FaceTime som hjälp vid utmattningssyndrom

utbränd våga vara rädd väggen utmattningssyndrom utmattningsdepression


Idag är det utvecklingssamtal för sonen OCH jag har inte möjlighet att gå till mötet. Kroppen är inte riktigt med mig. Eller sanningen är kanske att jag inte varit riktigt snäll mot mig själv. Det som händer med min utmattade kropp är att tårar rinner och ångesten knackar på. Dessutom får jag tunnelseende. "Sluta, jag kan visst gå på utvecklingssamtal" blir mitt svar när Thomas igår kväll från Riyadh säger att jag måste stanna hemma. "Lägg av, jag vill vara mamma!" kontrar jag snabbt.

Men Thomas är obeveklig och bestämd. Jag får inte gå på utvecklingssamtalet, det kommer inte vara bra för mig och Philip ska inte behöva ha en sjuk mamma med sig. En mamma som han eventuellt måste trösta i skolan.

Thomas säger att han följer med i stället för mig! Undrar om han glömde den lilla detaljen att han befinner sig 2 658 kilometer från skolan?

När Thomas reser pratar vi varje dag, både två, tre och ibland ännu fler gånger. Inte på telefon utan via FaceTime, det gör att vi blir så delaktiga i vardagen som vi bara kan på distans. Thomas beslut blir därmed att Philip, mentorn och Thomas tar ett utvecklingssamtal via FaceTime.

Hoppas bara mentorn tycker att det är en lika bra idé, han har nämligen inte svarat på Thomas mejl om frågan om det fungerar för honom. Men Philip har en väldigt bra mentor så jag hoppas det inte är några problem, dessutom finns ju tekniken på plats, då eleverna har en varsin Mac.

Så här sitter jag, uppkrupen i soffan med en cappuccino och en croissant och skickar en tanke till Thomas och Philip.  

Kram
 

Följ gärna mig och min blogg på Bloglovin

Follow

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln