Överraskning

Från första sjukskrivningsdagen har sjukvården pratat om att jag endast ska vila och återhämta mig. Lovar att det är ett enormt tufft krav. När hjärnan springer iväg i 180 är det inte lätt att andas och bara vila. När jag inte ens fått ha tankeverksamhet har det ibland känts som ett omöjligt uppdrag. 

Under hela sommaren har jag haft en dröm om att kunna ta båten ut på Hjälmaren till Katrinelund Sjökrigen. Självklart att det både varit och känts som en omöjlig aktivitet. Men nu när hösten smugit sig på och det är riktig lågsäsong tog vi bilen ut. Bord och boende bokat. När vi checkade in önskade vi att få sitta avskilt till middagen då min utmattningssyndrom inte klarar detta med intryck och mycket folk. Vilket drömsvar vi fick, det var bara vi och ett till bord bokat. Underbart, en restaurang helt för oss själva ända fram till desserten hade vi då en familj med tonårsbarn kom in. Lugnt och stilla. 

Vi började dagen med att gå en slinga på cirka tre kilometer, både efter sjön men framför allt i skogen. Solen sken och vi satte oss vid vattnet och bara lyssnade på tystnaden. 

Lunchen hade vi med oss och njöt av charkuterier på balkongen som tillhörde vårt rum. Vem hade trott att vi i slutet av oktober kunde sitta ute och äta lunch. En obetalbar lunch vill jag lova. En lunch med goda smaker och fina viktiga samtal. 

Då vädret visade sig från bästa sidan satte vi på oss träningskläder och tog en ny runda. Samma tre kilometer. Lovar att Olle på måndag kommer le stort av hur jag njutit av att vara i skogen. Det var länge länge sedan jag gick så här och dessutom i skogen. 

Tillbaks till rummet, en dusch och vila innan middagen. Thomas somnar och det är då det händer. En kraftig knackning på dörren, Thomas hoppar sömndrucket upp och därutanför står våra fina vänner som tillfälligt  är uppe i Örebro. Det visar sig att de tänker göra oss sällskap. Helt ljuvligt att ha sådana vänner. Vänner som förstår min sjukdom. Som förstår och respekterar mina behov. 
Vi får en härlig middag med fantastiska smaker och fina samtal. Vi njuter också av en frukost tillsammans. 

Vi kramar våra vänner hejdå och de kör tillbaka till Skåne samtidigt som vi själva hoppar  i våra träningskläder och tar de tre kilometrarna under solen som skiner lika fint idag. 

Har gråtit så många tårar att jag kunnat dränka jorden flera gånger om. Har undrat om det verkligen var det här livet jag skulle ha. Ett liv i trötthet, orkeslöshet och innehållslöst. Ett isolerat ensamt sovandes liv. Tänk  att ett dygn med sol, natur, skog och sjö samt fina samtal kan, kanske för första gången sedan jag blev sjuk, ge sådan energi. Känner glädje. Vet att det kan komma bakslag. Men ska i sådant fall försöka komma ihåg att det var ett njutbart dygn. Om det ger bakslag så var det tillfälligt. Vill nämligen tro att det var viktigt framsteg för framtiden. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln