Skräckfärd till Lysekil

Lysekil utmattad utbränd väggen våga vara rädd utmattningssyndrom utmattningsdepression behandling
Våga vara rädd utbränd väggen utmattningsdepression utmattningssyndrom Rörstrand Lidköping iittala


Igår bestämde vi att oss för att köra ner till vårt älskade Lysekil. Vi har pratat om det hela våren om det känns bra både för mig men också för familjen skulle vi göra ett försök. Thomas och Philip packade och jag låg kvar i sängen. Lite rester till lunch och sedan satt vi i bilen. 

Som jag har längtat. Lysekil finns i hela familjens hjärta främst för att vi här har vår favoritfaster. Ja, om sanningen ska fram, vi har bara en faster. Hon är våra barns extra farmor. Men klipporna och havet har också varit saknat. 

I fjol fanns det ingen möjlighet för mig att åka ner. De övriga i familjen var ner i omgångar men själv fick jag snällt stanna hemma. 

För två år sedan körde vi ner alla fyra. En skräckupplevelse för oss alla. För de övriga tre berodde skräcken på min reaktion. De såg en ångestladdad och hysterisk mamma och fru. Att köra bil men någon bredvid sig som är hysterisk är inte lätt. Och att se sin mamma i ångest och panik är absolut inte enkelt. När vi kommit halvvägs svängde Thomas in på en skogsväg. Där i skogen andades vi och hade även samtal om Thomas eventuellt skulle köra hem mig för att sedan åka ner tillsammans med barnen. Men under den här tiden kunde jag inte vara ensam så det alternativet var uteslutet. Men att ha med mig i bilen var egentligen inte heller ett alternativ. 

Var kommer denna panik och ångest ifrån då? Jo "from hell." I bilen känner jag mig fullständigt utom kontroll. Har vare sig kontroll på vår bil och framför allt inte kontroll på medtrafikanterna. En fruktansvärd känsla. Min reaktion blir att jag reagerar med rädsla. Rädsla när en bil kör om, en bil som svänger ut, en bil som bromsar. Min rädsla visar jag genom att bli arg. Jättearg! Sedan kommer ångesten. Rädslan är så stark att det blir till ångest. 

Under lång tid kunde jag inte åka med under längre sträckor. Åkte endast med Thomas som chaufför. Vare sig vågade åka med andra eller ville utsätta dem för min ångest. Mitt förstånd säger mig att Thomas och andra chaufförer har kontroll men min rädsla och ångest förstår inte det. 
 


Igår var det så dags att köra ner till Lysekil. Ja, jag kör ju inte. Har inte kört bil på två år, då de snabba intrycken är för stressande för mig. (Har provkört ett par gånger.) Resan gick bra! Känner mig mer och mer trygg i bilen men när Thomas bromsar in blir jag rädd och undrar vad som händer. 

På resan ner blev det en sådan inbromsning då en bil kastar sig ut framför oss samtidigt som vi får möte. Min reaktion blir, skrik, ilska tårar och ångest. Thomas stannar bilen och tröstar sin fru. Men idag har min ångest blivit vardag, tyvärr, även om den både är lindrigare och kortare, fördelen är att båda Thomas och jag hittat förhållningssätt att möta den på bästa sätt. Vi vet bättre hur vi ska hantera den och på så sätt kan vi åka vidare efter ett par minuter. Inget samtal om att vända, vi vet båda att vi fixar det tillsammans. 

I Lidköping tar vi en gofika inne caféet på Iittala/Rörstrands fabriksbutik. Köper även med oss ett par glas och fixar en julklapp åt Sara som hon ska ge bort i jul. Hon är som sin mamma, fixar julklappar under hela året. Det är enormt skönt både för att slippa julstressen men även för ekonomin. Tror Thomas och jag har sju julklappar inköpta redan. *Finss* 

Nog om julklappar, nu ligger jag här mellan lakan i Lysekil. Jag har fått mitt morgonkaffe i sängen. Thomas och faster har fixat frukostbröd från kondis, jag har varit upp och ätit frukost och nu spelar Thomas, Philip och faster Skippo. Och jag har som sagt lagt mig mellan lakanen igen. Det är underbart att vara här. Här där jag är borta men ändå hemma. Jag får vara precis som jag är och får göra det jag mår bäst av. Jag njuter! 

Kommentera gärna:

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-