Mod att vara sårbar

Citat: Brené Brown - Resa sig stark
Citat: Brené Brown - Resa sig stark


Många många gånger har jag gråtandes skrikit att jag är starkare än så här. Att jag inte är någon svag person. Att jag är starkare än att få utmattningssyndrom. Att jag inte alls är svag. Som om det vore svaga personer som drabbades av utmattninssyndrom. Jo, tjoflöjt!
Det handlar inte om att vara vare sig svag eller stark.

Det jag däremot har lärt mig under åren är att jag är sårbar. Vet ni jag gillar ordet sårbar. Alla människor är sårbara och när jag fick utmattningssyndrom eller till och med en kraftig utmattningsdepression om jag ska vara ärlig, var jag mitt sårbaraste jag. Av mitt “sårbaraste jag” blev jag tillsist tvingad att möta i vitögat. För att ta mig vidare valde jag, eller om min sårbarhet valde åt mig, att visa mig modig och vara sårbar. För det krävs enormt mod att vara sårbar. Den första som såg min sårbarhet var Thomas där jag låg i min egen rädsla i fosterställning. Vet att några tror att jag beskriver en metafor när jag pratar om fosterställning. Jag lovar det är ingen metafor, jag har legat i fosterställning både i sängen och på golv där i min egen rädsla. Min psykolog och läkare samt min bästa vän har även sett mig i min största sårbarhet. För att komma vidare har detta vara nödvändigt.

Men det krävs mod att vara sårbar. Stort mod och tillit. Tillit både till sig själv och sin omgivning. Det där modet hade jag inte när jag för snart två år sedan startade mitt anonyma Instagramkonto. Tänk att jag som alltid vågat säga mina åsikter högt plötsligt ställde mig i skaran till dem som gömmer sig bakom ett anonymt konto. Men jag var för sårbar. Jag hade inte mod att visa mitt sårbaraste jag för någon annan.

Det där anonyma kontot var till en början en väldigt trevande plats, jag hade stort behov av att få skriva av mig. Mina långa sms till några nära vänner började sakta flyttas över till Instagram och efter ett halvår hade jag sådant mod att jag vågade visa mig sårbar utan att vara anonym.

Idag har jag modet att vara sårbar både här i bloggen, på Instagram och framför allt i livet utanför dessa två platser. Det gör ont att vara sårbar. Det gör innihelsike ont att vara sårbar men det är värt det varje dag.

Det är en risk att visa sig sårbar, risken är att man snubblar och ligger platt på marken med både skrubbsår och blåmärken men det är värt besväret. Jag lovar att det är värt det och jag tror till och med att det faktiskt är nödvändigt att visa sig sårbar om man ska kunna leva ett rikt liv.

Väldigt tidigt i min sjukdom så sa jag; “Jag vet att det kommer vara värt det, att genomgå detta som jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag vet att det kommer att komma så mycket gott ur det.” Redan när jag var som sjukast visste jag ändå att det skulle komma att bli bra, där i framtiden. Där så småningom. Ja jag lovar att jag även tvivlade många gånger. Gråtandes snyftade jag i Thomas famn att jag orkade inte mer. “Det får räcka nu. Jag har inte mer kraft till att kämpa med detta.” Jag är inte där än men redan nu är det så mycket som är så mycket bättre.

Jag kommer fortsätta visa mig sårbar. Jag kommer fortsätta att snubbla om kull. Jag kommer fortsätta att resa mig upp. Jag är inte perfekt. Jag är ibland både livrädd och sårbar men jag kommer fortsätta att våga vara mig själv,  blotta mig och därmed ta risker. Ta risken att bli sårad, känna skam och förtvivlan, detta påverkar inte att jag är en modig person som som både älskar och är älskad.

Kram

 

Välkommen att följa mig och min blogg på Bloglovin

Follow

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln