Våga släppa på stoltheten 

Stolthet utbränd väggen utmattningssyndrom utmattningsdepression kärlek

En av de saker som räddat mig i mitt utmattningssyndrom är att jag fått släppa på min stolthet. Japp! Jag har varit stolt och är det ibland fortfarande. För stolt att be om hjälp. Även om jag många gånger inte kunnat be om hjälp för jag har faktiskt inte haft det som en förmåga. Har jobbat på och slitit, inte kunnat se hur någon skulle kunna hjälpa mig. Har inte ens haft det i min tanke, det har inte funnits att jag skulle kunna be om hjälp. Idag måste jag ha hjälp för att klara min vardag. Måste ha hjälp så att jag får mat för dagen, att det finns något att värma. Måste ha hjälp att köra Philip till träning och matcher när Thomas är ute och reser. Måste ha hjälp att förstå min situation och reda ut mina tankar. 

Att be om hjälp har egentligen inte varit det svåraste, egentligen har det inte handlat om stolthet, jag har inte lärt mig att man kan be om hjälp. Har inte haft den förmågan. Det som varit svårast men också avgörande för att jag ska kunna komma framåt och komma ur min sjukdom är att släppa på stoltheten och blotta min sårbarhet, släppa min rädsla. 

Att vara arg är endast ett uttryck för något. Min stress uttrycker sig många gånger via att jag blir arg. Ilskan kommer många gånger innan jag förstår att jag är stressad eller rädd. Hur många gånger har vi som föräldrar inte blivit arga på barnen för att de gjort oss rädda, ex när de sprungit ut i vägen med bilar? Det är som sagt ett uttryck för något annat, rädsla. 

Eller de gånger jag blivit besviken på en födelsedagspresent som jag trodde att jag skulle få. För visst måste väl Thomas förstå och kunna läsa mina tankar när jag sagt att väninnans armband  hon fått av sin man var så fint. Jag gav väl honom en tydlig vink? För att säga rakt ut att jag önskar mig just det där armband i present är ju inte lika romantiskt som om när han köper den på eget bevåg. Eller? Men jag kräver nästan att han ska vara tankeläsaren för att förstå. 

Jag har fått släppa på min stolthet. När jag känner exempelvis rädsla över att vara själv ett par dagar, ja barnen finns självklart men menar ensam utan det fysiska stödet från Thomas, har jag kunnat bli både grinig och irriterad. Jag har fått tvinga mig till att fundera över vad irritationen står för. Jo, jag är rädd att vara ensam. Rädd att inte klara av mitt utmattningstillstånd. Släppa stoltheten och säga till Thomas; "Jag är rädd. Håll om mig och ge mig en lång kram. Håll om mig länge." 

Om jag går och är irriterad så förstår jag att jag inte direkt bjuder in till att kramas med. Därför måste jag ta ansvaret i min situation och tala om vilket behov jag har. Thomas kan lika lite veta om att jag önskar mig en cykel när jag fyller år (Nej, Thomas, detta är ett exempel jag önskar mig inte en cykel jag är nöjd med min.) som att jag behöver få finnas i hans trygga famn om jag inte säger eller visar det. 

Då vi tillsammans kämpat med min sjukdom under flera år har både han och jag börjat lära oss mina signaler, ja hans också för den delen. Ibland när jag är kort i tonen så kan Thomas komma och lägga armarna runt mig och säga; "Jag tror du behöver en kram, vad är det som oroar dig?" 

Det är inte lätt att leva med någon som har utmattningssyndrom därför måste vi som är sjuka ibland förstå att de inte förstår oss om vi inte säger vad vi behöver och vad vi tänker. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln