Komfortabel zon - ICA Maxi

Det här kan låta fullständigt knäppt. Speciellt för er som också kämpar med utmattningssyndrom och ännu mer för er med ångest. Men en av mina komfortabla  zoner är ICA Maxi. Knäppt! Jag vet. 

Men det är inte så knäppt som det låter. Eller det finns iallafall en förklaring, historia och kamp. Oj, nu stannade fingrarna på tangenterna. Hur ska jag kunna förklara? Till en början var allt vad affärer och folksamlingar det värsta jag visste. Ville verkligen inte träffa någon jag kunde känna. Ville inte att någon skulle se att jag var sjuk. Men har också lärt mig att om man är sjuk är man inomhus. Med andra ord satt fröken duktig tillsammans med fröken perfekt på min axel och talade om att jag hade ingenting att göra ute! Håll dig hemma om du är sjuk sa de i mun på varandra. Ja ja, nog om det. Åter till ICA Maxi. 

Då Th reser mycket var det viktigt att det alltid fanns mat hemma till mig och barnen. Något som alltid fungerat under hela min sjukdomstid är maten. Veckomatsedlar och storkok har gjort att det alltid funnits lunch till mig att värma och lika så vid Th:s resor, middagar att värma. Thomas har lagat maten och sett till att det funnits rester till veckan. Från början klarade jag inte av att ens skriva ner de varor på notan som Th bad mig skriva. Det var ett för stort krav. Fixade inte några krav från omgivningen. Hur kan då ICA Maxi vara en plats som idag känns helt ok att vara på om jag inte ens klarade av att skriva "mjölk" på inköpslistan? 

När Th var hemma från jobbet ville jag inte lämna hans sida. Jag var som en liten igel, en lydig hund eller ett barn som var rädd att komma bort. Vilket ni nu vill. 
Jag följde då med till affären för att veckohandla. Med öronproppar i och ett stadigt tag i hans hand, i bland i hans jackärm tätt tätt intil. Med ett enormt stresspåslag. Många människor och rädsla att se någon jag kände. Jag gick där och bara längtade att få komma ut till bilen. Och varje vecka ramlade jag in i bilen lika slut som efter ett maratonlopp. Men jag skulle med, ville inte vara själv hemma om Th var hemma. Vi försökte hitta stunder och tider som det inte var så mycket folk i affären. Vi skrev notan efter hur affären var uppbyggd. Allt för att minska stressen hos mig. 

Men sakta sakta hände något. Vecka efter vecka insåg jag att jag inte skulle möta någon jag kände. Skulle inte behöva stanna upp och prata med någon. Eller det var inte sant, ofta springer vi på en underbar tjej som alltid ger mig en varm kram och några vänliga ord. Världens bästa personal jobbar i "vår" Maxi-butik. Någon jag känt sedan hon låg i min bästa väns mage. Men ingen annan. Jag har med tiden utvecklat ICA Maxi till min komfortabla zon. Jag har släppt Th:s hand. Jag har till och med lämnat honom och vagnen och går och hämtar varor själv. Jag ställer mig även vid delidisken och köper skaldjur av den trevliga tjejen i disken. 

Långt långt där inne vet jag att klarar jag av att tryggt finnas på ICA Maxi så kommer jag att komma tillbaka till världen. Hela världen. ICA Maxi har iaf redan gjort att jag idag kan gå till vår ICA och handla själv. Jag kan själv gå in i andra affärer också men ofta med ett stresspåslag. Men jag kan! 

Men resan på ICA Maxi har inte varit enkel. Resan har varit tuff, stressande och lång. Den har tagit nästan två år. 

Det finns dock en plats inne i affären där jag dock inte är bekväm. Vilken plats och varför ska jag berätta om någon annan gång. 

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln