Kintsugi

Kintsugi galleri Tint väggen utbränd våga vara rädd
Kintsugi galleri Tint väggen utbränd våga vara rädd
Kintsugi galleri Tint väggen utbränd våga vara rädd



För några veckor sedan var Thomas, Philip och jag i vårt älskade Lysekil. Mitt önskemål, förutom att sitta på klipporna, var att besöka Galleri Tint som ägs av konstnärerna Richard Vákil och Margareta Melin. Jag blev länge ståendes och beundrade hennes skulpturer, främst  hennes tangoklänningar som i vackra färger dansade runt. Bakom dessa tangoklänningar stod en klänning som mina ögon vilade lite extra på. Genom hela klänningen gick en spricka som var lagad med guld. 

När jag tittade på klänningen och följde skåran kände jag den genom min egen kropp. Det var något med klänningen som gjorde att jag drogs till den, inte bara att den var vacker. Margareta såg mitt intresse för klänningen, tog fram den så att jag fick beskåda den lite närmare och samtidigt berättade hon om guldsprickan. Klänningen hade spruckit under en av bränningarna och istället för att kassera den använde hon sig av en japansk konstform, kintsugi. 

Kintsugi innebär att man med guld lagar det som är trasigt. Istället för att kassera eller försöka dölja sprickan lagas det med guld. Lagningen gör det ännu vackrare och värdefullare, inte trots att det är skadat utan tack vare att sprickorna finns där och att det omsorgsfullt är lagade. 

När Margareta berättad om kintsugi kände jag ännu tydligare sprickan i min kropp. Jag tittade på Thomas och sa "Det där är jag". Var på Thomas svarade "Ja, du blir bara mer och mer värdefull."

Precis så är det. Jag, precis som du, har sprickor. Sprickor som livet, vi själva eller vår omgivning givit oss. Sprickor som vi kan laga. Sprickor som vi kan laga med guld. Laga dessa sprickor så att vi blir värdefullare än vi en gång var. Vackrare och värdefullare än vi kan ana när vi står där i skärvor. Står där med ångest och smärta och visar oss sårbara. Att då finna guldet inom oss själva och använda oss av det. För att sedan skapa ett vackrare liv och med mod låta oss belysa våra gyllene sprickor. Låta ärren bli vackra konstverk. Just detta gör oss än mer värdefulla.

Om någon undrar... Ja, jag fick klänningen av Thomas och den står nu i ensam majestät monterad på vår vägg. 

Kommentera gärna:

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-