Att låta någon annan styra tandemcykeln


Mitt liv har till stor del bestått i att cykla tandemcykel. Jag har suttit längst fram och styrt och benen har trampat likt trumpinnar på pedalerna, snabbt snabbt.
För några år sedan satte jag mig bakom Thomas på en tandem och vi cyklade längs spanska solkusten. Oj vilken ångest och rädsla. Hela mitt liv var utlämnat till någon annan. Någon annan, i det här fallet min man som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Utlämnad till någon annan som precis som jag är rädd om sig och sin omgivning. Någon annan som precis som jag vill leva i många år till. Men ändå var jag livrädd att han inte kunde bemästra situationen. Livrädd att han skulle köra ihjäl oss.
Idag sitter jag bildligt på tandemcykeln och då där bak. Jag låter Thomas styra och bestämma farten. Jag är och framförallt har varit livrädd många gånger. Rädd! Rädd för att jag inte längre har kontrollen.
Sakta lär jag mig att det känns ok att inte ha kontroll. Sakta lär jag mig att det är behagligt att bara kunna följa med. Följa med och känna att omgivningen tar ansvar och har kontroll.
Sakta tar jag kontroll över mitt liv. Sakta, sakta men fortfarande behöver jag stöd och oftast behöver jag sitta där bak på cykeln och bara följa med. Fortfarande försöker jag både gasa och bromsa men framförallt försöker jag sträcka mig efter styret. Då behöver jag andas och åter luta mig tillbaka. För en dag kommer tiden då jag sätter mig på en egen cykel och kan trampa iväg. Trampa bredvid, trampa bakom och även trampa först och styra. Jag ska bara lära mig först.

-