Familj, vänner och livet

Vattenmelonens dag utmattad utbränd väggen
Vattenmelonens dag våga vara rädd utbränd utmattningsdepression


Två år och sex månader är lång tid. Kanske inte om man ser det i perspektiv på ett helt liv. Men det är ändå en relativt lång period. Två år och sex månader det är nästan den tiden jag har varit sjuk, ja sjuk har jag kanske varit i närmare tio år. Det är tiden som jag hitintills fått för att bli frisk. Av många olika orsaker har jag under den här tiden dragit mig undan. 

Dragit mig undan kanske mest för att kunna bli frisk. Bara vilat och återhämtat mig har varit ordinationen från sjukvården, min psykolog och läkare. Idag får jag med deras stöd sakta, mycket sakta börja plocka in flärd i mitt liv. 

Känner en enorm tacksamhet över att min familj, min underbara man och våra två fantastiska barn fortfarande finns vid min sida. Detta trots att jag under månader, halvår kanske till och med år gått som en zombi, parallellt med ångest, ilska och floder av tårar. Allt i en hemsk blandning. 

Känner även en enorm tacksamhet över att ha vänner som orkat och velat vänta på mig. Det finns även de som inte gjort det men det är ok det också, de har förmodligen inte vågat, förstått eller velat. Men de som väntat, frågat om vi vill göra saker, om och om frågat och bjudit in oss till gemenskap samtidigt som det vetat svaret; "Tack för at ni frågar och tänker på oss men Eva har fortfarande inte möjlighet." De har varit guld värda. Dessa frågor och väntan har gjort både Thomas och mig så lyckliga och dessutom har vi inte känt oss så ensamma även om vi i stunder känt oss ensamma i min och vår kamp. För kampen har inte bara varit min, familjen har kämpat med mig. 

Ibland har jag gjort saker, träffat vänner, utan att förstå vilken "skada" det gjort på mig. Gjort något litet men alldeles för stort och krävande för mig, bara för längtan att få vara frisk varit större än förståelsen av min sjukdom. Med backspegel kan jag se detta. 

Men jag kan också se att det läkaren sa senast, att jag nu kan börja få lite glamour i mitt liv, stämmer. Med rätt avvägningar kan Thomas och jag lite smått leva. Vi kan lite smått plocka in glamouren. 

Känner sådan kärlek till min familj och våra vänner som orkar, vågar och vill vänta på mg! 
 

Kommentera gärna:

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-