De smsar varandra. Allt för att skydda mig. Men hon, ja det är mig själv jag menar, får nys om detta, ja för alla tentakler är ju alltid på. Off-knappen är så svår att hitta och hittar man den är den nödihelsicke att trycka av. Ok, tillbaka till tentaklerna. Thomas och vår vän gör allt för att jag inte ska få någon information om vad som sker, men det är ju som sagt mig de försöker hålla utanför. Självklart är min drivkraft större än de klarar att rå på. 

Det är nu det händer. På fem minuter har jag dragit i alla trådar jag har att dra i. Fördelen är att jag är snabb och effektiv. Jag jobbar undan snabbt. Här skulle det nu kunna vara klappat och klart. Men se så enkelt är det ju inte. Har min hjärna börjat arbeta så slutar den liksom inte. Den fortsätter att snurra. Om det bara var de där korta fem minuterna skulle det inte vara några problem. Nu när hjärnan gått i spinn fortsätter den. Är det någon jag missat? Något jag missat? Något mer jag kan göra? Jobbar mitt kontaktnät på? Får jag napp? Kollar telefonen? Något svar? Durr i telefonen, vem kan det vara? 
Somnar. 

Vaknar. Godmorgon. Hjärnan är vaken. Hjärnan snurrar. Men det är nu det händer. Det är nu det blir skillnad. Jag säger till hjärnan, att nu har du gjort ditt. Nu har vi hjälpt vår vän, så mycket vi kan för tillfället. Lugna ner dig. Du kan behövas snart igen, men inte just nu. Nu får kontaktnätet arbeta och du ska vila. Hjärnan säger plötsligt till andningen att andas lite långsammare. Känner i kroppen att det blir lugnare. Kroppen blir lugnar och hjärnan stänger av sig själv. Vem hittade off-knappen? Eller i alla fall pause-knappen. 

Känner i hela kroppen hur den blur lugnare. Hur hjärnan stannar upp. Hur jag andas från magen igen, ja eller i alla fall en bit ner mot magen. Känner mig nöjd. Känner mig förundrad över det som händer. Känner mig, kanske är det glad, jag känner mig. Tänker att det här är ändå en början. Att jag kunde plötsligt förändra mitt beteende när jag stod i det, ja det har gått en natt emellan. Men snälla en natt är ju ingenting. Jag kund ändå förändra och stoppa upp min hjärna. Jag hoppas jag ska kunna göra det nästa gång också när hjärnan springer ifrån mig. Så småningom kanske jag kan stoppa  i n n a n  hjärnan rusar igång. Det kommer ta ett tag det är jag säker på MEN jag är påväg. 

Jag trivs med att vara lösningsfokuserad. Trivs med människor som är lösningsfokuserade.

Vill förtydliga att jag alla dagar i veckan hjälper min vän. Ja mina andra vänner för den delen också. Mn just den här vännen hjälper jag med hela mitt hjärta 24/7. Det är bara det att min hjärna inte ska jobba 24/7 vilket den inte förstår. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln