2015

Funderar. Funderar på skillnader.
Funderar på då. Funderar på nu. 
Ligger här i sängen och funderar. Ligger här i sängen och tittar.
Tittar på gatubelysningens sken. Gatubelysningens sken genom de små fönstren. De små fönstren upp efter taket. Gatulysens sken genom de små spröjsade fönstren. Genom de dammiga och smutsiga rutorna.
Funderar på då. Funderar på nu.
Funderar på huset. Funderar på huset som låg på en liten gata. En liten gata i ett villa område. Funderar på husets fönster. Fönstren som var nyputsade. Alltid nyputsade. Oavsett om behov fanns eller ej.
Funderar på våningen. Våningen i stan. Våningen vid stora gatan. Fönstren i våningen. De fönstren som smutsats ner. Fönstren som inte putsas. Funderar på gatlyktans sken. Skenet som speglar dammet på rutorna. Dammet som får vara där. Smutsen som får vara där och det är okej. Eller jag arbetar med att det är okej. Okej att inte jag putsar dem.
Funderar på DÅ. Funderar på NU. Funderar på MIG.

Är det här som är att sitta ner i båten? Att sitta ner i båten i storm? Att sitta ner i båten till havet blivit lugnt? 
Läs hela inlägget »

Handen på hjärtat, hur sent på kvällen använder du smartphone och läsplatta? Själv har jag använt dem dygnet runt. Hoppat mellan Instagram, Facebook, Expressen, svarat på sms och googlat efter något viktigt som kommit upp i mitt huvud som omgående bara måste kollas upp.  För att sedan göra om samma procedur igen, det kan ju kommit något nytt spännande inlägg eller viktig nyhet sedan jag lämnade Instagram eller Expressen senast. Och så håller det på. Timme ut och timme in. Eller så höll det på. Jag har nämligen fått en förhållningsorder. Inte av läkaren. Inte av psykologen. Nej, förhållningsordern kommer från någon som sett ett mönster. Ett mönster på hur svårt, eller rättare sagt hur mycket svårare, jag får att somna om jag använder mig av dessa  på kvällen. Inget Instagram, ingen Expressen, inget sms:ande efter 20.00 och det är stränga order. Om dessa inte följs så plockas paddan ur mina händer. Förhållningsordern kommer nämligen från Thomas och han är i detta läge mycket bestämd. 

Och jag är helt och hållet överens med honom. Använder jag paddan och telefonen på kvällen har jag mycket svårt att somna, trots sömntabletter som jag tar varje kväll. Kroppen är min bästa vän som på bästa sätt signalerar när jag behöver sätta stopp. Det är bara att jag inte lyssnat. Jag vet att jag, med sömntablett i kroppen, till och med kan göra som ungdomarna, dygna. Hur jag vet det? Ja det tänker jag inte berätta. 

Däremot kan jag berätta varför jag och säkert du också, får svårare att somna när vi använder oss av läsplattor och smartphones på kvällen. Det är inte bara så enkelt som att vi aktiverar hjärnan med i formation. Nej, ljuset från dessa apparater har ett svagt blått sken. Ett ljus som påminner om ljuset vid gryning. Vi lurar med andra ord hjärnan att tro att det är dags att vakna. Vi väcker hjärnan när det är dags att låta den vila och sova. 

Jag ska nu under två veckor klara mig utan mitt bättre-jag, som finns i Australien och visa mig själv att jag inte behöver hålla på med paddan. Jag ska vänta till dagen efter att svara på sms eller mail. Jag kan läsa kvällsnyheterna på morgonen. De kommer inte försvinna bara för att jag sover. 


 

Läs hela inlägget »

För att överleva behöver vi syre. Inbrottet tog lite av mitt syre. De kom och tog sig in i mina lungor och det har gjort att det blivit tyngre att andas. Det som jag kämpar med om dagarna är att ta mig ut. Ta mig ut och andas nytt syre. Solen och höstluften lockar men det är ändå en kamp att ta mig ur myskläderna och gå ut. Behöver inte ta mig så långt, parkbänken är nära. Men det är riktigt svårt att släppa taget om kaffet och feel good filmerna. Idag ska jag göra ett nytt försök. 

Läs hela inlägget »

EDet finns några självklara faktorer för överlevnad, men inte alltid så enkla. Det är beröring, sömn och föda. Under hela min sjukdomstid, eller inte sant för sjuk har jag varit under många långa år, men under min sjukskrivningstid, har jag ätit bättre och mer regelbundet än jag gjort under många år. 

Jag har ätit lagad mat två gånger per dag samt en bra frukost. Men jag har själv inte lagat maten, det har Thomas eller barnen gjort. Då Thomas reser mycket har planering varit nödvändig. Philip tränar nästan varje dag i veckan och kräver bra mat. Därför blir det mycket rester. Thomas gör storkok och det blir då enkelt, enkelt och enkelt är inte sanningen varje dag, för mig att värma mat.

vi har numera veckomatsedlar och veckohandlar. Jag vet att det varje dag finns mat till mig och Philip om vi är själva hemma. Det har varit nödvändigt för min överlevnad. Tänk så konstigt att det fungerar nu när jag är sjuk. Eller det kanske inte är konstigt då jag verkligen behöver strukturen och framförhållning för att hålla ihop. 


Idag åt jag en fantastisk god tomat- och paprikasoppa med rostade kikärtor som vi hittade hos www.martenssonskok.blogspot.se Vi åt soppan igår till middag och kokade dubbel sats så det fanns till lunch idag och lite åkte in i frysen till en framtida lunch. Men det jag egentligen vill ha sagt är att jag gjorde de rostade kikärtorna. Absolut inget svårt eller krävande uppdrag. Men jag gjorde dem. Och jag gjorde dem för att jag ville. Så jäkla nöjd över det. 

Tånk att så lite kan få mig att lyfta. 


 

Läs hela inlägget »

Idag känner jag att jag tror på tomten. I alla fall om tomten är framtiden. Varje dag är en utmaning. En utmaning i att bli frisk. Min största högtid på året är julen. Älskar allt som har med julen att göra. Allt från första advent till lugnet på annandag jul och till hela december. I år känner jag att jag tror på tomten. Jag vet att vi måste planera för en jul så att den blir bra för mig. Blir den bra för mig blir den bra för familjen. Kanske inte så som de egentligen skulle önska julen men en bra gyllene medelväg för om julen inte är bra för mig blir den kaosartad för familjen också. 

Förra veckan orkade jag sätta årets glögg, vilket jag är extra glad gör då mina sparade flaskor från tidigare år och alla Blossa årsglögger sedan 2003 försvann i inbrottet. Här om dagen pysslade jag med förberedelser till ett eventuellt pepparkaksbak. Jag säger eventuellt för ingen vet om ork och koncentration kommer infinna sig så jag kan genomföra det. Vet ni, det är nytt för mig att säga "blir det av så blir det av och blir det inte det så blir det bra ändå." Och idag fungerade det så pass bra att jag orkade ta mig till affären och köpa inslagspapper till julklapparna. Kände just nu att det inte gjorde så mycket att glöggen försvann för de lämnade faktiskt kvar julklapparna som vi redan köpt. Phu, de flesta klapparna är klara vilket betyder mindre fundering. 

Julen ifjol kommer jag inte ihåg mycket av. Vet att jag hade snälla vänner som ordnade med lite julfint hemma. Ett vackert pepparkakshjärta och en vacker krans. Thomas fixade gran som barnen klädde. Mycket mer än så kommer jag inte ihåg. Men i år längtar jag med tillförsikt på december och julen. 

Läs hela inlägget »

Tänk att ett samtal. Ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal från min kära man. Tänk att att ett sådant samtal kan ge mig ångest. En enkel fråga om vilken tid vi ska boka för sonens utvecklingssamtal kan omkullkasta morgonens lugn. 

Mitt fokus var på att göra en kopp kaffe. Hade redan förberett med att ta fram en dadel från kylskåpet. Vet ni att en rumsvarm söt dadel till kaffet är ljuvligt? Jo så är det. Men tillbaka till kaffet och samtalet. Jag hade som sagt fokus på kaffemaskinen och samtalet med Thomas bryter det. Inga problem. Vi pratar lite om ditt och datt. Thomas berättar om utvecklingssamtalet och tiden som inte riktigt passar oss. Fortsätter att göra två saker samtidigt, prata i telefonen och sätta på Nespressomaskinen. Känner inte av stressen som börjar komma. 

Ser hur kaffet är klart. Klart med mjölk men utan kaffe. Glömde lägga i en kapsel. En bagatell. Bara att sätta på en ny kopp. Det är här paniken kommer. Det är här ilskan blossar upp. Det är här ångesten kommer. En bagatell. Bara att göra om. Göra rätt. Men det handlar inte om kaffet. Det handlar om en överhettad hjärna. En hjärna som fortfarande inte klarar av att göra två saker samtidigt. En hjärna som inte klarar av att ta beslut utan att få tänka. En hjärna som inte klarar av att ta beslut innan den blivit förberedd. En hjärna som inte klarar av att ta beslut över telefon. Det handlar om en hjärna som behöver förberedelse. En hjärna som behöver fatta beslut i samtal i det fysiska mötet. 

Trots ångesten som precis skapats kan jag ändå sitta här med min kaffe, min söta dadel och med sms  från Thomas om att han fixar det. Att jag kan ta det lugnt. Trots ångesten som blossade upp och redan lagt sig kan, jag känna att jag inte är där ännu att jag kan tänka klokt innan. Tänka klokt och bara göra en sak i taget. Vänta med kaffet och bara fokusera på samtalet. Tänka klokt att säga; "Thomas kan vi ta det när du kommer hem?" Trots ångesten som blossade upp och redan lagt sig kan jag känna glädje över att jag börjar förstå hur jag fungerar. Är ännu inte där att jag alltid kan handla klokt förberedande  m e n  jag vet i alla fall vad min reaktion beror på. Jag börjar förstå min kropp. Jag börjar förstå signaler. Jag börjar förstå reaktioner. Det gör att jag vet att jag så småningom också kan handla innan och förebygga. 

Jag är ytterligare en bit påväg.

 

Läs hela inlägget »

Att koncentrera sig på uppgifter. Att koncentrera sig på samtal. Att koncentrera sig på instruktioner. Att kunna koncentrera mig på mig själv. 

Från att ha haft oändliga bollar i luften samtidigt har jag gått till att inte ens klara av att ha koncentration på mig själv. Inte kunna ha koncentration på att kunna läka mig själv. För jag har inte fått koncentrerat mig. Jag har bara fått kämpa med att finnas och att vila. Det har dock krävt  koncentration för att kunna vila. Det har inte varit enkelt att koncentrera mig på en sådan sak som ska vara självklar, v i l a. 

Men jag vet att jag kommit långt. Helgen skulle vara fin och rofylld. En helg där vi skulle vila och återhämta. En helg som startade med en lugn lördagsmorgon och resa till kyrkogården och slutade med en upptäkt av  inbrott i vårt förråd. En enorm röra där lådor var uthällda så att de kunde transportera allt vårt vin och våra vinterkläder i lådorna. En röra och kvarlämnade kanyler. En löptur för Thomas efter tjuvarna då den ena slumpen efter den andra gjorde att han och Philip stötte på dem. Poliser som inte kunde gå in och hämta våra saker som förmodligen finns innanför deras dörren då det inte är tillräckligt stort brott för en husrannsakan. Men jag vet att jag kommit långt. Jag vet att jag börjar kunna ha fokus på rätt saker. 

Inbrottet ska inte få fälla mig. Inbrottstjuvarna ska inte få ta tag om mig. Jag vet vart jag ska ha fokus. Vet vart jag ska ha koncentrationen. På mig och min familj. På mitt och vårt mående. Jag har skrivit även under helgen, men inte mina tankar och ord. Inte mina tankar och funderingar. Nej, Thomas och jag har pratat och skrivit listor på det som stulits. Hållit koncentrationen på allt som funnits i förrådet. 

Min resa har hjälpt mig att fokusera på rätt koncentration. Igår kväll koncentrerade jag mig på en liten mall. En koncentration som tar mycket kraft, men den ger också kraft tillbaka. Koncentrationen är till min bästa högtid, advent, jul och hela december. Koncentrationen på inbrottet tar bara energi. Idag koncentrerar jag mig även på att skriva. Skriva mina ord. Skriva mina tankar. En koncentration som ger. En koncentration som ger energi. Men tro inte att jag inte blir trött av koncentration som ger energi för det blir jag. Enormt trött. Men jag vet också att den är läkande. Jag förändras och blir friskare. 

När jag skriver. När jag målar. När jag funderar. När jag finns krävs det enorm koncentration. En koncentration som jag bara orkar hålla i korta stunder. Ibland under bara några minuter. Men jag har idag kommit så långt att jag kan ha koncentration. Rätt koncentration. Koncentration på saker jag mår bra av. 

 

Läs hela inlägget »
Ofta jagar vi framtiden. Jagar något nytt. Vi ska vidare. Fortsätta mot mål. Fortsätta framåt och inte titta bakåt. Då var då och nu är nu och det är framåt vi ska. 

Men i min utmattning har det varit oerhört viktigt för mig att även titta bakåt i backspegeln. Tittat i backspegeln för att se min resa. Se min tuffa resa  o c h  se att jag gör framsteg. Att jag inte är kvar där jag var för drygt ett och ett halvt år sedan. Att jag har rest på vägen och att jag rest framåt. Backspegeln är mindre än framrutan och ska så vara men för att jag ska haft möjlighet att överhuvudtaget vissa dagar nå upp för titta i framrutan har det under resan varit viktigt att i backspegeln. Se att jag tidigare inte kunde gå upp ur sängen före klockan 12.00-14.00. Det kan jag idag. Jag försöker omboka tandläkartider och mammografitider som ligger på morgonen men om det inte fungerar vet jag att jag idag klarar av att göra mig i ordning och komma iväg i tid. Nästa måndag har jag ingen psykologtid, psykologen är upptagen med annat. När detta inträffade i början av min sjukskrivning, fick jag panikkänslor och kände, "nej, nej jag måste ha min timma att få prata och få stöd. 

Backspegeln är viktig för mig, där kan jag se att jag gör framsteg. De senaste dagarna ha varit enormt positiva i hjärta och själ. Dessa dagar bygger min självkänsla och styrka. Men dessa dagar ska också få finnas i min backspegel, dagar när jag behöver stärka mig ska jag titta i backspegeln. Titta på vart jag varit, vad som hänt efter vägen och stärkas av det. Jag vet att gott även funnits i backspegeln och jag vet att framtiden har gott med sig. 
Läs hela inlägget »

Fortfarand riktigt boostad från helgen. Det har inte hänt på många många år. Fortfarande inte bakslag. Vilket betyder att helgens egentid med mysigt boende, god mat och natur för första gången gav mer än det tog. Lycka! 

Sonen som har höstlov har  låst in sig på rummet med TV och spel, i en salig blandning. Thomas är hemma idag och vi trodde att vi skulle kunna locka med honom ut på cykeln. Eller, nej det trodde vi nog inte. 

Efter cykelturen, som Thomas och jag i alla fall tog, även om sonen vägrade, gjorde vi några goda chokladbollar. Tänkte att det kund locka ut sonen ur rummet, men icke. De föll honom nämligen inte i smaken. 

Thomas och jag njöt i alla fall av chokladbollar tillsammans med kaffe, Downton Abbey och elden sprakandes i spise. Var rejält kyld om rumpa och lår efter vår tur. 


Mitt recept på nyttigare chokladbollar uttan smör och socker innehålle solrosfrön istället för nötter då jag är nötallergisk. 

12 urkärnade dadlar
1 dl fiberhavregryn 
1-2 msk kokosolja
2 msk kakao
lite vaniljsocker 
2 msk kaffe 
1/2 dl solrosfrön 

Lägg  allt i en mixer och mixa till en massa. Rulla till små chokladbollar som sexan rullas i kokosflingor. Ställ kall i kylen. Mums 

 
Läs hela inlägget »

Att vara i nuet. Att vara här och nu. Att känna in stunden. Att känna in stunden som är precis just nu. I helgen känd jag in nuet. Kände in nuet flera gånger om och bara njöt. Det är lätt, eller i alla fall enklare att känna in nuet när det är behagligt, extra behagligt så som min helg var. Men jag försöker även lära mig att känna in nuet här och nu. Bara tänka på det som händer just nu.  N U  Det är inte alltid så enkelt att vara i nuet. Nuet just nu. Jag gör det inte automatiskt utan jag måste påminna om det. Påminna mig om nuet. Påminna mig om att nuet är nu. Jag har inte rutin på det varje dag men jag är glad för de dagar jag kommer ihåg att vara i nuet. 

Just nu är jag i nuet. Här och nu sitter jag i soffan. Jag sitter i soffan med fötterna på bordet. Jag skriver på mn ipad. Jag skriver ett blogginlägg. Jag hör ett par bilar utanför. Jag hör diskmaskinen borta i köket tappa ut vatten. Jag är här och nu. Just nu. 

Precis så här sa jag högt för mig själv. Högt för mig själv alldeles nyss. Sa inget om historia som varit och inget om framtiden som ska komma. Om jag säger det högt för mig själv är det enklare att vara i nuet. Enklare då det är enklare att behålla nuet när jag pratar. Att jag pratar om nuet gör det svårare för hjärnan att rusa iväg. Rusa mot framtiden. 


Prova själva. Prova i alla möjliga situationer. I duschen. Påväg till arbetet. Under middagen. I alla tänkbara och otänkbara situationer. Hjälp er själva att vara medvetna om nuet. Nuet som är just N U 



 

Läs hela inlägget »
Det är svårt att beskriva känslan jag upplevt i helgen. Haft en känsla som jag inte upplevt på många många år. En känsla jag inte har minnen av. Thomas och jag fortsatte fredagens och lördagens boost på söndagen genom att cykla ut i skogen med kaffe och pralin. Satt där efter ån i solen. Pratade och var tysta om vartannat. Inga djupa eller allvarliga samtal utan samtal med tok och skratt. 

Kraften och boosten gjorde att vi påvägen hem köpte vi ingredienser till världens bästa Dunderglögg. En glögg jag gjort under några år. Ifjol var det sonen som gjord den då min glädje och ork inte fanns. Men igår var det åter min tur att känna förväntan inför advent. 

Rcept till er som vill sätta egen glögg till advent och jul. 


5 liter svagdricka
2,5 kg socker
5 skalade skivade råa potatisar
1 paket bakjäst
5 cm skalad färsk ingefära
1-2 paket russin
1 påse nejlikor
1 påse hela kardemummakärnor
1 kanelstång

Blanda alla torra ingredienser i ett 10 liters krus eller spann.
Häll svagdrickan över de torra ingredienser och rör om med en slev. 

Sätt plastfolie över kruset och stick hål i plasten. Låt brygden stå i lugn och ro i rumstemperatur i minst tre gärna sex veckor. Tappa upp i väl rengjorda flaskor med en hävert, utan att få med bottensatsen





 
Läs hela inlägget »
Från första sjukskrivningsdagen har sjukvården pratat om att jag endast ska vila och återhämta mig. Lovar att det är ett enormt tufft krav. När hjärnan springer iväg i 180 är det inte lätt att andas och bara vila. När jag inte ens fått ha tankeverksamhet har det ibland känts som ett omöjligt uppdrag. 

Under hela sommaren har jag haft en dröm om att kunna ta båten ut på Hjälmaren till Katrinelund Sjökrigen. Självklart att det både varit och känts som en omöjlig aktivitet. Men nu när hösten smugit sig på och det är riktig lågsäsong tog vi bilen ut. Bord och boende bokat. När vi checkade in önskade vi att få sitta avskilt till middagen då min utmattningssyndrom inte klarar detta med intryck och mycket folk. Vilket drömsvar vi fick, det var bara vi och ett till bord bokat. Underbart, en restaurang helt för oss själva ända fram till desserten hade vi då en familj med tonårsbarn kom in. Lugnt och stilla. 

Vi började dagen med att gå en slinga på cirka tre kilometer, både efter sjön men framför allt i skogen. Solen sken och vi satte oss vid vattnet och bara lyssnade på tystnaden. 

Lunchen hade vi med oss och njöt av charkuterier på balkongen som tillhörde vårt rum. Vem hade trott att vi i slutet av oktober kunde sitta ute och äta lunch. En obetalbar lunch vill jag lova. En lunch med goda smaker och fina viktiga samtal. 

Då vädret visade sig från bästa sidan satte vi på oss träningskläder och tog en ny runda. Samma tre kilometer. Lovar att Olle på måndag kommer le stort av hur jag njutit av att vara i skogen. Det var länge länge sedan jag gick så här och dessutom i skogen. 

Tillbaks till rummet, en dusch och vila innan middagen. Thomas somnar och det är då det händer. En kraftig knackning på dörren, Thomas hoppar sömndrucket upp och därutanför står våra fina vänner som tillfälligt  är uppe i Örebro. Det visar sig att de tänker göra oss sällskap. Helt ljuvligt att ha sådana vänner. Vänner som förstår min sjukdom. Som förstår och respekterar mina behov. 
Vi får en härlig middag med fantastiska smaker och fina samtal. Vi njuter också av en frukost tillsammans. 

Vi kramar våra vänner hejdå och de kör tillbaka till Skåne samtidigt som vi själva hoppar  i våra träningskläder och tar de tre kilometrarna under solen som skiner lika fint idag. 

Har gråtit så många tårar att jag kunnat dränka jorden flera gånger om. Har undrat om det verkligen var det här livet jag skulle ha. Ett liv i trötthet, orkeslöshet och innehållslöst. Ett isolerat ensamt sovandes liv. Tänk  att ett dygn med sol, natur, skog och sjö samt fina samtal kan, kanske för första gången sedan jag blev sjuk, ge sådan energi. Känner glädje. Vet att det kan komma bakslag. Men ska i sådant fall försöka komma ihåg att det var ett njutbart dygn. Om det ger bakslag så var det tillfälligt. Vill nämligen tro att det var viktigt framsteg för framtiden. 
Läs hela inlägget »
Solen skiner, det är fredag och styrelsen för företaget Family Excalibur ska ha styrelsemöte. Företaget är det viktigaste jag har och styrelseuppdraget det i särklass det viktigaste uppdraget i mitt liv. Jag har inte alltid förstått det, även om jag alltid sagt att mina barn är viktigast för mig så har jag inte alltid visat det. Det är egentligen konstigt att jag inte visat det då företaget är min familj och styrelsen är ingen mindre än Thomas och jag. Jag har tidigare varit styrelseordförande, VD, chef, administrativchef, sekreterare och anställd. Men mitt stora arbete har jag ändå lagt på externa uppdrag jag haft. Det är på externa uppdrag jag lagt min kraft och engagemang. Nu lägger jag dock bara energi på mig. 

Thomas och jag åker idag iväg på ett styrelsemöte till en liten plats ett par tre mil härifrån. En plats i lugn och ro vid skog och sjö. En plats i lugn och ro. God mat i vacker miljö. Dessa stunder i lugn och ro är inget jag tidigare har prioriterat, vare sig i tid eller pengar. Nu börjar jag sakta men säkert förstå vad som är viktigast, jag är viktigast att lägga energi på. Ja så är det, jag är viktigast, för om jag inte tar hand om mig så kan jag omöjligt ta han om de som står mig allra allra kärast. De som är viktigast av allt i livet. De som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för. Min familj, barnen och Thomas. 

Så idag åker styrelsen iväg, en styrelse som består av två styrelsemedlemmar. En styrelse som finns för Family Excalibur. 
Läs hela inlägget »
Vaknar tidigt. Undrar och förundras hur hjärnan fungerar. Ja, min egen hjärna alltså. Hur fungerar den egentligen. Ja, nu är jag väl inte så intresserad rent fysologiskt eller medicinskt. Det jag egentligen undrar är väl, hur i helsike tänker jag egentligen? 

En fin vän som  i alla lägen ställer upp för mig är  i behov av ett stort kontaktnät. Ett kontaktnät jag har. Som den fina och oerhört omtänksamma vän hon är hör hon inte av sig till mig. Hon ringer till Thomas. Hon ringer till Thomas för att skydda mig. De pratas vid. De smsar varandra. Allt för att skydda mig. Men hon, ja det är mig själv jag menar, får nys om detta, ja för alla tentakler är ju alltid på. Off-knappen är så svår att hitta och hittar man den är den nödihelsicke att trycka av. Ok, tillbaka till tentaklerna. Thomas och vår vän gör allt för att jag inte ska få någon information om vad som sker, men det är ju som sagt mig de försöker hålla utanför. Självklart är min drivkraft större än de klarar att rå på. 

Det är nu det händer. På fem minuter har jag dragit i alla trådar jag har att dra i. Fördelen är att jag är snabb och effektiv. Jag jobbar undan snabbt. Här skulle det nu kunna vara klappat och klart. Men se så enkelt är det ju inte. Har min hjärna börjat arbeta så slutar den liksom inte. Den fortsätter att snurra. Om det bara var de där korta fem minuterna skulle det inte vara några problem. Nu när hjärnan gått i spinn fortsätter den. Är det någon jag missat? Något jag missat? Något mer jag kan göra? Jobbar mitt kontaktnät på? Får jag napp? Kollar telefonen? Något svar? Durr i telefonen, vem kan det vara? 
Somnar. 

Vaknar. Godmorgon. Hjärnan är vaken. Hjärnan snurrar. Men det är nu det händer. Det är nu det blir skillnad. Jag säger till hjärnan, att nu har du gjort ditt. Nu har vi hjälpt vår vän, så mycket vi kan för tillfället. Lugna ner dig. Du kan behövas snart igen, men inte just nu. Nu får kontaktnätet arbeta och du ska vila. Hjärnan säger plötsligt till andningen att andas lite långsammare. Känner i kroppen att det blir lugnare. Kroppen blir lugnar och hjärnan stänger av sig själv. Vem hittade off-knappen? Eller i alla fall pause-knappen. 

Känner i hela kroppen hur den blur lugnare. Hur hjärnan stannar upp. Hur jag andas från magen igen, ja eller i alla fall en bit ner mot magen. Känner mig nöjd. Känner mig förundrad över det som händer. Känner mig, kanske är det glad, jag känner mig. Tänker att det här är ändå en början. Att jag kunde plötsligt förändra mitt beteende när jag stod i det, ja det har gått en natt emellan. Men snälla en natt är ju ingenting. Jag kund ändå förändra och stoppa upp min hjärna. Jag hoppas jag ska kunna göra det nästa gång också när hjärnan springer ifrån mig. Så småningom kanske jag kan stoppa  i n n a n  hjärnan rusar igång. Det kommer ta ett tag det är jag säker på MEN jag är påväg. 

Jag trivs med att vara lösningsfokuserad. Trivs med människor som är lösningsfokuserade.

Vill förtydliga att jag alla dagar i veckan hjälper min vän. Ja mina andra vänner för den delen också. Mn just den här vännen hjälper jag med hela mitt hjärta 24/7. Det är bara det att min hjärna inte ska jobba 24/7 vilket den inte förstår. 
Läs hela inlägget »

Jaha då har jag gjort det igen. Målat, begrundat, målat, andats, tittat, målat, vila och nu ska den få stå till sig lite. Det är en härlig process och spännande. Spännande att skapa men framförallt är det spännande att göra något och samtidigt andas. Spännande att göra något och samtidigt kunna göra det under tid, cirka en vecka, utan att kunna ha det i huvudet hela tiden. När jag arbetar med uppdrag, processar jag det i huvudet. Men en målning är inget jag kan processa mellan målningarna. Det enda är att jag kan känna en längtan att få fortsätta. 

Frågan börjar dock bli, vad ska jag göra med alla målningar? Jaja väggarna är ju inte fyllda ännu. Vilken tur, då kan jag måla ett tag till.  
 

Läs hela inlägget »

Ibland undrar om det bara är kändisarna som gör det. Och jag själv förstås. 

Tittade på Så mycket bättre i lördags. Ett välkommet lördagsinslag. Blir glad och ler åt all den positivitet deltagarna sprider. Deras känslor som känns rätt igenom TV-rutan. För att sedan inte tala om alla fantastiska låtar som många gånger blir ännu bättre. Men än en gång slogs jag av en tanke som jag slagits av så många gånger tidigare. 

Vad är det som gör att många artister, i detta fall Niklas Strömstedt, helt ogenerat och självklart, berättar om sin ångest och alla sina besök hos psykologer och terapeuter? Niklas hade till och med, som han själv uttryckte det, slitit ut ett gäng psykologer. Men även Martin Timell har bland annat i Aftonbladet berättat att han går i terapi för panikångest. Kristian Luuk har vid upprepande tillfällen talat om att han går hos psykolog. Cissi Elwin har berättat om sin utmattningsdepression och hur antidepressiv medicin och terapi hjälpte henne tillbaka. Carolina Gynning har berättat om sin panikångest och stödet hon fått av psykolog. Listan kan göras lång. Dessa personer gör precis som vi andra dödliga, de äter, sover, umgås med familj och vänner, arbetar och tänk er, de går även på toaletten. Men de går alltså även till psykologer. Hos många artister får jag ibland till och med uppfattningen att det är status i att gå hos psykolog. Att det är något de är stolta över. Min fråga blir då, vad är det som gör att vi andra dödliga smusslar och hemlighåller att vi får proffesionellt stöd hos exempelvis psykolog? 

I mitt arbete har jag alltid haft tillgång till handledning av psykolog. Har arbetat nära psykologer i olika uppdrag. I mitt tidigare team ingick även psykolog som profession. Har tillsammans med kollegor haft grupphandledning. Haft enskilda psykologsamtal relaterat till mitt arbete men även till olika situationer som uppstått. Bland annat fick jag psykologstöd efter en bilolycka jag var inblandad i. Inget konstigt alls. Fullständigt naturligt. När vänner haft tuffare perioder har jag hjälpt till med att förmedla kontakter med psykologer. Fullständigt naturligt för mig. Men jag har ytterst få vänner som berättar att de tar hjälp av psykolog. Den här veckan är det många som efter mitt inlägg på Facebook, som jag skrev om här på bloggen, hört av sig och flera av dem berättar att de går hos psykolog MEN de vågar inte prata om det. De flesta som hört av sig är för mig helt främmande människor. Har även vid ett flertal gånger träffat personer som har en partner som får stöd på vägen av psykolog men partnern vill inte berätta något.

Funderar och funderar men blir inte klok. Vad är det för skillnad på mig och Niklas Strömstedt? Ja förutom att han är man, vilket jag inte är och att han kan sjunga vilket jag inte kan. Ok, jag vågar också precis som han stå för att jag går till psykolog men varför möts jag av att så många i omgivningen inte vågar stå för det, eller ännu hemskare, varför vågar de inte ta emot stöd. Vet ni, jag har fått stöd och handledning av psykolog även när det inte funnits en problematik. 
Kan vi bestämma oss att vi blir lite mer som kändisarna? Stolta och trygga i att gå till psykolog! 
 

Det här är jag och jag gör som kändisarna, jag går till psykolog
Det här är jag och jag gör som kändisarna, jag går till psykolog
Läs hela inlägget »

Solen skiner och jag gör precis det jag vill. Jag gör det jag vill göra.  Jag gör det jag vill göra just idag. I solens sken har jag cyklat till tåget. Stannat till och köpt mig en cappuccino i, som jag kallar det, kaffekiosken vid stationen. Sätter mig på tåget och njuter av landskapet som susar förbi. Ett landskap som skiftar från vecka til vecka tackvare våra årstider. Sitter på tåget och summerar veckan som varit. Summerar och går igenom det jag skrivit i min telefon. Anteckningar som är privata. Anteckningar som jag delar endast med mig själv. Anteckningar som jag läser upp för Thomas och Olle, min psykolog. Men det jag skriver är så privat att alla ord, alla meningar är inte delbara mer än med mig själv. 
Går sedan den kvarten det tar upp till lasarettet. Går lugnt och stannar vid den lysande röda gubben trafikljuset. Stannar och andas. Stannar och väntar på min tur. Ibland lyfter jag handen och hälsar på någon som kommer körandes i en bil. Men oftast tittar jag bara rakt fram. Tittar rakt fram och är med mig själv. 

Idag gör jag precis det jag vill göra på måndagar. Men så har det inte alltid varit. Jag har alltid velat gå till psykologen på måndagar, så som jag gjort varje måndag i 1 1/2 år. Men resan dit har inte alltid varit enkel. Resan dit har inte alltid varit vad jag har velat göra. 

Från början, när vi fortfarande bodde i samma stad som psykologen finns körde Thomas eller mina vänner mig till lasarettet. Ibland körde jag själv, men inte ens den korta vägen på cirka två kilometer var en sträcka jag skulle köra. Min koncentration höll inte dessa minuterar för att vara en säker bilförare. När vi sedan flyttade 4,5 mil iväg var jag alltid beroende av att någon körde mig. Ett par gånger kämpade jag med att ta tåget, samma tåg som jag idag vill åka. En kamp med öronproppar och solglasögon. En kamp att stänga ute alla intryck jag fick och inte kunde sortera. 

Alla dessa intryck som stressade mig. Alla dessa människor som pratade. Alla dessa barn som pockade på stressade föräldrars uppmärksamhet. Resor som psykologen sa stopp och belägg till. 
Resor som inte var hälsosamma för mig. 

Men dag var det åter dags.  Jag tog åter tåget, en resa på 30 minuter. Det kändes ok, men inte mer.  Jag hade öronproppar i och letade upp en lugnare vagn med få tysta resenärer i. Gick osäker tittandes ner i backen med flackande blick. Ville inte möta någon jag kände.  Psykologen gav mig stöd, stöd i att jag behövde börja bli självständig igen. Ett första steg på en lång lång resa. 

Idag cirka sex månader efter den resan ser jag fram emot mina tågresor. Njuter av lugnet i tåget, letar fortfarande upp en lugn vagn. Öronpropparna är med men ligger i sin lilla ask, i tryggt förvar. Som en säkerhet. En livlina. Njuter av mitt kaffe. Njuter av att summera veckan. Njuter av landskapet utanför. Njuter av mitt eget sällskap. Sitter bara här på tåget och är. Det har inte varit en lätt resa. Inte en lätt resa att åka dessa 30 minuter. Men de hjälper mig att bli frisk. Jag vill göra resan. Jag vill göra tågresan. Jag vill bli frisk. Från tåget går jag sedan med trygga säkra steg genom samhället. 

Snart, mycket snart ska jag ta tåget en längre sträcka. Ta tåget för att njuta av resandet. Njuta av landskapet som finns utanför. Ta tåget, kliva av, äta en lunch för att sedan kliva på igen och resa hem. Bara för att jag vill och kan. 

PS... Just idag var tåget lite extra färgglatt, tror trots att det är skadegörelse väljer att se det färgglada i det

 

Läs hela inlägget »

Mållös och vet dessutom inte vilken känsla jag känner. Men ni var tusentals som kikade in hit igår och ni är långt över 600 personer som på ett eller annat sätt lämnade avtryck, här, via sms, på Instagram, på Facebook där inlägget finns och via mail.  Tack, ett stort ödmjukt tack! Ni har alla, var och en berört mig oerhört. Berört mig med era egna berättelser. Berättelser som drabbad eller som anhörig. Eller bara med värmande ord. Jag kommer många gånger gå tillbaka och läsa och försöka ta in. 

Jag säger ofta till min psykolog, speciellt i början av min utmattning, att jag är klokare, mer begåvad än så här. Jag menar då inte att det är obegåvade människor som hamnar i ett utmatningstillstånd. Nej, jag menar att jag är mer begåvad än att tycka att det skulle finnas något skamfyllt med en utmattning. Jag har ett par nära vänner som precis som jag varit i den här situationen, vänner som arbetar som VD och chefer, eller vänner som hamnat i livskris och utifrån det utvecklat ett utmatningstillstånd. Starka, drivande personer, men framför allt empatiska och omtänksamma. Personer som står mig nära. Personer som jag ibland kan beundra för olika handlingar. Kan absolut inte se något skamfyllt i att de varit i utmatningstillstånd. Absolut inte. Inte för en sekund. Men när det handlar om mig själv har skammen varit så stor. Stor och tung att bära. 

Efter mitt inlägg på min Facebooksida igår och efter alla avtryck ni lämnat, tror och hoppas jag att skammen lämnat mig. Att den, när den nu lämnat mig, gett mig styrka att fortsätta mot en nya, sundare och friskare Eva. Jag hoppas verkligen att skammen är borta, även om jag just nu inte kan vara helt säker. 

STORT VARMT TACK till var och en av er, ni har alla bidragit till att göra mig starkare!
KRAM
 

Läs hela inlägget »

För snart ett och halvt år sedan skrev jag en text. En text som var tänkt att jag skulle lägga upp på Facebook. En text som skulle förklara mitt beteende. En text som skulle hjälpa mig att inte skämmas så mycket. Hjälpa mig att skämmas lite mindre för att jag var sjuk. Jag lade aldrig upp texten. Jag lade aldrig upp texten för att jag skämdes för mycket. 

Under dessa ett och ett halvt år har det hänt mycket. Även om någon som jag har svårt att se det då jag vill ha snabba resultat. Jag är fortfarande sjuk. Men jag tar mig framåt. Framåt med proffesionell hjälp. Framåt med nära vänner. Framåt med min underbara familj. Men framåt framför allt för att jag är jag. Jag börjar sakta, sakta acceptera att jag är i ett utmatningstillstånd.

Jag började skriva för att jag själv skulle förstå. Förstå mig själv. Förstå vad som händer med mig. Jag började skriva längre och längre texter på mitt "nya" och hemliga Instagramkonto, mrs_excalibur. Ett konto som var anonymt. Ett konto där jag kunde skriva utan att någon visste vem jag var. Ett konto där jag fick vara anonym. Men ni var några vänner som hittade mig. Till en början blev ni blockade. Jag vågade fortfarande inte visa mitt jag. Jag hade inte modet. Jag ville och behövde treva mig fram själv. Men ju mer jag har accepterat att jag är sjuk ju mer har jag vågat visa av mig själv. Och för drygt en vecka sedan startade jag bloggen. En blogg där jag kan fortsätta skriva om min kamp att bli frisk. Skriva för mig själv. Skriva så att jag själv ska förstå. Förstå och läka mig. 

Idag lade jag upp texten på Facebook. Inte för någon annans skull än min egen. Bara för min egen skull, en hjälp i att inte skämmas. 

Texten följer nedan... 
Valde att ta några av Royne Mercurios bilder av HerreGud & co. De illustrerar väldigt bra mn situation



1 juni 2014
Finns säkert de som tycker att jag nu blottar mig... De som tycker, "to mutch"... De som säger "vad var det vi sa, självklart skulle det ske..."De som säger "skitsnack det finns inte..." De som inte bryr sig... MEN jag bryr mig OCH jag måste få göra det på mitt sätt! Därför väljer jag nu att berätta här på FB, inte för din skull utan för min egen skull. Jag vet att ni är några som undrat och funderat. Några som reagerat och även agerat. 

Jag har alltid sprungit och sprungit fort. Gillat fart och fläkt, liv och rörelse. MEN nu har livet tyvärr tagit stopp och jag sitter fast i tegelväggen. Ska jag vara ärlig så sitter jag där och försöker fortsätta springa, för att ta mig igenom och komma ut på andra sidan. Fått kommentarer som "har svårt att förstå sådant här." Det är helt ok, jag kommer aldrig kunna förklara för dig, så du behöver inte förstå! Det viktigaste är att jag själv lär mig att förstå. 

Du som möter mig på gatan eller i affären, du har inte gjort något fel, jag har bara inte ork att möta dig. Jag har inte ork att prata eller le mot dig. I alla fall inte just i den timman eller i den minuten just då. Jag har inte ork att möta din blick från dig som vet, blicken från dig som ger värme och förståelse, förståelse som gör att jag gråter mitt på stan. Jag har inte ork till det, men det är inte ditt fel. Det är bristen på ork och rädslan för alla tårar som kommer som gör att jag tittar bort eller till och med går iväg. Det är av samma orkeslöshet och rädsla som jag inte svarar på ditt telefonsamtal eller sms. Inte för att jag inte vill ha kontakten utan för att jag inte längre förmår. MEN tänker nu någon, jag har sett henne glad och stojandes... Ja visst är det så, men när jag kommer ur det här så kommer jag kunna söka till Dramaten... I alla fall om publiken inte tittar mig i ögonen, för om du tittat mig i ögonen så har du oxå sett att det inte är äkthet det du sett. 
Så det här är min berättelse, min berättelse som den ser ut just nu och som jag berättar för att jag lite lättare ska kunna möta dig utan att skämmas. 

Läs hela inlägget »
Mitt fokus ska för tillfället ligga på mig och ingen annan. Min psykolog frågar ibland vad jag tidigare gjort för mig själv. Det är en svår fråga att besvara. Jag förstod den inte till en början, för mig själv. Betydde det att jag skulle göra saker själv? Ensam? Idag vet jag att det betyder, något som jag mår bra av. Något som gör att jag växer och mår gott. Något som jag vill göra för mig. För mig Eva. 

Under min tid som sjukskriven har jag upptäckt, både vilande men också nya sidor hos mig själv. Nya saker som jag upptäcker att jag tycker om. Saker jag tycker om att göra. Saker som får mig att må bra. En av dessa är att jag tycker om att måla. Det känna fortfarande båd konstigt och till och med galet att säga att jag målar, att jag tycker om att måla. När jag gjorde min första tavla sa familjen. "Den vill vi ha på väggen." Min andra tavla ser jag varje morgon när jag vaknar och jag kan säga ärligt, båd till mig själv och andra, "jag tycker så mycket om den." 

Jag kan bara måla korta stunder, både för att vägen ska torka, jag vet inte vad eller hur jag ska fortsätta men framförallt för att jag måste hushålla med ork och koncentration. 

Att jag för tillfället ska lägga all min energi på mig själv betyder inte att jag slutat bry mig om min omgivning. Jag blir fortfarande berörd av saker och ting som inte bara är riktad mot mig eller min familj. Jag har alltid haft stor empati för mina nära och kära. Därför ska jag idag ta penseln och börja på en ny tavla. Jag har blivit väldigt berörd och trots det ledsamma är jag ändå trygg i att jag fortfarande har den förmågan kvar. Speciellt då jag tappat bort många av mina förmågor. Jag ska rensa min hjärna och sorgen i mitt hjärta med ett för mig nytt verktyg, måla tavlor. Jag ska ha fokus på ingenting annat än färgen och tavlan när jag målar. Fokus på att vara i nuet. Fokus på att tänka på mig själv. Fokus på att göra något för mig själv, på något för mig, på något som gör att jag, Eva mår bra. 

 
Utmattning utmattningsdepression utbränd art konst
Läs hela inlägget »

Under hela min tid som sjukskriven har läkarna och min psykolog pratat om att jag behöver vila, vila och vila samt återhämta mig. Det har, och är fortfarande en stor utmaning att vila. Det är svårt för någon som inte lärt sig att villa och återhämta är viktigt. Jag har bara kört på, allt har ju varit så roligt. Under en lång period var jag "förbjuden"av psykologen att träna, jag fick inte springa. Att gå in på ett gym var helt uteslutet, det är en plats med för många intryck och oftast för hög musik. Jag skulle j bara vila och återhämta mig och i det ingick inte fysisktröning. 

För ett par veckor sedan fick jag min första och enda läxa av psykologen, han arbetar inte med uppgifter och läxor. Men han vill att jag numera går ut och går och då först och främst i skogen. Att gå ut och gå i skogen är en jättestor utmaning för mig. Att bara gå. Att bara gå utan ett mål. Att bara gå och finnas här och nu är en enorm utmaning. Jag som aldrig gör något utan att ha ett mål. Tro att jag börjar komma till insikt med att jag är enormt målfokuserad. Hur ska jag kunna gå utan att ha ett mål? Ja, ja, självklart förstår jag att målet är att jag ska bli frisk. Jag vill inget annat i världen att bli frisk, men att gå här och nu utan ett kortsiktigt mål är svårt. Låter säkert knäppt men så är det. 

Thomas cyklar mountainbike när tid finns och jag vet att han njuter av det. När jag bodde hemma bodde vi ute på landet och det var 10 km in till samhället. Oj som jag cyklade för att vara med kompisar. Ibland, speciellt under sommarloven cyklade jag både en och två vänder fram och tillbaka. Jag gillar verkligen att cykla. Har även cyklat Tjejvättern och som barn fanns det en runda som hette Väringen runt. En sträcka på 5 mil, den cyklade jag under många år, och självklart cyklade jag först milen hemifrån och efter dessa fem mil även milen tillbaka hem. 

När jag fick läxan av psykologen pustade och stönade jag, MEN så kom jag på. Thomas och jag skulle j kunna cykla mountainbike tillsammans. Ok, jag gick ju inte i skogen men jag var ju i alla fall där, där i skogen.  Sagt och gjort, nu har det blivit några turer. Så skoj men oj så svårt det är för min hjärna. Drev hit och dit. Fram- och bakdrev. Hög och låg. Växlar på både höger och vänster styre. Handbroms som nyper på bak- eller framdäck. Cyklingen har blivit som mitt liv, det måste gå sakta för annars hinner inte min hjärna med. Thomas skrattar och säger att det går snabbare för mig i uppförsbackar än nerför. Ja, så är det. Hjärnan måste vara med och tänka. Och jag måste vila ofta. Återhämta mig. Måste stanna upp och förstå. Måste vänta in och ta nya instruktioner. Måste hitta rätt. Måste väja för hinder. Måste stanna upp och välja väg. Måste vila igen. Att cykla mountainbike har för mig blivit som en spegelbild av mitt nuvarande liv. Treva mig fram och pausa. 
 

Utmattning utmattningssyndrom utbränd utmattningsdepression utmatningstillstånd återhämtning
Läs hela inlägget »

I vår familj har mat, god mat och dryck tillsammans med familjen och gärna med fina vänner alltid varit viktigt. Både Thomas och jag har tyckt om att stå bland grytor.  När jag blev som sjukst frågade vår son ofta "Vilka kommer till oss ikväll?" Han var så van att vi alltid hade gäster, eller att vi var bortbjuden. Det var under många månader som han varje fredag och lördag undrade om det verkligen var så att ingen skulle komma. Han föreslog många gånger gäster som han tyckte vi skulle bjuda. Men icke, min ork fanns inte och finns än idag inte. Det gör så klart att det känns tråkigt många gånger, men min önskan att bli frisk är starkare än att ha våningen full i folk. Tyvärr blir det på bekostnad av min sociala familjs  liv också.
Däremot är det fortfarande viktigt att vi äter bra och god mat. Under mina år som sjuk, de är nog ca tio år som jag och psykologen räknat ut att jag varit sjuk, men att jag varit sjukskriven i ett år och nio månader, fortsätter vi i familjen att laga god mat och samlas kring maten. Eller Thoms och Sara ögat maten, ja, Sara gjorde det till för fjortondelar sedan då hon flyttade till egen lägenhet. Och att vi samlas kring maten är inte heller riktigt sant, frukosten äter jag ofta i sängen och övriga måltider händer också att jag intar där, inte så ofta längre men det händer. Familjen samlas självklart fortfarande kring maten. 

Däremot finns det en avsevärd skillnad i vårt matinköp, tidigare köpte vi ofta mat var och varannan dag, oplanerat och det vi kände för att äta just den dagen. Detta fungerar inte längre då jag inte längre lagar mat. Det betyder att jag måste ha mat hemma, rester från gårdagen eller till och med rester från tidigare dagar under veckan. Mat att bara värma. Värma till mig till lunch eller när Thoams är utomlands så måste det finnas även middagar till mig och Philip. 

För är det något som jag verkligen lyckats hålla kvar och vi som familj utvecklat ännu bättre under min sjukdomstid är det just maten och matinköp. Vi har nu alltid en veckomatsedel som dessutom är planerad med rester så att det finns att värma. Många saker har jag slarvat med, utifrån att både ork och lust försvunnit. Duschen är till exempel inte så "viktig" längre, jag är ju "bara" hemma. Men som sagt god och näringsriktig mat har vi, eller mest tackvare Thomas lyckats bibehålla och utveckla. Jag är glad att jag hela tiden äter bra mat. Saknar dock vinet, men en mun har det dock blivit någon kväll, eller ännu hellre champagne. 

Utmattningsdepression Utmattning utmattningssyndrom utmatningstillstånd
Läs hela inlägget »

Ibland är det viktigt att kunna hitta nya vägar. Långt innan jag blev sjukskriven hade jag svårt att läsa längre texter. Det var omöjligt att hålla koncentrationen. Meningar blev ofullständiga och ord blev till bokstäver som inte hängde ihop. Jag förstod helt enkelt inte vad jag läste. I början av min sjukskrivning köpte Thomas magasin efter magasin till mig för jag var ju "tvungen" att göra någonting på dagarna. Att vara sysslolös var ju helt otänkbart. Det var bara sysslolösa lata människor som var sysslolösa. Men dessa tidningar och magasin förblev olästa. Jag bläddrade lite lätt i dem och tittade på en och annan bild. Men läsa det klarade inte hjärnan av. 

Efter säkert nio månader började jag titta in på morgontidningen i paddan. Började förstora upp texten och till början kunde jag trevande läsa små notiser om de var uppförstorade. Behövde ha dem uppförstorad både för att ögat och hjärnan hade svårt att fokusera och ta in och tolka liten text. Men jag behövde lika mycket, om int mer, förstora texten för att inte störas av bilder och texter runt omkring. Lika störd som jag blir av ljud omkring mig bov jag störd av visuella intryck. 

Iadg på morgonen har jag uppkrupen i soffan läst NA tillsammans med en latte. Det är en befrielse att kunna läsa tidningar igen. Det blir fortfarande bara det jag verkligen tycker är intressant, för mer vill jag inte utsätta hjärnan för. Men jag kan i alla fall läsa. 

Jag skriver mycket själv och det har hittills blivit hundratusentals tecken men den texten kan jag fortfarande inte läsa själv. Men det gör inte så mycket, då det är skrivande i sig som är viktigast. Att jag sätter ord på tankar, upplevelser och känslor. 

Läs hela inlägget »

Det finns mycket jag saknar nu när jag är sjuk men jag försöker att tänka att vissa saker kommer att komma tillbaka och andra saker gör det inte. Oavsett kommer det bli bra. Men något som jag verkligen längtar efter är att få skratta. Ok, jag skrattar ibland, inte ofta, men ibland. Skrattet är dock inte äkta. Det är mest ett artighetsskratt. Ett skratt som som skrattas för att det förväntas av mig, någon kanske sa något roligt. Jag har en fin vän som precis som jag genomgår en utmattningsdepression och jag vet att hon också saknar sitt skratt precis som jag saknar mitt. Jag vet att min familj också saknar mitt skratt. Mitt glada vanliga jag. För en tid sedan sa vår kloka dotter. "Men mamma, du skrattar ju. Det var så länge sedan." Ja så sant det va verkligen länge sedan. 

Det är något av en sorg att sakna sitt skratt. Jag försöker att inte sörja men jag saknar det verkligen, att finnas i glädje och skratt. Jag försöker tänka framåt, men vara i nuet för att kunna komma till en skrattande framtid. 

Igår morse skrattade jag det där gurglande härliga skrattet som jag vet finns där. Jag skrattade, nu när jag skriver ler jag åt minnet. Jag skrattade åt Thomas som sa den ena knasigheten efter den andra där jag försökte titta i morgontidningen. "Läser" den alltid i paddan för då kan jag förstora texten och bara ha fokus på små delar i taget, utan att bli störd av alla intryck runt omkring. Där satt jag uppkrupen i sängen och Thomas, knasade sig som sagt med den ena kommentaren efter den andra. Och jag skrattade, ett ärligt glatt och efterlängtat skratt. Ett skratt som kom från både hjärta och mage. Ett skratt som smittade av sig. Ett skratt som fortfarande idag får mig att le. Skrattet ökade dessutom när Thomas "tatuerade" ett hjärta med sina initialer på min axel. Även nu småskrattar jag åt hans tokigheter. 

 

Läs hela inlägget »
Jag vill hitta balans. Jag vill göra val som ger mig balans. Att vilja göra förändring ger mig balans. Jag vill göra förändringar. 

Jag har inte valt att bli sjuk. Jag skulle aldrig göra det valet. Däremot gör jag valet att bli frisk. Jag vill bli frisk.  Det är inte alltid roligt att vila flera timmar under dagen, oftast hela dagen. Men jag vill bli frisk, då vill jag också vila om det behövs för att jag ska bli frisk. 

Jag vill arbeta. Men om jag är sjuk och inte har möjlighet att arbeta under en period, lång eller kort, då väljer jag hälsan och att bli frisk. Varje dag i veckan väljer jag hälsa framför ohälsa. Varje dag i veckan väljer jag frisk framför sjuk. Jag väljer att kunna återhämta mig till en Eva som så småningom kan arbeta igen. För jag vill bli frisk. 

Jag vill umgås med mina vänner men om minkropp och hälsa inte mår bra av det väljer jag att vara ensam. För jag väljer att bli frisk. Jag väljer att ha ett torftigare liv, för tillfället, för jag vill bli frisk. Jag väljer att försöka lyssna på min kropps behov, för jag väljer att bli frisk.

Jag vill finnas för min familj men min ork räcker inte till, därför väljer jag ibland ensamhet. Jag väljer ensamhet för jag vill bli frisk. 

Jag gör varje dag val för att jag vill. Jag gör varje dag genomtänkta val. Val som jag tror är bäst för mig. Bäst för mig så att jag ska kunna bli frisk. Ibland blir inte valen så som jag önskat. Ibland blir valen inte som jag trott. Men valen är gjorda utifrån att jag vill bli frisk. 

Vilka val gör du?

 
Läs hela inlägget »

Det sägs att skogen ska ha en lugn och läkande effekt. Lider man av en utmattningsdepression ska skogen och naturen kunna skapa ett lugn. Jag som alltid varit målinriktad och haft svårt att göra något utan mål har haft skogen som en plats för ett enda mål. Att fylla svampkorgen med så mycket svamp på så kort tid som möjligt. Att gå sakta och lugnt och njuta av naturen har inte funnits. Fyll korgen och åk hem. Finns det inget att fylla korgen med så ödsla inte tid att vara kvar. 

Ibland har idylltanken kommit upp och kaffe och bulle fått följa med ut. En snabbfika på stående fot, ska jag väl ändå kunna hinna med tillsammans med familjen. Det ska ju vara mysigt och idylliskt. 

Att då gå i skogen eller hemska tanke, sitta still i skoge, som rehabilitering har för mig varit en otänkbar tanke. Men idag tog Thomas och jag med korgen, svampknivarna och kaffe muggen, drog på oss stövlarna och åkte till skogen. När vi klev ut ur bilen samtalade vi om här och nu. Jag berättade högt om nuet; Jag  går på skogsvägen och håller Thomas i handen. Jag har svampkorgen i andra handen med svampknivarna liggandes i. Jag hör vattnet i bäcken." Att högt säga detta är för att hjälpa mig att vara i nuet. Att finnas här och nu, inte rusa vidare i min tanke. En tanke som skulle kunna tala om för mig att korgen ska fyllas i rasande fart med trattisar och sedan kaffe för att sedan kasta oss hem. Jag vill inte ha den tanken utan jag vill finnas här och nu tillsammans med Thomas. 

Vår går sakta och plockar de få trattisar vi hittar. Samtalar. Går ut på grusvägen igen. Träffar ett äldre par och vi konstaterar tillsammans att det nog inte är ett trattkantarellår i år. Går tillbaka till bilen och lugnt sitter vi och tar kaffet och mumsar på varsin bulle. Sitter kvar en stund, pratar. Sitter kvar en stund i tystnad. Jag är här och nu för första gången i skogen på många många år. Kanske så många år som 10-15 år. Vi har plockat trattisar i samma skog i ca 20-25 år och sakta kommer jag ihåg hur jag på hösten kunde åka hit, ensam när det var mycket på jobbet. Ensam med svampkorgen och andas. Kommer ihåg att jag här i skogen kände att jag kunde andas och få syre. När försvann den förmågan? Omöjligt att säga. Det kanske inte heller spelar någon roll. Det viktigaste är att jag åter kan finna lugn och andas. Idag har jag kommit en bit på vägen. Nådde inte ända fram, ångest och stress gjorde sig påmind men jag lyckades bemästra det. Jag lyckades gå sakta och accepter att det inte blev svamp i korgen, 30 stycken räknas inte. Jag lyckades sitta ner och njuta av en kopp kaffe tillsammans med Thomas i en tyst skog. 

Läs hela inlägget »

Ibland har vi ups and downs men när jag för ett år sedan bara tyckte att jag hade downs. Jag hade varit sjukskriven i drygt ett halvår och tyckte att det va en evighet. En evighet av orkeslöshet och tråkigt. Var ledsen för att det var inte så här mitt och familjens liv skulle se ut. Vi skulle ju njuta av livet tillsammans. Nu gjorde vi ingenting för jag var sjuk. Familjen gjorde minimalt med saker utan mig. 

Då för ett år sedan tvingade jag mig att varje dag se något positiv som hänt eller som jag känt. Thomas köpte mig en skrivbok från Moleskine. Älskar dessa skrivböcker. Ni vet väl att Ernst Hemingway skrev i dessa? Skrivboken och en penna låg på plats bredvid sängen eller på huvudkudden när jag skulle gå och lägga mig. Till en början fick jag fundera länge på vad som kunde varit positivt med dagen. 

Den 9 november 2014 skrev jag: Att jag satt med en kopp kaffe och andades.
Den 15 november 2014: Att jag ringde C F (en vän) och bad om stöd när jag var ledsen.
Den 26 december 2014: Att jag accepterade att vila hela dagen.  (Efter 9 månaders sjukskrivning jobbade jag fortfarande hårt med att se att vila var något positiv)

Den 5 november 2014 var sidan blank. Det hände ibland att sidan förblev blank. Det kändes viktig att sidan blev tom om jag inte kom på något, skrev bara dagen datum och lät sedan sidan var blank. Det symboliserade också något. 

Det har hjälpt mig långt på vägen att skriva positiva saker. Det har kanske inte hjälpt mig att bli friskare från min utmattningsdepression men det har hjälpt mig att lättare acceptera att jag är sjuk. Lättare acceptera att det finns positiva saker kring mig trots att jag är sjuk. Och kanske det viktigaste, att det får och bör finnas positiva ting och känslor för att hjälpa mig att bli frisk. 

 

Läs hela inlägget »

En morgon tog det bara stopp. Kroppen fullständigt protesterade. Trafikljuset lyste rött. Ja, det var så illa att till och med hela stolpen lyste rött. Ilsket rött. Men stopp och belägg, det är väl inga problem för mig, jag har väl både gått mot röd gubbe och kört mot rött ljus. Bara jag gasar lite till så kommer jag vidare. Efter två veckor försökte jag gasa, men det tog stopp. Fullständigt tvärnit. Hela stolpen lyste rött, ilsket rött och det gick inte längre. Sjukskrivningen var ett faktum. Ett faktum är dock inte lika med acceptans. 

Idag försöker jag använda mig positivt av den röda gubben. Trafikljusen kan jag inte använda mig av då jag inte kan köra bil. Eller jag vill inte köra bil just nu.  Min koncentration och uppfattningsförmåga fungerar inte som det ska och jag känner själv att jag är en trafikfara. Jag har själv tagit ett aktivt beslut om att låta bilen stå, men det är en annan historia. Åter till den röda gubben vid övergångsstället. När vi flyttade till stan i fjol höst började jag sakta ta mig ut. Började ensam gå promenader. Trevade mig fram för jag var så rädd att möta någon jag kände. Jag gick mot vattnet och naturen och då passerade jag ett rödljus vid en ganska hårt trafikerad väg. Där och då växte det sakta fram att jag blev irriterad på mig själv när jag försökte jäkta över mot röd gubbe. Började ställa mig frågan om varför jag gick mot röd gubbe? Vad hade jag bråttom till? Vad hade jag för tid att passa? Sakta började jag bestämma mig för att jag kunde stå still. Stå still och vänta in bilarna som hade företräde. Stå still och vänta in grön gubbe. Stå still och vänta in min tur. Använda tiden till att bara vara. Vara där och då. Här och nu. 

Idag när jag är ute och går oavsett tid på dygnet. Oavsett om jag har en tid att passa eller inte. Oavsett om jag är själv eller inte. Oavsett om det kommer bilar eller inte, stannar jag alltid vid röd gubbe. Vet ni varför? Jo, bara för att jag kan. Det ger mig en insikt i att jag inte behöver ha bråttom. Jag har all tid i världen. För om jag inte tar det lugnt kanske min tid i världen inte blir så lång. Jag vill ha många friska år kvar. Jag har så mycket jag fortfarande vill göra och uppleva. Därför stannar jag vid röd gubbe. Därför stannar jag vid röd gubbe mitt i natten på en kvällspromenad med Thomas, han ler lite ömt och blinkar åt mig. Just därför stannar jag vid röd gubbe, för att jag kan.

Positivt: Jag vet att jag kan 

Läs hela inlägget »
Etiketter: stopp, andas, röd gubbe, positivt

Wow blir alldeles mållös, ni är redan flera hundra som kikat in i bloggen idag. Vilka fina kommentarer jag fått, både här, på Instagram, via mail och på telefon. Ni är många som själva har en utmattningsdiagnos eller haft en tidigare men även flera anhöriga har hört av sig. Vet att även ni är hårt drabbade, ni som finns vid våra sidor. Tack! Ni har alla varit fantastiska på att ge feedback.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tack

Efter att sedan 1 januari 2015 funnits på Instagram under mrs_excalibur och där skrivit mer och mer om min utmattningsdepression har jag nu tagit steget till att blogga också. Välkomna! 

Att hamna i en utmattningssyndrom/utmattningsdepression är ibland lite som att leva lite utanför den verkliga världen. Att leva som i en fairy tail. Lite som att finnas i Snövit och de sju dvärgarna men då utan Snövit. Att vara en blandning av alla dvärgarna samtidigt, i tid och otid. 


TRÖTTER: Orkar ingenting, skulle kunna sova bredvid Törnrosa

BLYGER: Har svårt att finnas i sociala sammanhang

BUTTER: Kan bli så ledsen, och arg att ingenting spelar någon roll

TOKER: Tokig på allt och alla men man blir inte galen

PROSIT: Immunförsvaret har varit nedsatt

KLOKER: Börjar sakta omvärdera livet, livets mening och vad som är viktigt

GLADER: Glädjen över att bli starkare, börja kunna sätta gränser och känna att livet börjar komma åter

.

Kloker börjar sakta göra sig påmind dock får jag nog vänta ytterligare ett tag på Glader innan han gör entré. Men han är verkligen efterlängtad och saknad och det är kanske ett tecken på att han lurar där bakom hörnet.



Positivt: Att jag kan känna saknad

Läs hela inlägget »
Etiketter: positivt
Eva Svärd - mrs excalibur - en blogg om utmattningssyndrom
Hälsa bloggar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

Om eva

Eva har under många år låtit bli  att lyssna på sin kropps varningssignaler så som känselbortfall, ledvärk och bältros. Inte förens hon en morgon inte tog sig upp ur sängen fick kroppen vila. Läs mer om Eva

Instagram

Följ via bloglovin:

Follow