Komfortabel zon - tåget 

Från att finnas överallt. Finnas i alla sammanhang. Till att bara finnas.

Under mina år som sjukskriven har jag från början gått från att endast vara komfortabel med mig själv och knappt det. Gått från att leva med mina öronproppar för att stänga ute hela världen. Stänga ute alla förutom mig själv. Ibland ville jag till och med stänga ute min egen puls som kändes igenom propparna. Till och med pulsens slag stressade mig.

Sakta och då menar jag sakta ökade jag min komfortabla zon.
Jag började gå en sträcka efter ån i stan. Tillsammans med Thomas och öronpropparna trevade jag mig fram. Tillsist blev sträckan min. Min sträcka att finnas i. Min zon att få finnas i.

Idag har jag förutom våningen några platser där jag känner mig trygg. Trygga att få vara Eva. Men den tryggheten sträcker sig bara så långt till att den bryts om något oväntat sker eller att någon som jag inte förväntat mig plötsligt dyker upp.

Tåget till mitt samtal på måndagar är en sådan plats där jag idag har en av mina komfortabla zoner.

I början var varje resa en skräck. "Tänk om det är många på tåget?" "Kan någon få tyst på den skrikande ungen?" "Varför måste dessa män prata jobb i telefon högt i hela vagnen?" Kan ingen lära ungdomar att man behöver inte skratta?" Och det värsta av allt... "Tänk om jag träffar någon jag känner!"

Där i början satte jag mig, med öronproppar i, alltid längst fram i tåget, det gör jag nu också. Längst fram betyder långt att gå på perongen och det vill de flesta inte göra. Detta innebär färre människor i vagnen och oftast tystare.

Idag ser jag fram mot mina tågresor. Sitter där med en mugg kaffe. Bläddrar i Metro som jag tar med mig från perongen. Läser lite i mina anteckningar. Tar en till klunk kaffe och funderar på vad som hänt sedan senaste samtalet. Hur känner jag mig idag? Tar ytterligare en klunk kaffe och bara njuter av landskapet.

Ser hustaket på vårt gamla hus skymta förbi. Ler åt att vi gjorde rätt. Nu bor någon annan där som älskar huset så som vi gjorde.

Tar en sista klunk kaffe och klär på mig för att ta en promenad upp till lasarettet. Stoppar ner handen i fickan och konstaterar att öronpropparna fick ligga i sin lilla burk. Jag fixade min resa med ett leende på läpparna. Fixade det den här måndagen också.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln