Att vara i nuet med stress


Att fullständigt stanna upp och vara i nuet. Att bara göra en sak. Att ha full fokus på en enda sak. Hur svårt ska det vara? En sak måste väl ändå vara enklare än att ha fokus på flera saker? Det kan tyckas enkelt men ändå verkar det vara så svårt. 

Hur ofta släpper du allt du har och bara tar in luft i lungorna? Noterar dina egna andetag? Känner in dofter? Låter ögonen vila på en vacker vy? Hur många är de gånger som vi, både du och jag, istället för att stå där och låta ögonen vila på ett vackert landskap, skratta fullständigt åt det lilla barnets konster, njuta av konserten, sliter upp vår mobiltelefon eller kamera för att föreviga stunden med en bild? Varför kan vi inte bara finnas där i nuet och njuta fullt ut? Att minnas med våra sinnen. Att bevara känslan av ögonblicket med vår kropp. Kroppen är fantastisk på att bevara minnen. Och lika fantastisk på att ta fram minnesbilder. Bara vi tillåter kroppen att med alla sinnen få ro att registrera samt ro att ta fram tillfällena som finns där i minnet. 

Att tro sig vara i nuet och samtidigt stressa på, stressa upp en kamera få omgivningen att agera och posera för att föreviga gör att det finns risk att kroppen istället för det vackra som vi vill bevara istället kommer ihåg stressen och känslan av stress när vi kommer i en liknande situation längre fram i livet. Risken är att kroppen både utsöndrar stress och ångest för situationen. När vi står där och blickar ut över ett vackert gult rapsfält kommer stressen och ångesten och vi kanske inte förstår något av vår egen reaktion. Men det kan vara så enkelt att kroppen plockar fram minnet av en stress och irritation från omgivningen som inte alls ville posera utan njuta av det vackra fältet några år tidigare. 

Låt oss njuta av nuet, bara andas, blicka över fältet och känna vinden mot kinden, dofterna leta sig in i näsan för att bevaras. 

Kram 

Kommentera gärna:

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-