Att krascha

Pioner konst konstnär art utmattad utbränd utmattningssyndrom livsstil utmattningsdepression ångest psykiskohälsa beteendeförändring livsstilsförändring


Phuuu! Ja lite så är det, phuuuu! Jag försöker känna in kroppen. Försöker känna in kroppens signaler. Vad vill knopp och kropp säga mig? Vilka behov vill de förmedla? Varje dag tänker jag på att känna in signalerna. Hur känns det i huvudet? Oj, mitt exempel kliar, behöver fundera på vad jag gjort som inte varit riktigt okej. Mina ben värker, vad kommer smärtan ifrån. Vet efter de hör åren att det signalerar stress och ångest och att jag behöver fundera på vad som inte varit riktigt okej för min kropp. Vad är det som gjort att kropp och knopp skickar dessa signaler? 

Igår var det en sådan där dag när signalerna uteblev. Dessa dagar är så sköna, då vet jag at jag är på rätt väg. Men igår var det lite annorlunda. Signalerna kom inte men när jag satte mig framför TV:n med Thomas kraschade jag. Helt slut! Stresspåslag och helt, helt slut. Vet precis vad som gjorde mig slut! Har full koll på det men varför signalerar inte kroppen? Varför kände jag inget innan? 
 


I huset, som vi sålde för drygt ett och ett halvt år sedan, hade vi ett kontor. Där inne växte papper och prylar på hög. Allt som vi inte ville ha synligt skyfflade vi in där och stängde dörren och låtsades som om det inte fanns. Jag har ett stort behov av att ha ordning där jag finns. Och ju mer stressad jag är ju mer städat och undanplockat behöver min hjärna. Har stort behov av yttre "renhet" när jag har et inre kaos. Därför växte bråtet inne på kontoret sig mer och mer. 

När vi sedan flyttade plockade Thomas ner allt på kontoret i kartonger. En salig blandning av försäkringspapper, foton, smycken, böcker, tidningar, hårsnoddar, pensionspapper, pianonoter, ljusstakar, vykort, vykort till förbannelse, pennor och så mycket mer. Flera kartonger med bråte blev det. Det mesta bara att kasta men några viktiga papper fanns det i högarna och ett och annat minne att spara. 

Dessa kartonger har stått, först i lilla rummet och sedan i vårt gamla sovrum. Kartongerna har efter ett och ett halvt år inte längre blivit några fint staplade kartonger på varandra utan kartonger med saker liggandes uthällda då någon saknat någr "viktigt" och rört om och plockat ut grejer. Thomas började för några dagar sedan bygga en WiC av sovrummet och igår fick jag snilleblixten att jag skulle ta en kartong och sortera. 

Sagt och gjort, tig en kartong och plockade ut allt på vardagsrumsgolvet. Att sitta där och sortera och slänga i lugn och ro kan ju till och med vara terapi för en som mig som älskar att rensa och få yttre ordning för att skapa inre ordning. 

Men ack vad jag bedrog mig. Sorterade fint i högar. Satte in papper i pärmar. Kastade skräp och bråte. Plockade ner minnen i lådor. Kände inte en enda signal från kroppen. Kände ingenting. Ingenting förens jag satt i soffan några timmar senare. Då där i soffan när jag  lugnt satte mig kände jag det. Helt slut! Helt kraschad. 

Försöker förstå. Vad var det som hände? Gick min kropp in i ett spinn som påminde om gamla Eva? Som påminde så mycket att jag inte längre kände signaler, precis som förr i tiden? Förträngde jag signalerna och inte tillät dem komma fram för att jag gjorde något som var för krävande? Skulle kunna svära här men låter bli. Men jag vill inte ha det så här! Vill känna kroppen och knoppens behov, med andra ord mina behov. Men vill också kunna göra saker utan att krascha. Vill inte vara utmattad. Vill inte ha utmattningssyndrom. 

 

Kommentera gärna:

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-