Låt inte livet vänta 


När sonen var några år yngre, några år innan jag blev sjuk på riktigt frågade han mig en dag; "Varför svarar du alltid vänta?"

Oj vilken bra fråga. Svarade jag verkligen med "vänta"? Jo, när jag lyssnade på mig själv så var det så. Ofta, nästan "alltid" svarade jag "vänta" när han ville mig något. Men varför svarade jag så? 

Min hjärna började bli så full av tankar. Full av "måsten" och så många trådar att hålla i. Maskineriet spann på så kraftigt att jag var "tvungen" att få ställtid innan jag svarade och gav sonen uppmärksamhet. Var "tvungen" att stoppa in mina tankar i rätt fack i all röra innan jag kunde ta in ytterligare stimuli utifrån. Galet, men det var min analys av mitt galna handlande och svar till sonen.

Idag med distans till detta kan jag se att han slutade fråga mig saker. Slutade att söka kontakt med mig, mitt svar var ju ändå att han skulle vänta. Till sist tröttnade han på att vänta på sin mamma. 
 

Min pajas till son ❤️
Min pajas till son ❤️


Idag är det annorlunda, jag har försökt vila extra precis innan familjen kommer hem från skola och jobb. Detta gör att jag oftast har ork att lyssna på vad som hänt under dagen. Tid är något jag har idag, det är orken som saknas. 

Nu under sommarlovet fikar vi, på kondis. Något måste jag locka en tonåring med och det jag idag fixar är en stund på kondis, bäst och lugnast är vårt lilla kvarterskondis. Ett kondis som hamnat i White Guide i år, skoj och det ör de värda. Där på kondis sitter vi nu, fikar och pratar. Jag har all tid i värden att lyssna på en tonårings tankar. 

Min psykolog sa för en tid sedan; "Ni fikar mycket!" Ja så är det, vi har ju massor av fika och samtalstonen att ta igen. Just nu tar jag igen tid med sonen. (Fikar ännu oftar med mannen.) 

Det bästa med livet är att man kan ändra sig och man kan ändra om och om igen. Just nu ändrar jag på mig och mitt förhållningssätt.

Kommentera gärna:

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-