Resan tIll mitt nya jag via en tand

Sitter där klockan 08:40 i tandläkarstolen. Timmarna innan är en stund av oro. 8.40 är tidigt, för mig just nu, väldigt tidigt. Ni som gillar att gå till tandläkaren ni är inte många och man behöver inte ha utmattningssyndrom för att uppleva ett sting av ångest. 

I höstas snubblade jag på mig själv och ramlade in i den öppna diskmaskinen och slog hakan i diskmaskinsluckan. Till följd av detta spräckte jag en kindtand i nedre käken. Efter några olika undersökningar och röntgen tog tandläkaren beslutet att chansa att en krona skulle fungera. Och nu var dagen kommen. Bläää! 

Samma tandläkare som gjort första bedömningen tar nu åter emot mig. Det är  en ung höggravid tjej som arbetar tillsammans med en lika ung tandsköterska. Vilket par. Vilket radar par! Lugnt och pedagogiskt beskriver de hela förloppet. Berättar även de olika alternativen om detta inte kommer lyckats då tanden är kluven långt ner under tandköttet. 

Själv berättar jag att jag har utmattningssyndrom. Tycker att det känns som en relevant information då jag ska sitta där i en timme, en plats som inte känns jättetrevlig. Trots dessa proffsiga tjejer. 

Med öppen mun i cirka en timme sitter jag nu där. De ger mig först ett ex antal sprutor. Sprutorna kan ge hjärtklappning, en bra och viktig info, då behöver jag inte plötsligt tro att jag fått ångest om hjärtat klappar på extra. Sedan är det dags att laga tanden. Sedan kommer det, de håller fast tungan samtidigt som de har fyra verktyg i munnen. Håller fast tungan och skjuter undan tandköttet! 

Och vet ni, jag andas, andas in och andas ut. Andas in och andas ut med näsan. Fokuserar på här och nu. Bara på här och nu i min andning. Ingen annanstans är jag än i min andning. Tändlakaren stryker på mig och säger "Du har ett jättebra fokus. Nästan yogameditation." 

De tar avtryck både på över- och underkäken. Kladd i munnen i en form som trycks fast i munnen. Åter fullt fokus. Kronan provas ut. Nästa gång ska kronan på plats.

Jag är klar för denna gång.  M E N  jag sitter kvar i stolen. Tittar på tandläkaren och säger "Jäklar vad jag är stolt över mig själv! Vilken resa jag gjort." För så är det, jag har gjort och gör fortfarande en jäkla resa. Och just där i tandläkarstolen i mitt lugn tillsammans med min andning känner jag tydligt att jag kommit långt. För två, ja tre eller fem år sedan hade jag i min stress troligen haft mycket svårare att sitta där i stolen och fokusera på andningen. Hade med största sannolikhet fått panik av att någon höll fast min tunga. Men nu, just nu inser jag att jag har gjort större och fler steg än jag kanske kan förstå just nu. 

Men jag är så nöjd över mig själv och tacksam. Tacksam över att jag fåt chansen att komma hit jag är idag. Tacksam också över att jag fått just denna tandläkare och denna tandsköterska. 


om fjorton dagar ska jag tillbaka och få min krona. Men till dess är jag trygg att jag även fixar den behandlingen. Till dess kommer jag se ut som Jaws i James Bond. Det är Jaws och jag med ståltand. 


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln