Matförgiftning och en veckas bakfylleångest

ångest utbränd väggen våga vara rädd utmattningssyndrom eva svärd utmattningsdepression


Många är de gånger jag sagt “Tack, men nej tack!” till fikastunder, middagar och andra erbjudanden för att jag inte tycker att det är värt att krascha. För mig har det varit viktigare att bli frisk än att ha en mycket kort stund av roligheter. Det trevliga har inte på långa vägar vägt upp kraschen efteråt. Inte heller känslan av att ha det fruktansvärt tråkigt som sjuk varit starkare än att bli frisk. Frisk är mitt enda fokus.

Jag har fått många frågor om vad jag menar med att krascha. “Ligger du och sover extra?” “Är du lite extra trött?” Therese med bloggen Alldamnstories beskrev det som att bli ordentigt matförgiftad. Och så är det, blandat med att vara bakfull i en vecka tillsammans med bakfylleångest. Nu har jag aldrig haft matförgiftning, men däremot vinterkräksjuka. Ja, inte har jag haft en veckas bakfylla eller bakfylleångest eller en vanlig bakfylla heller, om någon någon undrar. Thomas skulle säga att det är för att jag aldrig varit ordentligt full, kan i och för sig ligga något i det. Att bli full innebär ju att tappa kontrollen och kontroll är ju något jag alltid vill ha.

Men till saken. Kraschen efter att ha gjort något som kroppen inte varit redo för är så mycket mer än att bara sova lite extra, i en eller två dagar. Det är faktiskt så mycket mer.

Men de flesta känner igen den där knockouten när man får av matförgiftning eller vinterkräksjuka för den delen, när man ligger och kräks i ett dygn eller två. Man ligger där och vill dö ifrån allt. I alla fall rymma. När man kräkts färdigt så är man fortfarande däckad ett par dagar till med en värkande kropp.

Lägg sedan till den där bakfyllan, med huvudet som dunkar, strupen som är som en öken och om någon pratar så låter det som om någon står med en megafon tryckt mot ens öra.

Kroppen är nu så slut att tårarna rinner och man hamnar i fosterställning. Tryck över bröstet, en enorm oro i den kallsvettiga kroppen, den ökentorra halsen snörps åt. Ångesten är ett faktum.

Ja, där har ni min krasch efter att jag gjort något som många uppfattar som en trevlig stund. Det håller inte på i en timme eller två, utan i dagar. Lovar att man vill dö för mindre.

Idag efter snart tre år som sjuk kommer dessa krascher mer och mer sällan. Mycket tack vare att jag vilade och återhämtade mig totalt i två år, började treva mig fram i somras. En krasch kan även komma efter för många dagar utan ordentlig nattsömn. Krascherna är kortare och inte fullt så kraftfulla som de en gång varit. OCH det viktigaste, även mitt i en krasch vet jag att jag att det inte är ett permanent tillstånd och att jag inte kommer bli galen.  LOVAR jag har verkligen haft stunder där jag trott att jag skulle bli knäpp på riktigt.

KRAM
 

Välkommen att följa mig och min blogg på Bloglovin

Follow

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln