Komfortabel zon - parkbänken vid ån 

Där på parkbänken vid ån, där trivs jag. Trivs att tyst sitta och titta över vattnet mot parken på andra sidan.

Idag är detta en plats där jag inte använder öronproppar. En plats jag kan vara mig själv. Fundera eller inte fundera. Bara tillåta mig att vara i nuet.

Där sitter jag och lyssnar på en bok. Där sitter jag och skriver. Där sitter jag och matar änderna. Där sitter jag i min ensamhet. Så mycket i min ensamhet att jag inte märker när någon sätter sig bredvid.

Ibland är det någon dam som säger några vänliga ord. Ibland är det någon av A-lagarna som ber mig läsa siffrorna på sim-kortet till telefonen. Eller frågar vad jag har döpt änderna till. Ja, då är det bara att tillsammans med dessa herrar döpa några av änderna.

Med andra ord sitter jag där helt kravlöst. Och tänker att jag får perspektiv på livet. Jag har ett hem. Jag har ett skyddsnät. Jag har en familj. En familj som älskar mig. Som älskar mig med mitt utmattningssyndrom. Det är inte alltid lätt, vare sig för dem eller mig.  Det är inte lätt att vara sjuk men trots det har jag det bättre än många andra. Bra dagar vet jag att det är så. Bra dagar vet jag också att min sjukdom inte är permanent. 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln