Februaris överraskning  

Igår var det åter dags för månadens överraskning. Ni vet, där Thomas och jag överraskar varandra med något. Något som gör att vi får egentid med varandra. Förr var det för att få lite egentid med varandra utan barnen. Idag för lite egentid för att få in lite friskt i vårt liv. Februari var min månad. Min månad betyder att det inte får vara för stor apparat att planera. Inte för stor apparat att förbereda. 

Överraskningen och egentid tillsammans blev en vandring på Bergslagsleden. Informerade Thomas kvällen innan om vad som skulle hända. Då jag sovit dåligt i några nätter var mitt huvud fullständigt urlakat och ångesten gjorde några besök med bland annat tårar. Jag är enormt i behov av en bra sömn. Jag har ingen reservkraft. Får jag inte sova så rasar jag på en gång. 

Vi bestämde oss att göra ett försök då motion och frisk luft att rekomendera. Thomas fick ta över min förberedelse och packa matsäcken, matmuffins, kaffe och raw chokladbitar som jag gjort under veckan. Så härligt att kunna stå i köket igen om väldigt korta stunder och väl utspritt, jag finns där i alla fall. OK, Thomas packade och hämtade sittunderlag. Vännen Linda kom förbi med sina vandringskängor som jag skulle låna. 

Thomas fick instruktion att köra oss till Askersund och vidare till Tiveden. Jag var inte vidare påläst om vart vi skulle och ej heller sträckan vi skulle gå. Men vad gjorde det? Thomas fick ta över. 

Vi parkerade vid en liten sjö och började vår vandring. 

Efter 30 minuter kom vi till en vacker rastplats där solen sken över sjön. Som det lilla barnet jag är ville jag självklart äta lunch redan nu. Sagt och gjort. Och vilken tur! Behövde energin för det som skulle komma. 4,5 timmar med barmark, snö, halvmeter ljung. Höga berg och djupa dalar och då menar jag verkligen inte bara i terrängen. Höga berg och djupa dalar var det minst lika mycket i mitt humör. Skratt, gråt, ilska och ångest. 

När vi gått halvvägs stannade vi vid en utkiksplats och Thomas tittade på mig, sa "Varsågod och ta en banan." En banan? Vi hade ju fikat ytterligare en gång efter första fikat. Jag var inte hungrig. Men han ansåg visst att någon, det är jag det, behövde en banan för att inte tappa all energi. Oj vilken kick jag fick. Skrattade så tårarna rann, pratade oavbrutet så att jag inte skulle somna. Såg ljuset i den mörka tunneln och njöt. Trots värkande otränade ben. 

Thomas tackade för turen genom att hota med att hans överraskning skulle bli en tur på mountainbike i skogen och i åtta timmar. Jag hoppas verkligen att det bara är ett hot... Han informerade snällt, fler gånger också, att han var väldigt glad och tacksam att det var min överraskning och inte hans som vi gjorde. Tror att han antydde att jag nog varit rasande på honom om han hade lurat ut mig på denna tur. 

I de värsta snåren upp för de galnaste backar och stenklippor ömsom puttade han mig framför sig ömsom drog han mig bakom sig. Oj oj vad jag pustade och stönade. 

Tillsist fick han lova mig att det bara var 29 minuter kvar att gå, lovar att han sa dessa 29 minuterar många många gånger. Han var till och med lite orolig att vi inte skulle hinna tillbaka till bilen innan det mörknade. 

Men det gjorde vi! 

Där i bilen var vi överens om att det var en väldigt fin och vacker dag vi haft tillsammans. På dessa timmar hade vi samtal och till och med ett litet inbördeskrig, där vi lärde oss lite om både varandra men även om oss själva. 

Blir det en mountainbiketur som överraskning framöver vet jag att jag fixar det. Fixar både berg och dalar, både de i naturen och de i livet. 

Biff Rydbergen som Thomas skulle bjuda på till middag blev i stället en smaskig sushi. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln