Rosa Post-it-lappar

Post-IT väggen utbränd utmattningsdepression utmattning våga vara rädd


Att vakna upp till en ny dag och känna sig sedd och älskad trots ett långt avstånd är ljuvligt. Thomas är i Chile under åtta dagar och det är inte bara avståndet som är långt utan även tidsskillnaden är stor, fem timmar.
Att då bli sedd trots att han inte finns fysiskt närvarande eller ens vaken är underbart. Går upp och sätter på kaffet och där finns en liten rosa post-it-lapp med några fina ord. Kryper ner i sängen med kaffet och efter ett par timmar ringer det på FaceTime. Någon är jetlag:ad och redan vaken. Tack för det säger jag. Och tack för all modern teknik som gör det möjligt att vi kan prata med varandra många gånger per dag och dessutom se varandra. Ibland pratar vi både djupare och bättre via FaceTime är hemma i soffan.

Tro nu inte att vi alltid haft det så här under våra 30 år, små rosa kärleksfulla lappar och djupa samtal via Facetime, för det har vi absolut inte. Men jag har sagt det tidigare och säger det igen, jag önskar inte ens min värsta fiende det jag går igenom MEN jag vill heller inte ha detta ogjort. Tårar, ångest och förtvivlan på många olika plan. Men vi alla har tvingats, på det mest smärtsamma sätt, att förändra oss. Förändringen gäller inte bara mig utan även Thomas. Och alla fyra i familjen har en enorm kunskap med oss ur detta.

Jag har blivid tvingad till att kunna sätta ord på mina känslor. Tvingad att i både ångest och ilska säga att jag behöver bli kramad. Kramad och känna värme. Tvingad till att trycka bort allt vad rädsla och stolthet heter. Att kasta bort stolthet är en av de stora förändringarna för att kunna ta emot det jag egentligen har behov av. Thomas i sin tur ha även han blivid tvingad till att sätta ord på sina behov, för han har också behov mitt i allt mitt sjuka. Men han har också lärt sig lyssna in och lärt sig känna in mina behov, ibland innan jag ens vet om att jag har dem.

Så åter till post-it lapparna, under hela dagen och efterföljande dagar hittar jag små rosa lappar lite här och var, bland annat på badrumsspegeln, insidan av duschdörren och på skåpet med ytterkläderna, den lappen sitter förövrigt kvar där med alla små spretiga hjärtan.
Varje gång jag hittat en lapp har jag lett från öra till öra och hjärtat har svämmat över av värme. De senaste lapparna fick mig även att skratta lite och trots avståndet kände jag mig sedd.
Sitter nu med kaffe och ler, ler och tittar på mina små rosa lappar som jag ömt kommer spara. Jag är av filosofin att tanken inte räknas utan bara handling. Jag kan aldrig känna någons tanke om inte handling sker. Mina små rosa lappar är en tydlig bild av när tanken känns långt efter att handlingen gjorts.

Kram
 

Kommentera gärna:

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-