Mod att vara rädd

Utmattad utbränd psykiskohälsa beteendeförändring livsstilsförändring livsstil utmattningssyndrom utmattningsdepression maskros krascha väggen


Den där dagen när jag inte tog mig upp ur sängen. Den där dagen för drygt två år sedan. Den dagen kämpade jag fortfarande. Kämpade med näbbar och klor. Kämpade för att kunna fortsätta mitt höga tempo. Kämpade med att kunna gå till mitt jobb. Kämpade med att fortsätta mina studier. Kämpade mot läkare som ville sjukskriva.  Kämpade med att vara till lags. Kämpade med att planera födelsedagar, studenten och bröllop. Kämpade allt jag kunde för att göra allt och lite till. 

Jag förstod inte hur jag skulle kunna göra något annat. Förstod inte hur världen skulle kunna fortsätta snurra om jag inte gjorde mina åtaganden på bästa sätt. Men världen snurrade i sådan fart och jag hade ingenting att hålla mig i. Med facit i hand så kan jag blicka tillbaka och se att jag hade kunnat hålla mig i min underbara man, min fina familj och vänner men när det snurrar så fort blir man till sist fartblind och jag kunde inte se händerna som fanns där. Världen snurrade snabbare och snabbare och själv rusade jag på som om jag sprang maraton i en fart som sprinter. När väggen stod där kraschade jag inte utan försökte springa igenom den. Ni som upplevt utmattningssyndrom eller någon annan livskris vet hur det känns att inte ha något att hålla sig i. Ni vet att hjärnan i detta läge inte längre ser eller handlar rationellt. 

Tillsist när det snurrade tillräckligt snabbt och jag inte såg stöden som jag rusade förbi tog mitt huvud eld och hjänan fick en kortslutning. Jag levde i en ovisshet och en enorm rädsla. Hjärnan som fick kortslutning gick på högvarv och gick inte att stänga av. Det fanns ingen off-knapp. 
 


Att hamna i en sådan livskris som utmattningssyndrom innebär, eller någon annan livskris för den delen, är som att förlora fotfästet. Att inte kunna ha makt och kontroll över det som sker. Det betyder inte att det måste finnas någon ansvarig. Att det är någons fel. Ibland sker saker som vi inte har makt er eller som vi kunnat förutse. Oftast är det många orsaker som samverkar. Ibland, eller kanske oftast ger oss oförutsedda händelser oss kraft och kreativitet och vi hittar kreativa lösningar. Men den där gränsen är hårfin när när vi blir utpumpade och energin övergår till en negativ energi som dränerar oss inifrån.  

Att bli dränerad på energin i en kortslutning innebar, den speedade hjärnaktiviteten till trots, att jag var vungen att möta min egen sårbarhet. Möta mitt mest sårbara "jag". Ett "jag" som tillsist inte var förmögen till något. Att inte vara förmögen till något innebär verkligen att inte vara förmögen till något. Inte förmögen till att sova, äta eller toalettbesök utan hjälp.

Det har krävts mod och öppenhet att möta mitt sköraste jag. Det har krävts att jag har slutat att göra motstånd. Det har krävts att jag har följt med i min kropps olika känslotillstånd. Jag har haft mod att möta min egen rädsla, tittat den i vitögat. Jag har följt min kropp i alla dess former, satt ord på min rädsla, beskrivit den och låtit den fått vara där och bara vara. Jag är säker på att modet att möta min egen rädsla är styrkan som krävs för att bli frisk. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln