2016

Godmorgon Sverige
Godmorgon Sverige
Ungdomarna stod i backen redan 08:00. Först i liftkön vinner, Åre
Ungdomarna stod i backen redan 08:00. Först i liftkön vinner, Åre


Tåget till min psykolog varje vecka är en fröjd och njutning. Älskar att sitta där i vagnen och se naturen susa förbi. Så har det inte alltid varit, från början var det en ångestladdad resa. Ångest och rädsla för att möta någon jag kände. Rädd att någon skulle tycka att om jag satt där på tåget vore jag så pass frisk att jag även kunde jobba.

Idag älskar jag mina resor och jag har många gånger jag sagt till psykologen att jag funderat på att skolka från samtalet och bara sitta kvar på tåget och njuta, njuta ända till ändstationen och där gå av för att ta tåget tillbaka igen.
Idag gör jag det, sitter kvar på tåget. Ja, jag skolkar inte från psykologen. Det är en planerad tågresa.

Igår åkte familjen till Åre. En bilresa på cirka 7 timmar. En helt omöjlig resa för mig. En så lång bilresa med alla dessa snabba intryck är för mig omöjlig. Vare sig jag, eller familjen, vill uppleva den med mig i bilen. Därför sitter jag här i lugn och ro och njuter av min resa.

Har hela 9,5 timmar på tåget. Frukost, fm-kaffe, lunch och kanske en kopp kaffe till innan jag är framme. Njuter och tänker på livet. Tänker på mitt liv. Summerar året som gått. Summerar åren som gått. Åren som sjuk. Någon frågade om jag inte skulle ta nattåget upp. Seriöst? Hur ska jag då kunna njuta av 65 mil Sverige?

Tittar ut genom fönstret och ser landskapet förändras. Skog och öppna landskap. Sjöar och fjäll. Barmark och snö. Månljus och sol, moln och regn. Sverige är ett fantastiskt land. fantastiskt och vackert.

Har precis pratat med Thomas, de stod i backen klockan åtta i morse och halv tio var de in för frukost. Igår kväll åkte de, tillsammans med fina vänner, bandvagn upp på fjället för att bada badtunna och sedan restaurangbesök. Lite avis, men ändå inte. Vet efter de här åren att det inte är möjligt för mig. Glädjer mig mer åt att de har de bra än jag sörjer att jag inte kan vara med. Vet att min tid kommer. Den kommer om jag först tar hand om mig.

Kram
 

Följ gärna mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »

Önskar alla en fin jul och att den blir precis så som var och en av er önskar
Kram

Läs hela inlägget »
Julmust med knäck och polkanougat
Julmust med knäck och polkanougat


Min stress så här dagarna innan jul sitter verkligen inte i att jag vill fixa och trixa inför julen. Baka, laga mat, köpa och slå in klappar. Nej inte alls. Min stress sitter i att jag inte hinner med i svängarna, i min eller andras. Det räcker med att någon säger något jag inte förstår. Så enkelt som 1 + 1 kan ge mig ett stresspåslag. Hjärnan hinner inte med i turerna. Hjärnan behöver varje moment lugnt var för sig för att den ska regestrera. 

Min psykolog sa i måndag satt jag ska försöka ge min hjärna semester. Phu hu! Hur ger man sin hjärna semester? Han log när han sa att han förstår att det är svårt men att han vill att jag försöker. 

En tid utan att funder och analysera. En tid utan att analysera och försöka förstå. Inget skrivande utifrån mina tankar. inga  ljudböcker med facklitteratur. Här är det nu serier på TV och romaner i örat. 

Idag tänkte jag mig på ett nytt grepp för att låta hjärnan vila från funderingar och analyser. Jag bestämde mig för att koka knäck... Jag själv och ensam i köket skulle koka knäck. Läsa recept. Inget krångel. Väldigt enkelt. Men lovar att jag var nervös. Inte för receptet. Nej då! Nervös för att jag skulle speeda igång. Speeda igång och göra fler saker samtidigt.

Systematiskt hällda jag ner allt i kastrullen. Satte kastrullen på spisplattan och lät allt koka upp ordentligt. Stod där vid spisen och väntade en stund. Sänkte värmen på plattan och satte mig vid köksbordet. Vid köksbordet ställde jag knäckformar snyggt och prydligt i långa rader. Lugnt och stilla.

Ända till knäcken var färdig var jag kvar i köket för att sedan hälla upp dem i formarna. Nu står dessa knäck ute på balkongen i kylan. Smaskens! Över två hundra knäck väntar nu på att ätas OCH som vanligt är de lite för mjuka. Lika mjuka som alla andra år, men vad gör väl det? Jag har fixat knäckkoket med bravur och samtidigt har min hjärna fått vila från tankar.

Den brända hjärnan fixade knäck utan att bränna den, ja knäcken alltså! 

Kram
 

Följ gärna mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
Tradera Musikhjälpen Förändringen Eva Svärd Auktion
Tradera Musikhjälpen Förändringen Eva Svärd Auktion
Förändringen - 100 x 100 cm akryl och äkta bladguld på duk
Förändringen - 100 x 100 cm akryl och äkta bladguld på duk

Nu blir det naket! Ja, självklart har jag kläderna på mig, det blir naket utifrån att jag visar min sårbarhet. 

Så jäkla livrädd! Att skriva om min resa ur utmattningssyndromet är ganska ok eller faktiskti helt ok! Till och med bra! Att skriva här på bloggen och på mitt konto på Instagram, @mrs_excalibur är en underbar terapi för mig. Jag har behovet att uttrycka mig i ord för att kunna  tänka klart och känna in mina tankra och känslor. Skapa ett välmående.

MEN det jag gjorde igår kväll, är en skräckupplevelse. Sitter i båten och plötsligt blir det åter storm på havet! Och det är jag själv som skapat sotrmen. Kände att jag ville bidra med något till Musikhjälpen och deras insamlig för att alla barn i krigsdrabbade områden ska få rätt till skolgång. Köpte en kaffe för 30 kr i deras tält på torget igår. Men något mer skulle jag väl kunna göra? Även om kassan är skral som sjukskiven. 

En av alla mina målningar som jag gjort under året, hmmm kanske kunde jag auktionera ut en av dem? Eller? Shit vad läskigt! 

Men sagt och gjort, `Förändringen´åkte upp i en auktion på Tradera. Tradera är platsen där Musikhjälpen har sina auktioner. Egentligen ska väl en auktion inte vara så läskig men det är det. Jag sitter verkligen i båten på ett stormigt hav i mina tankar. Ena stunder tänker jag "Shit vad billig jag är!" när jag tittar på budgivningen! JO här behöver jag hjälpa mig själv att ändra mina tankar. "JAG är inte billig! Det är min målning som är billig." 

När jag blir trygg i den tanken tänker jag "Är min målning verkligen så?" OCH in nästa stund lugnar sig havet något och jag tänker "Shit vad stolt jag är över att jag är med och bidrar!"

Bestämmer mig för att jag ska fortsätta vara stolt! MEN det är liiite svårt. 

Kram

PS. även om just du inte vill eller kan buda på min tavla så kanske du i alla fall vill vara snäll och puffa för auktionen för den goda sakens skull.
 

Följ gärna mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
stress utmattningssyndrom utmattningsdepression utbränd väggen våga vara rädd


Jag kan lova att om du drabbas av utmattningssyndrom vet du om det. Däremot finns ingen tydlig gräns mellan när du känner dig extremt trött och utmattningssyndrom. Men det är när du fortfarande befinner dig i riskzon som du har möjlighet att göra något åt din situation. Det är i  riskzonen som du kan OCH bör ta hjälp för att inte hamna i en situation som kräver både månader och ibland år innan du är frisk. Är du riktigt illa däran finns även risk att du får bestående men. 

Av egen erfarenhet vet jag att det kan vara svårt att stoppa i tid. Jag gjorde ju inte det som bekant. Det kan både vara jobbigt att ta till sig signalerna och be om hjälp. Sedan är det den där skammen. Skammen över att inte orka, då finns det dessutom risk att du tar i lite till. Var lite extra observant på dig själv nu inför jul, risken är stor att du tar i lite extra inför ledigheten. "Ska bara fixa det här och det här!" Just detta förvärrar ofta situationen. 


Stressforskare på Karolinska institutet har  tagit fram ett test, KEDS, Karolinska Exhaustion Disorder Scale, för att visa hur nära eller långt ifrån man är att drabbas av utmattningssyndrom.


Så här gör du testet:
Avsikten med testet är att ge en bild av ditt nuvarande tillstånd. Försök svara på hur du mått de senaste två veckorna. Du svarar på frågor inom nio olika områden. Påståendena uttrycker olika grader av obehag.
Välj den siffra som du känner bäst passar in på dig. Du kan välja siffrorna utan text om du står mellan två påståenden.

1. Koncentrationsförmåga
Här ber vi dig ta ställning till din förmåga att hålla tankarna samlade och koncentrera dig. Tänk igenom hur du fungerar vid olika sysslor som kräver olika grad av koncentrationsförmåga, som läsning av komplicerad text, lätt tidningstext och TV-tittande.

0 Jag har inte svårt att koncentrera mig utan läser, tittar på TV och för samtal som vanligt.

1.

2 Jag har ibland svårt att hålla tankarna samlade på sådant som normalt skulle fånga min uppmärksamhet.

3

4 Jag har ofta svårt att koncentrera mig.

5

6 Jag kan överhuvudtaget inte koncentrera mig på någonting.
 

2. Minne
Här ber vi dig beskriva din förmåga att komma ihåg saker. Tänk efter om du har svårt att komma ihåg namn, datum eller vardagliga ärenden.

0 Jag kommer ihåg namn, datum och ärenden jag ska göra.

1

2 Det händer att jag glömmer bort sådant som inte är så viktigt, men om jag skärper mig minns jag för det mesta.

3

4 Jag glömmer ofta bort möten eller namnen på personer som jag känner mycket väl.

5

6 Jag glömmer dagligen bort betydelsefulla saker eller saker som jag skulle gjort.
 

3. Kroppslig trötthet
Frågan gäller hur du har det med din fysiska ork. Känner du dig t.ex. mer fysiskt trött än vanligt efter vardagliga sysslor eller någon form av kroppsansträngning?

0 Jag känner mig som vanligt och utför fysiska aktiviteter som ingår i vardagen eller tränar som jag brukar.

1

2 Jag känner att fysiska ansträngningar är mer tröttande än normalt, men rör mig ändå som vanligt i det avseendet.

3

4 Jag har svårt att orka med kroppsansträngning. Det fungerar så länge jag rör mig i normal takt men jag klarar inte att öka takten utan att bli darrig och andfådd.

5

6 Jag känner mig mycket svag och orkar inte ens att röra mig kortare sträckor.
 

4. Uthållighet
Här vill vi att du tänker efter hur din uthållighet är och om du blir lättare psykiskt trött än vanligt i olika vardagliga situationer.

0 Jag har lika mycket energi som vanligt. Jag har inga särskilda svårigheter att genomföra mina vardagliga sysslor.

1
2 Jag klarar av att genomföra vardagliga sysslor, men det går åt mer energi och jag blir fortare trött än vanligt. Jag behöver ta pauser oftare än vanligt.

3

4 Jag blir onormalt trött av att försöka utföra mina vardagssysslor, och umgänge med andra människor tröttar ut mig.

5

6 Jag orkar inte göra någonting.
 

5. Återhämtning
Här ber vi dig beskriva hur väl och hur snabbt du återhämtar dig psykiskt och fysiskt när du har blivit uttröttad.

0 Jag behöver inte vila under dagen.

1

2 Jag blir trött under dagen, men det räcker med en liten paus för att jag ska återhämta mig.

3

4 Jag blir trött under dagen och behöver långa pauser för att bli piggare.

5

6 Det spelar ingen roll hur mycket jag vilar, det är som om jag inte kan ladda om mina batterier.


6. Sömn
Här ber vi dig beskriva hur du sover. Tänk efter hur god sömnen varit och/eller om du känt dig utsövd under de senaste två veckorna. Bedömningen ska avse hur du faktiskt sovit, oavsett om du tagit sömnmedel eller ej.


0 Jag sover gott och tillräckligt länge för mina behov och känner mig för det mesta utvilad när jag vaknar.

1

2 Ibland sover jag oroligare eller vaknar under natten och har svårt att somna om. Det händer att jag inte känner mig utsövd efter en natts sömn.

3

4 Jag sover ofta oroligt eller vaknar under natten och har svårt att somna om. Det händer ofta att jag inte känner mig utsövd efter en natts sömn.

5

6 Jag sover oroligt eller vaknar varje natt och har svårigheter att somna om. Jag känner mig aldrig utvilad eller utsövd när jag vaknar.

 
7.  Överkänslighet för sinnesintryck
Frågan gäller om du tycker att något eller några av dina sinnen blivit mer känsliga för intryck. Till exempel ljud, ljus, dofter eller beröring.


0 Jag tycker inte att mina sinnen är känsligare än vanligt.

1

2 Det händer att ljud, ljus eller andra sinnesintryck känns obehagliga.

3

4 Jag upplever ofta ljud, ljus eller andra sinnesintryck som störande eller obehagliga.

5

6 Ljud, ljus eller andra sinnesintryck stör mig så mycket att jag drar mig undan för att mina sinnen ska få vila.

 
8. Din upplevelse av krav
Här ber vi dig ta ställning till hur du reagerar på krav som du upplever ställs på dig i vardagen. Kraven kan komma från omgivningen eller dig själv.


0 Jag gör det jag ska eller vill göra utan att uppleva det som särskilt krävande eller besvärligt.

1

2 Vardagliga situationer som jag tidigare hanterat utan särskilda problem kan ibland kännas krävande och orsaka obehag eller få mig att bli lättare stressad än vanligt.

3

4 Situationer som jag tidigare hanterat utan problem känns nu ofta krävande och orsakar ett starkt obehag eller en stark stress.

5

6 Det mesta känns krävande och jag klarar inte av att hantera det överhuvudtaget.

 
9. Irritation och ilska
Frågan gäller hur lättirriterad eller arg du känner dig inombords oavsett om du visat något utåt eller ej. Tänk särskilt efter hur lättväckt din irritation varit (”kort stubin”), i förhållande till vad som utlöst den, och på hur ofta och hur intensivt du känt dig arg eller irriterad. Om du överhuvudtaget inte kan känna några sådana känslor, ska du sätta din markering vid 0.


0 Jag känner mig inte särskilt lättirriterad.

1

2 Jag känner mig mer otålig eller lättirriterad än vanligt men det går också snabbt över.

3

4 Jag blir lättare arg eller provocerad än vanligt. Ibland förlorar jag fattningen på ett sätt som inte är normalt för mig.

5

6 Jag känner mig ofta alldeles rasande invärtes och måste anstränga mig till det yttersta för att behärska mig.



Resultat av testet:
Räkna ihop hur många poäng (0-6 per fråga) du fått. Har du fått över 18 poäng ligger du i riskzonen för utmattningssyndrom. Då ärdet dags att stressa ner. Mycket kan du göra själv. Du kan även vända dig till din husläkare, företagshälsovården eller en stressmottagning för hjälp. Gör gärna testet igen, om några veckor. Det är bra att följa förloppet över tid. Då kan du märka om du blir bättre eller får fler symtom.

KRAM 

Källa: Kristina Wahlberg, Ulla Peterson, Aniella Beser, Åke Nygren, Marie Åsberg Institutionen för kliniska vetenskaper, Karolinska Institutet, Danderyds sjukhus Rehabiliteringsmedicinska universitetskliniken, Danderyds Sjukhus AB 
 

Följ gärna mig och min blogg på Bloglovin

Follow

Senaste kommentarer

Läs hela inlägget »
väggen utbränd våga vara rädd lär dig leva utmattningsdepression utmattningssyndrom


Multitasking, simultankapacitet så stolt jag har varit över att jag kunnat haft många bollar i luften samtidigt. Så stolt att jag till sist blev sjuk. Så sjuk att jag till sist blev så sjuk att jag inte ens kunde ha en boll i luften. Kunde inte ens ha mig själv uppe. 


PT-Fia har den här veckan en utmaning om att inte multitaska. Jag hänger såklart på. Jag har ju inte multitaskat på tre år. Jag borde ju vara expert på att inte multitaska vid det här laget... I wish! De första åren klarade jag det utan problem, jag klarade ju inte ens att göra en enda sak. Behövde hjälp med allt jag gjorde. 

Idag när jag exempelvis pratar i telefon, händer inte ofta numera, sitter jag still på min rumpa och gör inget annat än just pratar. MEN ju friskare jag blir ju svårare blir det för mig att göra en ska i taget. Det är enormt lätt att falla tillbaka i gamla mönster och negativa beteenden. Blir lite förskräckt när jag tänker på att jag under tre års tid brutit med ohälsosamma beteenden och nu börjar känna att det är lätt att komma in i dem igen. Förstår ni, tre år av avbrott och ändå sitter beteenden djupare än så. 

Det är faktiskt så att jag idag kan komma på mig själv att scrolla på telefonen samtidigt när jag pratar med någon. Eller att jag reser mig upp ur soffan, tar mitt kaffeglas för att ställa det i diskmaskinen. 

I somras skrev jag om vad multitasking gör med vår hjärna, du kan läsa om det här. Enligt forskning klarar vår hjärna inte av att göra fler än två saker samtidigt, en för var hjärnhalva. Försöker vi oss på fler bollar tappar vi fokus och det bränner hjärnceller. Det bränner hjärnceller på samma sätt som om vi skulle använda kokain. Bara den vetskapen bör ju få oss att sluta med multitasking omgående. 

Här om dagen skrev jag om att jag håller på att lära mig att vila medvetet. Fullständigt galet egentligen att jag ska behöva lära mig det som vuxen, det borde ju vara något vi alla har med oss sedan barnsben. Men i alla fall, vid medveten vila kan jag inte göra något annat än vila. 

Hur ofta multitaskar du? Läser du mejlen som ploppar upp när du sitter och arbetar med ett dokument? Scrollar du på telefonen samtidigt som du pratar med någon? Hur många av er scrollar på telefonen när ni pratar med någon som ni har framför er? Hur många gör saker samtidigt som ni tittar på TV? Hur många planerar helgens middagsbjudning samtidigt som ni sitter på mötet? 

Kram

Följ gärna mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
medveten vila våga vara rädd leva väggen utbränd utmattningsssyndrom


När jag blev sjuk, eller rättare sagt när jag blev sjukskriven, för sjuk hade jag varit i närmare 8-10 år innan jag blev sjukskriven, blev min ordination från sjukvården att endast vila. "Vila, vila och återhämtning, något annat ska du inte göra" var vad min psykolog tjatade om. 

Vila? Jag höll på att bli galen. På riktigt trodde jag faktiskt att jag skulle bli galen. Huvudet och alla tankar bara snurrade, hoppade och for. Alla tankar samtidigt och inte en enda ren tanke att hänga upp något på. En vidbränd gröt. 

Vila? Jag hade ingen aning om vad han pratade om. Jag visste inte längre hur man vilade. Det är faktiskt sant! Jag hade aldrig en tyst hjärna och allt var inpulststyrt. Så fort det kom en tanke försökte jag fånga den och göra och prestera. 

Jag fick tips på några avslappningsappar. Pluggade i hörlurarna i öronen, lyssnade på rösten i två sekunder sedan for tankarna iväg och jag hoppade åter upp för att göra något. Något viktigt! Något intressant! Något roligt!

Det jag klarade var att ligga på soffan och titta på "Sommar med Ernst" i paddan som jag hade liggandes mot minna knän. Det som hände var att jag somnade. Varje program tog mig tre till fyra dagar att titta på. Bästa sömnmedlet. Förlåt Ernst! 

Efter att i månader tragglat med min avslappningsapp började jag till sist kunna lyssna på den kortaste avslappningen, 3 minuter. 

Under mina år som sjuk har jag vilat, vilat och återhämtat mig. Inte gjort något speciellt. Skrivit och lyssnat på ljudbok när jag orkat. Ibland en fika eller lunch med Thomas, barnen eller någon vän på stan. Men nu pratar vi cirka 1,5 efter sjukskrivningen. 

Idag när jag börjar bli klarare i mitt huvud och aktivitet startar upp igen, både i hjärna och i kroppen, behöver  jag vilan på riktigt. Jag skriver mer, läser både lättlästa romaner och lyssnar ljudböcker, går på min yoga, fikar och äter lunch med vänner, om än det senare inte speciellt ofta. Nu börjar jag förstå att jag verkligen behöver vila. Vila medvetet!

För mig är det skillnad på att vila och att vila medvetet. Jag kan lyssna på en ljudbok men det är inte vila i den bemärkelsen att jag samtidigt återhämtar mig. Min hjärna blir trött av att lyssna på en ljudbok eller en pod. Likadant är det med att titta på en film. Det är vila men inte vila som ger återhämtning.

För mig har det varit en lång resa att bli medveten om att jag behöver en medveten vila för att återhämta mig. Det behöver inte vara långa stunder av medveten vila, det kan räcka med fem minuter men jag behöver dessa stunder flera gånger per dag. Tyvärr har jag inte fått rutin på det och jag ställer alarm på telefonen för att påminna mig själv. Men när jag är mitt i en film eller sitter och skriver arbetar min hjärna på gammal erfarenhet och kunskap "avbryt mig inte, jag ska bara bli klar med det här OCH det här... sedan kan jag vila!"

Jag kämpar på och lär mig hela tiden. I morse vilade jag medvetet det första jag gjorde efter att jag gått upp, tände en brasa, tog min kaffe och satt och tittade in i elden. Tittade och andades in lugnet av brasan. Försökte hålla hjärnan ren från tankar och bara ha fokus på kaffet och brasan. Lyssna på spraket från elden och smakerna från kaffet och mina dadlar. Har jag förresten berättat att Thomas hade med sig  t r e   kilo dadlar hem från Iran senast? Ljuvligt om ni frågar mig!

Åter till min medvetna vila, de sätt som jag idag vilar på för att återhämta mig är;

  • Yoga
  • Avslappning med hjälp av en app
  • Sitta och titta in i elden
  • Andas i en 8

Det är inte alltid enkelt men jag lär mig. Det underbara med livet är att man lär sig hela tiden. 


Kram
 

Följ gärna mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
våga vara rädd utmattningssyndrom  utbränd väggen amaryllis


Jag har accepterat att jag är sjuk i utmattningssyndrom. Jag har accepterat att jag blivit sjuk av stress. Jag har accepterat att vara sjukskriven för att vila och återhämta mig. Jag har accepterat att jag är på väg mot ett annat liv. Ett liv jag vill leva!

Men jag ha väldigt svårt för att vara snäll mot mig själv. Jag går på samtal hos min psykolog och har en fantastisk yogastund, båda dessa saker göra jag för mig själv varje vecka. Men två enskilda saker är långt ifrån tillräckligt för att jag ska blir frisk. Jag behöver vara snäll mot mig själv varje dag, flera gånger om dagen. Jag behöver återhämta mig och vila medvetet varje dag, flera gånger om dagen. 

Emillia skrev på sin blogg om att vi kan läsa hur många självhjälpsböcker som helst men har vi inte vila och återhämtning så gör dessa goda råd ingen större nytta. Så sant! Emillia bjöd på sin lista deluxe, en lista om hur hon vilar sin hjärna. 

Hennes lista gjorde att jag började fundera på vad jag behöver för att inte bara överleva utan också för att kunna leva. 

1.  Sömn
Jag har stort behov av god sömn och sömn utan avbrott. Idag när jag är sjuk behöver jag mellan 8-10 timmars sömn, närmare 10 timmar än 8. Jag försöker att lägga mig mellan 21:00-22:00. Om jag inte uppfyller mitt sömnbehov går det inte många dagar innan jag får ångest och tårar. Jag har skrivit om mitt sömnbehov tidigare, bland annat här.

2. Kramar
Att få krypa in i Thomas famn, eller någon anna också för den delen. Att känna armar som håller om mig. Gärna en sådan där kram där jag blir omhållen längre än vad en normal kram brukar vara. 

3. Närhet
Att känna Thomas hand som stryker min nakna rygg, sakta och med värme. Den närheten är bättre än någon medicin i världen. Den närheten ger mig sådant lugn. 

4. Tystnad
Så länge jag kan minnas har jag haft stort behov av att finnas i tystnad. Många upplever mig som väldigt social och det är jag också men mitt behov av tystnad är väldigt stort. 

5. Pauser
Pauser, dessa pauser under dagen som jag så väl behöver. Pauser med medveten vila. Jag vet så väl vad jag behöver och hur jag ska göra men likaväl så havererar det just här. I söndags när vi, eller rättare sagt ungdomarna bakade pepparkakor och situationen slutade med ångest och tårar, skrev om kraschen här,  skulle jag vid flera tillfällen under dagen behövt pausat och ägnat mig åt medveten vila. Här har jag mycket kvar att lära. Jag har alla redskap men använder mig inte av dem. Som Emmelie skrev till mig SKITsvårt, speciellt när annat pockar på i hjärnan. 

Kram
 

Följ Gärna mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
Utbränd väggen våga vara rädd pepparkakor
Ser ni att "råttan" varit och norpat där nere i hörnet? ;-)
Ser ni att "råttan" varit och norpat där nere i hörnet? ;-)


Med ett glas kaffe och ett pepparkakshjärta  summerar jag helgen. Thomas säger att jag tror att jag är friskare än jag är. Ja, så är det nog. Att jag inte är frisk visar sig bland annat genom värk i benen och att eksemet blossar utt men det är inte allt. Det som är det tydligaste tecknet är att jag blir ledsen och får ångest. 

Det är inte värt att göra saker och sedan få ångest. Ingen vill ha ångest, jag lovar. 

I lördags blev det pepparkaksbak med ungdomarna. Förr var det en självklarhet för mig att göra allt från grunden och göra mormor Elsas pepparkakor men glöm det. I fjol frågade vi ett av våra finaste bagerier här i stan, Jermias Bageri, om vi kunde få köpa hans goda pepparkaksdeg. Inga problem, blev svaret som följdes av en fråga "Vill ni att vi kavlar den åt er?" Ja men självklart, så skönt!

Visste ni att man kan köpa färdigkavlad pepparkaksdeg? Sååå värt det. Ungdomarna började stansa ut hjärtan och gubbar. Själv blev jag förpassad till soffan i vardagsrummet. Så trist men det blir stressigt och ångestfyllt. Min kropp minns stressen när den hamnar i en situation som tidigare varit stressfull. Spelar ingen roll hur lugnt pepparkaksbaket är idag, pepparkaksbaket triggar igång alla mina julminnen, goda som mindre goda.

Minnen som att baka, göra julgodis, tvätta fönster, storstäda, lika stor som en flyttstäd, skura fogar med tandborste, plocka ur alla köksskåp och torka ur, vädra alla kläder och städa garderober, dammsuga från tak till golv är minnen som väcks till liv i kroppen när pepparkaksbaket till stilla julmusik startar. Kroppen skriker stress, tårar och ångest ploppar upp tillsammans med ilska.

Lugn och ro, kramar och samtal i soffan med Thomas gjorde att jag efter ett tag kunde ta mig ut i köket igen. Pepparkaksbaket var inte rikigt klart och jag kunde göra ett bra avslut. Sara och Philip bakade och jag satt med. 

På eftermiddagen satte Thomas en saffransdeg och när ungdomarna flytt våningen bakade vi tillsammans ut runda bullar fyllda med vitchoklad. Thomas är så noga med dessa bullar, de ska väga exakt 50 gram. Ibland överraskar han mig. Älskar att lära känna sidor hos honom som jag inte sett tidigare. Han visade denna sida redan i fjol när han bakade lussebullarna. Åter till bullarna de är sååååå smaskiga, innan vi äter dem penslar dem med smält smör och rullat dem i strösocker. Mums!

KOM IHÅG no. 1 
Det fungerar bra och ibland ännu bättre med köpta pepparkakor och lussebullar!

KOM IHÅG no. 2 
Det blir jul även utan julpynt 

Kram
 

Fälj gärna mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
Våga vara rädd utbränd väggen utmattningsdepression utmattningssyndrom

Smått fantastiskt att tre deciliter kaffe och mjölk kan få mig att känna att hjärnan är i en läkningsprocess. Men så är det faktiskt.
Kliver upp, fixar ordning kaffemaskinen, går in i badrummet.
Kommer tillbaka till köket. Stannar upp och ser kaffe och mjölk i en stor pöl.
Hjärnan börjar prata med sig själv:
"Hmmm, har kaffemaskinen gått sönder? Jag som vill ha kaffe. Blää!"
"Aha, jag som glömt att ställa dit ett kaffeglas."
Tacksam över att maskinen är hel och jag får mitt morgonkaffe börjar jag torka upp kaffet.
Att glömma ställa dit ett kaffeglas kan alla glömma. Inget specifikt för en utmattad hjärna. Det som skiljer är just detta att hjärnan inte förstår vad som hänt.
Men det fina i kråksången är att just den här utmattade hjärnan torkar upp kaffet utan, förtvivlan, tårar eller svordomar. Den här utmattade hjärnan börjar befinna sig i en läkningsprocess.
Godmorgon onsdag, det kommer bli en bra dag!
Kram

Följ gärna mig ocH min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
utbränd våga vara rädd väggen utmattningssyndrom utmattningsdepression


Idag är det utvecklingssamtal för sonen OCH jag har inte möjlighet att gå till mötet. Kroppen är inte riktigt med mig. Eller sanningen är kanske att jag inte varit riktigt snäll mot mig själv. Det som händer med min utmattade kropp är att tårar rinner och ångesten knackar på. Dessutom får jag tunnelseende. "Sluta, jag kan visst gå på utvecklingssamtal" blir mitt svar när Thomas igår kväll från Riyadh säger att jag måste stanna hemma. "Lägg av, jag vill vara mamma!" kontrar jag snabbt.

Men Thomas är obeveklig och bestämd. Jag får inte gå på utvecklingssamtalet, det kommer inte vara bra för mig och Philip ska inte behöva ha en sjuk mamma med sig. En mamma som han eventuellt måste trösta i skolan.

Thomas säger att han följer med i stället för mig! Undrar om han glömde den lilla detaljen att han befinner sig 2 658 kilometer från skolan?

När Thomas reser pratar vi varje dag, både två, tre och ibland ännu fler gånger. Inte på telefon utan via FaceTime, det gör att vi blir så delaktiga i vardagen som vi bara kan på distans. Thomas beslut blir därmed att Philip, mentorn och Thomas tar ett utvecklingssamtal via FaceTime.

Hoppas bara mentorn tycker att det är en lika bra idé, han har nämligen inte svarat på Thomas mejl om frågan om det fungerar för honom. Men Philip har en väldigt bra mentor så jag hoppas det inte är några problem, dessutom finns ju tekniken på plats, då eleverna har en varsin Mac.

Så här sitter jag, uppkrupen i soffan med en cappuccino och en croissant och skickar en tanke till Thomas och Philip.  

Kram
 

Följ gärna mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »


Äntligen måndag och äntligen frisk. Kaffe och en caramel wafer - kolakaka på tåget till psykologen. Älskar att åka tåg. Sätter mig alltid i första vagnen. Varför? Jo när vi kommer fram kommer vagnen längst bort på perongen och med andra ord längst bit att gå. Tro inte att jag vill ha gratis motion, nej så är det absolut inte. De flesta verkar inte vilja gå och då betyder det att jag ofta blir ensam i vagnen.
Tyst och lugnt, med kaffe och mina egna tankar inför mitt besök. Så skönt. Men berätta det inte för någon så att jag får sällskap.

Kram
 

Följ gärna mig och min blogg på Blolovin

Follow
Läs hela inlägget »
våga vara rädd utbränd utmattning utmattningssyndrom väggen lektör


Solen skiner och jag ska ta en promenad. Sakta och lugnt ska jag gå, blir nog en kaffemugg som sällskap.
Behöver sällskap så att jag kan skingra mina tankar. Tankarna på att jag precis gjort något läskigt.
Alla mina ord, ord från min resa. Ord som hjälpt mig i min resa i utmattningen. Dessa ord har jag precis sänt till en lektör. Mina ord, ska granskas. Ja det är mina ord som ska granskas och inte mina känslor. Men det är i alla fall scary.

Kram
 

Välkommen att följa mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
ångest utbränd väggen våga vara rädd utmattningssyndrom eva svärd utmattningsdepression


Många är de gånger jag sagt “Tack, men nej tack!” till fikastunder, middagar och andra erbjudanden för att jag inte tycker att det är värt att krascha. För mig har det varit viktigare att bli frisk än att ha en mycket kort stund av roligheter. Det trevliga har inte på långa vägar vägt upp kraschen efteråt. Inte heller känslan av att ha det fruktansvärt tråkigt som sjuk varit starkare än att bli frisk. Frisk är mitt enda fokus.

Jag har fått många frågor om vad jag menar med att krascha. “Ligger du och sover extra?” “Är du lite extra trött?” Therese med bloggen Alldamnstories beskrev det som att bli ordentigt matförgiftad. Och så är det, blandat med att vara bakfull i en vecka tillsammans med bakfylleångest. Nu har jag aldrig haft matförgiftning, men däremot vinterkräksjuka. Ja, inte har jag haft en veckas bakfylla eller bakfylleångest eller en vanlig bakfylla heller, om någon någon undrar. Thomas skulle säga att det är för att jag aldrig varit ordentligt full, kan i och för sig ligga något i det. Att bli full innebär ju att tappa kontrollen och kontroll är ju något jag alltid vill ha.

Men till saken. Kraschen efter att ha gjort något som kroppen inte varit redo för är så mycket mer än att bara sova lite extra, i en eller två dagar. Det är faktiskt så mycket mer.

Men de flesta känner igen den där knockouten när man får av matförgiftning eller vinterkräksjuka för den delen, när man ligger och kräks i ett dygn eller två. Man ligger där och vill dö ifrån allt. I alla fall rymma. När man kräkts färdigt så är man fortfarande däckad ett par dagar till med en värkande kropp.

Lägg sedan till den där bakfyllan, med huvudet som dunkar, strupen som är som en öken och om någon pratar så låter det som om någon står med en megafon tryckt mot ens öra.

Kroppen är nu så slut att tårarna rinner och man hamnar i fosterställning. Tryck över bröstet, en enorm oro i den kallsvettiga kroppen, den ökentorra halsen snörps åt. Ångesten är ett faktum.

Ja, där har ni min krasch efter att jag gjort något som många uppfattar som en trevlig stund. Det håller inte på i en timme eller två, utan i dagar. Lovar att man vill dö för mindre.

Idag efter snart tre år som sjuk kommer dessa krascher mer och mer sällan. Mycket tack vare att jag vilade och återhämtade mig totalt i två år, började treva mig fram i somras. En krasch kan även komma efter för många dagar utan ordentlig nattsömn. Krascherna är kortare och inte fullt så kraftfulla som de en gång varit. OCH det viktigaste, även mitt i en krasch vet jag att jag att det inte är ett permanent tillstånd och att jag inte kommer bli galen.  LOVAR jag har verkligen haft stunder där jag trott att jag skulle bli knäpp på riktigt.

KRAM
 

Välkommen att följa mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
våga vara rädd utbränd väggen ekollon vas ekollonvas svenskt tenn utmattningssyndrom utmattningsdepression


Det pratas ofta om användandet av smartphone och läsplattor, om de är beroendeframkallande eller ej. Oavsett, när vi blir stressade för att vi inte har telefonen inom synhåll eller att vi “bara” måste kolla på Instagram en gång till innan jag släcker ner för natten bör vi ta oss en funderare på vårt användande och vad det gör med oss.

Det finns två saker som spökat under hela min tid som sjuk, min iPad och min iPad. Dessa två ting spökade redan långt innan jag blev sjukskriven. Det gick så lång att Thomas klockan 20:00 tog dem ur min hand. inte bara bildligt utan på riktigt, han stod där vid soffan och sa “Ge mig dem!” och jag lovar jag hade inget att sätta emot. Vilket jag också är glad för. Att vi har riktlinjer för smartphone och läsplatta har varit en stor hjälp i mitt tillfrisknande. Efter 20:00 inga tekniska prylar förutom TV.

Det finns tre saker som alla i farozonen för utmattningssyndrom borde göra OCH redan borde gjort om man har utmattningssyndrom.

Stäng ner telefon och läsplattor minst ett par timmar innan sänggående.
Smartphones och läsplattornas blåa ljus gör att kroppens utsöndring av sömnhormonet melatonin avbryts tvärt. Melatonin börjar utsöndras vid 19-tiden och halterna når sin höjdpunkt vid fyratiden på morgonen. Användande av läsplattor och smartphone kvällstid gör med andra ord att vi får svårare att somna samt att vår nattsömn blir oroligare.

Stäng av alla notiser till allt.
Det finns ingenting på Instagram, Facebook, Twitter eller mejlkontot som är så viktigt att att det kräver din direkta uppmärksamhet.
Inte heller är nyhetsnotiser från Aftonbladet eller Expressen något som du omedelbart behöver läsa, nyheten finns kvar, och om den inte gör det var den inte av någon speciell vikt.
Sker det något viktigt, så viktigt att du behöver informeras kommer personer att ringa dig, så ha kvar ringsignalen.

“Freda” middagar och umgänge från mobiler.
Får du abstinens när du inte har telefonen i närheten? Blir du arg när någon säger att du använder telefonen för mycket? Då kan det var hög tid att börja vänja dig vid pauser.
När du umgås med familj och vänner är det så att du “bara måste” läsa sms:et eller snabbt titta in på Instagram? Fundera på vem du umgås med och framför allt vilken signal du vill signalera, “det som händer i min telefon är intressantare än det vi pratar om.” Ett råd kan vara att ägna dig åt någon aktivitet där du inte tänker på telefonen, börja med en kort stund och förläng successivt.

KRAM
 

Följ gärna mig och min blogg på Blogvin

Follow
Läs hela inlägget »
våga vara rädd utbränd väggen lion utmattningssyndrom utmattningsdepression


Godmorgon måndag! Kurar med kaffe under filten framför brasan. Vaknade 01:30 i natt av att kroppen och huvudet värkte samt att någon drog en taggtråd i halsen. Lyckades somna om och i morse  bjöd sonen på Alvedon och Strepsil. Känner mig lite piggare, alvedonen har nog kickat in.

Har ringt och avbokat tiden hos psykologen men plötsligt kom den gamla Eva fram, “Nu känns det ju ganska ok, kanske ska jag åka till psykologen i alla fall.” Tänk att det så lätt att kicka igång vara-till-lags-genen. OK, psykologen är bra för mig och samtalet varje vecka är en av höjdpunkterna, jag åker dit för min skull men i detta läge handlar det om att vara “duktig” och göra det som förväntas av mig. Att inte vara till besvär och avboka. MEN jag kommer fortsätta kura här hemma för att kurera mig.

Till kaffet har sonen serverat mig en liten bit White Lion, en bit som jag lämnade till honom igår kväll efter att jag under helgen ätit alldeles för många. Har ni inte testat White Lion gör det inte, för de är beroendeframkallande och fråga mig inte hur många jag åt under helgen, för jag tänker inte berätta hur måååånga det blev.

Men nu sitter jag alltså här i fåtöljen med brasan som sällskap, tuggar på en Lion och funderar varför det ska vara så mycket enklare att äta godsaker än att träna. Hade försökt börja träna den här vecka. Tack influensa för att jag slipper ;-) Det är verkligen konstigt, jag känner att jag vill träna. Jag känner att kroppen är redo att träna. Jag känner att kroppen behöver träning. Jag känner att kroppen behöver hjälp att bli starkare. Min psykolog säger att det är ok att träna. Min psykolog säger att jag behöver börja röra på mig. VARFÖR tränar jag då inte? Jag vet inte, blir mitt svar.

Snälla söta kan någon tala om för mig hur jag ska komma iväg och träna. Jag gillar styrketräning, starta med trappmaskinen och sedan köra vikter. Har ett medlemskap på ett av anläggningarna här i stan, så det är heller inte problemet. Ni hör ju själva, jag gillar styrketräning OCH jag har ett medlemskap, jag är redo för träning OCH jag får träna. VARFÖR tränar jag då inte?

Kram
 

Välkommen att följa mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
utmattningssyndrom sju råd anhörig utbränd väggen våga vara rädd


Att leva med någon som har utmattningssyndrom är inte enkelt, jag vet! Men jag vet inte det på grund av att jag har egen erfarenhet för det har jag inte. Jag vet, för att jag ser hur min familj får kämpa som anhörig till mig. Thomas och jag kan även prata om vår situation och om min respektive hans situation. Att leva med någon som har utmattningssyndrom är inte bara att leva tillsammans med någon som är sjuk, hela situationen blir även den lite sjuk.

Det är inte lätt att gå där bredvid, bredvid en person som till synes agerar irrationellt och ibland med ilska samt många gånger har lätt till tårar. Att gå där bredvid och och försöka hinna med i alla svängar. Ni som finns som stöd ni är alla fantastiska!

Det viktiga, kanske det viktigaste, i detta är att förstå att utmattningssyndrom kan vara ett allvarligt tillstånd. Ett tillstånd som kan medföra flera kroniska skador på kroppen.

LYSSNA
Som anhörig eller vän vill du säkert stötta. Det gör du genom att bara försöka förstå och genom att lyssna. Försök inte komma med svar eller muntra tillrop, förmaningar eller goda råd. Försök heller inte lägga kraft på att säga emot eller komma med förklaringar, en utmattat hjärna tänker inte alltid logiskt. Försök bara lyssna.

KRAV
Att en person som tidigare varit aktiv, till synes helt plötsligt, inte längre orkar, kan ibland vara svårt för omgivningen att förstå. Personen kan uppleva små små saker, som att kliva ur morgonrocken och ta en dusch, skriva upp mjölk och ost på en nota, som överväldigande och ouppnåeliga. Därför är det bra att komma ihåg att den som har utmattningssyndrom gör så gott hon eller han kan. Det är bra om du är lyhörd och och låter den sjuka göra i sin takt och samtidigt uppmuntrar och stöttar.

RUTINER
Som sjuk och sjuk under längre tid är det lätt att tappa rutiner. Har man dessutom utmattningssyndrom finns inte ork till att ta hand om sig själv eller sina nära. Det kan till och med vara så att man behöver hjälp med att duscha. Se till att det alltid finns mat hemma och om personen är själv hemma, mat som bara är att värma. Det är enklare att hålla fast vid rutiner om man får stöd.

BLI INTE RÄDD
Det är lätt att bli rädd när man ser någon förändras så drastiskt som man kan göra vid utmattningssyndrom. Om personen även får ångest eller blir deprimerad, vilket inte är allt för ovanligt, är det lätt att bli förskräckt när en person man älskar och bryr sig om får ångestattacker, tappar livsgnistan och inte har någon ork och inte längre verkar bry sig. Det kan till och med vara så att personen uttrycker att hon eller han inte längre vill leva.

Du kan då till exempel fråga: “Vad menar du egentligen när du säger att du inte vill leva?” Du kan även ställa en rak fråga: “Vad menar du med att du säger att du inte vill leva?”  “Menar du på allvar att du vill ta livet av dig, eller är det ett uttryck för att du tycker att det är jobbigt just nu?”

Be om hjälp om du blir orolig och har svårt att avgöra om det ligger allvar bakom hoten om självmord. Ring 1177, vårdcentralen eller den behandlande läkaren till din anhörige. Om du bedömer situationen eller hoten som akuta slå då larm och ring 112.

BE OM HJÄLP
Var inte rädd för att be om hjälp, både från närstående och vänner. Det kan vara så att du och eventuella barn behöver få komma bort ett par dagar. Kanske finns det någon närstående eller vän som kan bo hos din anhörige, både som trygghet men även för att avlasta med hushållsarbete.

Du kanske behöver någon att prata med, vän eller professionell person, om hur det är att leva med någon som har utmattningssyndrom. Det hjälper oftast att få perspektiv och se att du inte är ensam om att ibland känna sig hjälplös. Det är inte illojalt att känna att du behöver prata med någon anna.

BEHÅLL DITT EGET LIV
Genom att hålla kvar lite av det vanliga livet, såsom att gå till arbete och fritidsaktiviteter visar du på att det finns ett friskt liv att komma tillbaka till. Den som är sjuk kan komma att vara sjuk under en lång tid och då är det viktigt att du tar hand om dig själv och tankar energi. För att orka vara nära och vara ett stöd behöver du hitta tillfällen och platser där du själv får återhämtning.

HA TÅLAMOD
Det tar tid att bli frisk från utmattningssyndrom och det måste få ta tid. Det tog personen många år att komma dit hon eller han är idag och för att få ett hållbart friskt liv behövs det en lång tid för läkning och rehabilitering.

Kram!
 

Välkommen att följa mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
Våga vara rädd utbränd yoga retreat väggen utmattningssyndrom utmattningsdepression


Har svårt att förstå att något som jag varit sådan motståndare till tidigare plötsligt är någon form av vägvisare. Jag pratar såklart om yogan. Börjar verkligen tro på att min kropp och knopp tidigare inte fått möjlighet till att reflektera. Spelar ingen roll hur mycket jag än trott att jag reflekterat. Jag har haft tankar som farit fram och tillbaka, men det har inte varit min kropp och hjärna som reflekterat på allvar, på djupet.

Nu när jag totalt stannat upp får min kropp ta plats. Ta plats och visa att den finns. Herre min… är det verkligen jag, Eva Svärd, som skriver detta till synes flummiga. Om ni visste hur många gånger jag frågar Sandy, min fantastiska yogainstruktör, om det finns vetenskap och forskning bakom det som händer och sker. Ha ha, och vet ni, hon påstår att det faktiskt gör det, finns forskning alltså.

I morse hände något häftigt, slänger mig på cykeln och kastar mig ut i kylan. Burr, det regnar och snöar, motvind och det biter i kinderna. November och riktigt kallt. Intalar mig att det verkligen är kallt. Ringer till och med till Thomas och beklagar mig att jag får cykla i denna kyla. Plötsligt möter jag tre äldre tilltufsade män. Tre män som bär på IKEA:s blåa stora plastbag fylld med grejer. Min bild av ett tragiskt Sverige, tre uteliggare. Sorgligt!

Det är nu det märkliga eller faktiskt det häftiga sker, min kropp signalerar plötsligt att den inte alls fryser. Plötsligt känner jag mig inte kall. Innan min hjärna hinner tänka att det finns de som har det tuffare och mycket kallare än jag själv har, har min kropp redan bytt tanke och signalerar till mig att “hallå det är inte kallt, det är bara något du hade bestämt dig för.”

Om jag hade mött dessa män för ett år sedan hade jag tänkt tanken “det finns verkligen de som har det tuffare än jag” MEN jag hade inte tagit in det i mitt medvetande eller i min kropp, hur mycket jag än trott att jag gjort det.

På yogan har vi olika teman och förra veckan arbetade vi med att byta tanken. Kommer det upp tankar i hjärnan när vi är där på vår matta så ska vi försöka byta tanke, ändra och se det från ett annat perspektiv. För ett år sedan hade jag gjort detta på mattan och tänkt ok detta kan ju vara bra att ta med mig i andra sammanhang också. MEN jag hade inte tagit med mig detta. Det hade inte befästs i min hjärna och medvetande och framför allt inte i min kropp.

Så häftigt att idag på väg till yogan uppleva att min kropp bytte tanke innan hjärnan hann tänka tanken. Är helt tagen av vad yogan gör med OCH för mig. Trodde på allvar att detta var helt omöjligt. Humbug och fantasier.

Kommer var evigt tacksam för yogan och vad den och Sandy ger mig. Jag kommer aldrig tillåta mig att gå tillbaka den väg jag vandrat framåt. Önskar att alla fick den upplevelsen jag får och att ni alla har en egen liten Sandy. Vill ni ha min Sandy kan ni följa med henne på en yoga retreat på Bali. 

Kram (eller ska det kanske vara namaste!)
 

Våga vara rädd utbränd yoga retreat väggen utmattningssyndrom utmattningsdepression

Följ gärna mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
Utbränd våga vara rädd utmattningsdepression utmattningsyndrom väggen


Det här att vara rädd. Rädd för att inte göra ett bra jobb. Rädd för att inte räcka till. Rädd för att inte vara en bra förälder. Rädd för att inte var älskad. Det här att vara rädd. Rädd för att råka ut för en olycka. Rädd för att barnen ska bli sjuka. Rädd för att inte hinna leverera i tid. 

Det här att vara rädd, det är bara en känsla. En känsla och påhittade tankar i hjärnan. Absolut finns det äkta rädsla, rädsla som räddar oss undan från farliga situationer och då ska vi absolut lyssna till signalen. Men de flesta rädslor i våra liv handlar om saker som bara finns i vår hjärna. Sådant som vi själva skapar och hittar på. 

Att vara rädd för att råka ut för en olycka, att inte vara en bra förälder eller att inte göra ett bra jobb är bara tankar. Tankar som styr våra liv och som skapar en otrygghet. 

Nästa gång du är rädd eller känner dig orolig, fråga dig då om det är en befogad rädsla. Ifråga sätt dina tankar. Behöver du verkligen vara rädd? Vad är det värsta som skulle kunna hända? Vad händer om du vänder på tanken och istället tänker att allt kommer att gå bra? Du är trygg! 

Pröva! Allt kommer gå bra! Det finns ingenting att vara rädd för! Du är helt trygg!

Kram

 

Välkommen att följa mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
Citat: Brené Brown - Resa sig stark
Citat: Brené Brown - Resa sig stark


Många många gånger har jag gråtandes skrikit att jag är starkare än så här. Att jag inte är någon svag person. Att jag är starkare än att få utmattningssyndrom. Att jag inte alls är svag. Som om det vore svaga personer som drabbades av utmattninssyndrom. Jo, tjoflöjt!
Det handlar inte om att vara vare sig svag eller stark.

Det jag däremot har lärt mig under åren är att jag är sårbar. Vet ni jag gillar ordet sårbar. Alla människor är sårbara och när jag fick utmattningssyndrom eller till och med en kraftig utmattningsdepression om jag ska vara ärlig, var jag mitt sårbaraste jag. Av mitt “sårbaraste jag” blev jag tillsist tvingad att möta i vitögat. För att ta mig vidare valde jag, eller om min sårbarhet valde åt mig, att visa mig modig och vara sårbar. För det krävs enormt mod att vara sårbar. Den första som såg min sårbarhet var Thomas där jag låg i min egen rädsla i fosterställning. Vet att några tror att jag beskriver en metafor när jag pratar om fosterställning. Jag lovar det är ingen metafor, jag har legat i fosterställning både i sängen och på golv där i min egen rädsla. Min psykolog och läkare samt min bästa vän har även sett mig i min största sårbarhet. För att komma vidare har detta vara nödvändigt.

Men det krävs mod att vara sårbar. Stort mod och tillit. Tillit både till sig själv och sin omgivning. Det där modet hade jag inte när jag för snart två år sedan startade mitt anonyma Instagramkonto. Tänk att jag som alltid vågat säga mina åsikter högt plötsligt ställde mig i skaran till dem som gömmer sig bakom ett anonymt konto. Men jag var för sårbar. Jag hade inte mod att visa mitt sårbaraste jag för någon annan.

Det där anonyma kontot var till en början en väldigt trevande plats, jag hade stort behov av att få skriva av mig. Mina långa sms till några nära vänner började sakta flyttas över till Instagram och efter ett halvår hade jag sådant mod att jag vågade visa mig sårbar utan att vara anonym.

Idag har jag modet att vara sårbar både här i bloggen, på Instagram och framför allt i livet utanför dessa två platser. Det gör ont att vara sårbar. Det gör innihelsike ont att vara sårbar men det är värt det varje dag.

Det är en risk att visa sig sårbar, risken är att man snubblar och ligger platt på marken med både skrubbsår och blåmärken men det är värt besväret. Jag lovar att det är värt det och jag tror till och med att det faktiskt är nödvändigt att visa sig sårbar om man ska kunna leva ett rikt liv.

Väldigt tidigt i min sjukdom så sa jag; “Jag vet att det kommer vara värt det, att genomgå detta som jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag vet att det kommer att komma så mycket gott ur det.” Redan när jag var som sjukast visste jag ändå att det skulle komma att bli bra, där i framtiden. Där så småningom. Ja jag lovar att jag även tvivlade många gånger. Gråtandes snyftade jag i Thomas famn att jag orkade inte mer. “Det får räcka nu. Jag har inte mer kraft till att kämpa med detta.” Jag är inte där än men redan nu är det så mycket som är så mycket bättre.

Jag kommer fortsätta visa mig sårbar. Jag kommer fortsätta att snubbla om kull. Jag kommer fortsätta att resa mig upp. Jag är inte perfekt. Jag är ibland både livrädd och sårbar men jag kommer fortsätta att våga vara mig själv,  blotta mig och därmed ta risker. Ta risken att bli sårad, känna skam och förtvivlan, detta påverkar inte att jag är en modig person som som både älskar och är älskad.

Kram

 

Välkommen att följa mig och min blogg på Bloglovin

Follow
Läs hela inlägget »
Post-IT väggen utbränd utmattningsdepression utmattning våga vara rädd


Att vakna upp till en ny dag och känna sig sedd och älskad trots ett långt avstånd är ljuvligt. Thomas är i Chile under åtta dagar och det är inte bara avståndet som är långt utan även tidsskillnaden är stor, fem timmar.
Att då bli sedd trots att han inte finns fysiskt närvarande eller ens vaken är underbart. Går upp och sätter på kaffet och där finns en liten rosa post-it-lapp med några fina ord. Kryper ner i sängen med kaffet och efter ett par timmar ringer det på FaceTime. Någon är jetlag:ad och redan vaken. Tack för det säger jag. Och tack för all modern teknik som gör det möjligt att vi kan prata med varandra många gånger per dag och dessutom se varandra. Ibland pratar vi både djupare och bättre via FaceTime är hemma i soffan.

Tro nu inte att vi alltid haft det så här under våra 30 år, små rosa kärleksfulla lappar och djupa samtal via Facetime, för det har vi absolut inte. Men jag har sagt det tidigare och säger det igen, jag önskar inte ens min värsta fiende det jag går igenom MEN jag vill heller inte ha detta ogjort. Tårar, ångest och förtvivlan på många olika plan. Men vi alla har tvingats, på det mest smärtsamma sätt, att förändra oss. Förändringen gäller inte bara mig utan även Thomas. Och alla fyra i familjen har en enorm kunskap med oss ur detta.

Jag har blivid tvingad till att kunna sätta ord på mina känslor. Tvingad att i både ångest och ilska säga att jag behöver bli kramad. Kramad och känna värme. Tvingad till att trycka bort allt vad rädsla och stolthet heter. Att kasta bort stolthet är en av de stora förändringarna för att kunna ta emot det jag egentligen har behov av. Thomas i sin tur ha även han blivid tvingad till att sätta ord på sina behov, för han har också behov mitt i allt mitt sjuka. Men han har också lärt sig lyssna in och lärt sig känna in mina behov, ibland innan jag ens vet om att jag har dem.

Så åter till post-it lapparna, under hela dagen och efterföljande dagar hittar jag små rosa lappar lite här och var, bland annat på badrumsspegeln, insidan av duschdörren och på skåpet med ytterkläderna, den lappen sitter förövrigt kvar där med alla små spretiga hjärtan.
Varje gång jag hittat en lapp har jag lett från öra till öra och hjärtat har svämmat över av värme. De senaste lapparna fick mig även att skratta lite och trots avståndet kände jag mig sedd.
Sitter nu med kaffe och ler, ler och tittar på mina små rosa lappar som jag ömt kommer spara. Jag är av filosofin att tanken inte räknas utan bara handling. Jag kan aldrig känna någons tanke om inte handling sker. Mina små rosa lappar är en tydlig bild av när tanken känns långt efter att handlingen gjorts.

Kram
 

Läs hela inlägget »
Utbränd salt kolasås våga vara rädd väggen


Att komma tillbaka är otänkbart. Otänktbart för efter en sådan kraftig Utmattningsdepressio som jag har kommer man inte tillbaka. Men kanske främst för att jag inte vill tillbaka. Jag vill inte tillbaka till den jag en gång var. Jag vill framåt till något mycket bättre. Någon bättre variant av mig själv. 

Däremot tänker jag inte utplåna mig helt. Det finns bitar av mig själv som jag både trivs med, älskar och är stolt över. Tycker om min empatiska sida av mig själv. Älskar sidan av att vilja få omgivningen att trivas. 

Något jag alltid tyckt om är att umgås tillsammans med god mat och dryck. Det vill jag även i framtiden göra. Igår fick vi dock åter säga nej tack till umgänge med våra fantastiska vänner som bjöd in till middag med egen kock som lagade middagen. En middag med för många kring bordet. Men lyckan är större av att ha vänner som finns kvar än sorgen att tacks nej. 

Däremot blir det middag här hemma idag och jag har njutit av att tillsammans med Thomas planera rätterna. Igår stod vi tillsammans i köket, något som jag verkligen saknat under åren som sjuk. Thomas syltade rödlök och jag kokade en salt kolasås. Små stunder av lycka och känna mig frisk. 

Plötsligt kommer gamla och inte önskvärda beteenden tillbaka. Jag bestämmer mig för att göra kaksmulor också. Detta trots att vi kommit överens om att endast göra löken och kolasåsen. 

Snabbt blandar jag ihop ingredienserna, smular degen på en plåt och slänger in den i ugnen. Plåten ska vara i ugnen i ca 8 minuter, under tiden sätter jag mig på köksstolen vid bordet, plockar fram paddan. Ja och där var katastrofen ett faktum. Efter 15 minuter kommenterar Thomas att det luktar bränt och lyfter ut en rykande plåt med kombitrafik ur ugnen. Stresspåslaget rusar upp i hundraåtti. Inte för att smulorna är svarta och oätliga utan för känslan av misslyckande. Inte misslyckade kaksmulor utan att jag gått i spinn och gjort flera saker samtidigt. Att jag inte satt klockan på åtta minuter utan litat på mig själv, vilket inte fungerar. Att jag inte kunnat vara nöjd med att jag gjort en halvdan kolasås, för den blev inte riktigt så god som jag önskat, utan kört vidare med ett projekt till. 

Lärdom: att jag har en bit kvar att vandra och att jag på min vandring ska fortsätta göra en sak i taget. Lära mig leva hållbart över tid. 

Kram 

Läs hela inlägget »
våga vara rädd utbränd utmattad väggen riskzon


"Hur vet man om man håller på att få utmattningssyndrom?" är en fråga som jag fått många gånger. Min första tanke är att om man ställer den frågan för att man funderar för egen del bör en varningsklocka ljuda.

Alla människor kan drabbas av utmattningssyndrom. "Alla utom jag själv vill säga" var tanken jag själv hade innan jag fick utmattningssyndrom. Ung som gammal, man som kvinna kan drabbas. Varningssignalerna brukar vara ganska tydliga, framför allt för omgivningen, men många av oss nonchalerar tyvärr våra egna signaler.

Det finns som sagt varningssignaler och nedan listar jag 7 stycken. Stämmer någon in på dig? Är du i riskzon av att drabbas av utmattningssyndrom? Kanske är det dags att stoppa och kontakta din läkare?

1. Irriterad
Du blir lätt irriterad. Små saker som du tidigare inte brytt dig om blir nu irritationsmoment. Du kan även uppleva omgivningen som saktfärdig och har svårt att vänta på något, stå i kö eller lyssna färdigt på någon som pratar. Allt ska gå så snabbt som möjligt och det kan i sin tur ge en överaktivitet som kan vara svår att kontrollera. 

2. Tröttare än vanligt
Efter en dag med arbete, kanske lämning och hämtning av barn och middagsbestyr är det normalt att vara trött. Men om du inte känner att du återhämtar dig. Tröttheten finns där konstant, känslan av att "jag skulle kunna somna ståendes" börjar bli konstant då bör du ta det som en varningssignal. Men trots den konstanta tröttheten känner du kanske ändå att du inte får en ordentlig sömn.

3. Sömnsvårigheter 
Du har svårt att somna och hjärnan känns som den går på högvarv, den vill inte stanna av och låta sömnen innfinna sig. Eller att du vaknar mitt i natten och tankarna på arbete eller privatlivet sätter fart. Du har en störd nattsömn.

4. Fysiska besvär
Du kanske känner dig darrig eller yr, kanske till och med svimmat. Muskelspänningar och värk är vanligt, så som nack- och huvudvärk men även i andra delar av kroppen. Hjärtklappningar eller tryck över bröstet är vanligt vid stress. 

5. Minnet och koncentration
Korttidsminnet störs av stress. Du kommer inte saker som ska göras, blandar ihop tider eller glömmer saker som sagts eller gjorts. En tydlig indikation på att drabbas av utmattningssyndrom är koncentrationssvårigheter och svårigheter med att planera.

6. Nedstämd 
Du har svårt att se ljusglimtar i livet, svårt att hålla humöret uppe. Du kanske även gråter, även vid små motgångar.  Det är inte ovanligt att utmattningssyndrom även leder till oro och till och med ångest. 

7. Du väljer bort dig själv
Du tackar nej till trevligheter, du väljer bort saker du egentligen vill göra, som att träna eller fullfölja läscirkeln du har med vännerna. Du känner att du inte hinner med något annat än arbete och måsten.

Om det är flera av ovanstående punkter som stämmer in på dig bör du ringa din företagsläkare eller vårdcentral. Om du drar i handbromsen i tid och ber om hjälp kan du förhindra ett långvarigt utmattningssyndrom.

Kram
 

Läs hela inlägget »


Idag på världsdagen för psykisk hälsa vill jag hylla min familj. De tre som på olika sätt kämpar tillsammans med mig. De tre som står bredvid mig och torkar mina tårar när orken och tron är som bortblåst. De tre som som vrider ut och in på sig själva för att orka med mig. De tre som aldrig gett upp tron på att jag en dag ska bli frisk. De tre som lagar min mat. Mat som de så många gånger serverat mig på sängen. De tre som påtalar mina framsteg. Framsteg som finns där men ibland behöver belysas då de är små. Små men numera börjar de bli många. 

Där tidigt i min sjukdom önskade jagg att få vara själv. Gå i kloster. Låsa in mig i en stuga i skogen. Bli eremit. Fullständigt avskärma mig. Men ni har aldrig lämnat mig. Ni har funnits där vid min sida. Funnits där hur jäkligt och jobbigt det än varit. Kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar er! Ni är och kommer alltid vara mina hjältar. 

Löv U

 

Läs hela inlägget »


På Instagram läser jag en recension av Lotta Olsson i Dagens Nyheter 17 september 2016. Lotta recenserar Sara Beischers senaste bok, Mamma är bara lite trött. Jag har ännu inte läst boken men det är Lottas stora okunskap om utmattningssyndrom/utmattningsdepression som jag reagerar på. Kanske reagerar jag ännu kraftigare på att DN publicerar recensionen. 

Under mina år som sjuk har jag haft förmånen att ha förstående och kunniga personer kring mig. Har hört om okunskapen men trodde kanske inte jag skulle behöva läsa om det i en av Sveriges största tidningar. 

Lotta Olsson anser att det är lätt at se till att inte få utmattningssyndrom, det är bara att välja bort, säga nej, vara tydlig och hitta balansen i livet. Klokt och enkelt i teorin och speciellt om man inte varit där själv. 

Lottas okunskap som hon sprider är enormt farlig och kränkande mot de som lider av utmattningssyndrom. De flesta skäms över sin situation. Alla dessa människor som skäms, där jag varit en i mängden, riskerar att må ännu sämre och skuldbelägga sig ännu mer. För något kan jag lova, finns inga som kan skuldbelägga sig själva som vi som drabbats av utmattningssyndrom. 

Att Lotta Olsson anser att jag är den morderna tidens förlorare får stå för henne,  själv ser jag mig inte som någon förlorare och kommer aldrig göra det heller. Jag är sårbar men stark och dessutom aldrig en förlorare. 

Kram 

Läs hela inlägget »
Våga vara rädd tanken som räknas utbränd väggen utmattningsdepression utmattningssyndrom utmattning
Christer Olsson du läckr vad du tänker Våga vara rädd tanken som räknas utbränd väggen utmattningsdepression utmattningssyndrom utmattning


Hur ofta säger vi "jag tänkte på dig"? Jag tror att vi generellt säger det alldeles för ofta. För många år sedan började en tanke gro i mig, om jag tänker på någon så känner ju inte den personen det. Därför bestämde jag mig för att det bara är handling som gäller.

Föreställ er situationen där en bekants mamma går bort. Jag  tänker på min bekant och undrar hur hon eller han har det. Jag tänker att det säkert är en tuff tid. Jag tänker på barnen som mist en mormor eller farmor. Efter några månader möter jag min bekant på stan och säger "Som jag tänkt på dig." 

Ett annat senarium, en vän mister sitt arbete pågrund av nedskärningar. Jag funderar på hur vännen tagit beskedet. Tänker att det måste vara tufft ekonomiskt. Funderar på om hon eller han har fått något nytt arbete. Efter en tid möts vi på en fest och säger "Oj, vad jag tänkt på dig!" 

Tror vi att vi med våra tankar  kan få omgivning att känna stöd? Att personen som mist sitt arbete och känner sig ensam i situationen känner att vi tänker på honom eller henne? 

När vi säger dessa fraser kanske vi där och då känner att de låter lite platta. Kanske känner vi att tanken inte riktigt räknas. Så var det i alla fall för mig. Plötsligt kände jag at tanken inte räknas utan det är handling som gör skillnad. 

Jag tänker att ett vykort till personen som mist sin mamma med största sannolikhet känner min tanke om jag skickar ett kort och kanske bara skriver "Kram". 

Att personen som mist sitt arbete skulle känna min tanke om jag frågar om jag får bjuda på en kopp kaffe. Att personen känner att jag tänker på henne eller honom om jag frågar om er finns något jag kan göra.  

Ute på båten här om dagen läste jag Christer Olssons bok Du läcker vad du tänker och där fann jag ett kapitel där Christer och jag delar samma uppfattning. De är inte tanken som räknas utan handling. 

Kram 



 

Läs hela inlägget »
Konsten att sova våga vara rädd utbränd utmattning utmattningssyndrom väggen
Konsten att sova våga vara rädd utbränd utmattning utmattningssyndrom väggen


Långt innan det konstaterades att jag var sjuk hade jag som alltid sovit bra plötsligt fått en väldigt dålig nattsömn. Ja, om sanningen ska fram så kom det nog varken plötsligt eller något jag fick, jag skapade det helt själv under en väldigt lång tid.

Jag sov under perioder 2-5 timmar per natt. Lovar att svimningskänslan ofta infann sig och jag fick sätta mig ner. Jag skapade tillsist tankar som att det var fullständigt onödigt att sova. Tänkte, om alla människor förstod att de kunde minska på sin sömn skulle vinalla kunna uträtta så mycket mer. Galet, ja jag vet! 

Idag försöker jag lägga mig mellan 21:00-22:00 och ibland med ångest över att sova, min känsla av att det är onödigt med sömn finns där bak och spökar. Jag är noga med att inte använda telefon eller padda efter 20:00. Lovar att det är inget jag bestämt själv, det har min omtänksamma man bestämt. Många gånger till mitt förtret. 

Sover med öppen balkongdörr och med både öronproppar och sömntablett. Idag sover jag riktigt bra om jag jämför med hur det varit men jag är enormt lättväckt och drömmer ofta mardrömmar som väcker mig mitt i natten. 

Helena Kubicek Boye har i dagarna kommit med sin bok Konsten att sova. Har precis börjat att läsa men gillar redan det jag läst. En bok baserad på forskning och med flera konkreta råd. Jag känner mig förhoppningsfull till att jag ska kunna ta till mig av råden och ska skriva sömndagbok för att kartlägga min sömn. Vill kunna bli fri från min sömntablett. 

Tillsammans med Helena lottar jag ut ett ex av boken på mitt konto på Instagram @mrs_excalibur Kika gärna in där. 
Kram 

Läs hela inlägget »
Champagne picnick utbränd väggen våga vara rädd
Champagne picnick utbränd väggen våga vara rädd


Månadens höjdpunkt, jag har skrivit om det tidigare, Thomas och mina månadsöverraskningar. Varannan månad överraskar Thomas och jag varandra med något stort eller smått. Det viktigaste är inte vad vi gör utan att vi gör något tillsammans. 

Allt startade när barnen var små och vi var rädda att tappa bort varandra i småbarnsåren. För cirka ett år sedan tog vi åter upp månadsöverraskningar efter som vi båda kände att vi behövde få in lite friskt i vårt liv. Ha små glädjestunder att se fram mot. Något att längta till. 

Under juni och juli gjorde vi uppehåll då vi ansåg att vi ändå gjorde så många saker och att det skulle bli för mycket för mig. Hela augusti har också gått utan att jag har riktigt orkat ta tag i en överraskning. Augusti var nämligen min månad, men idag, månadens sista dag blev det av. 

Efter som Thomas arbetade hemma idag hade jag förvarnat om att det eventuellt skulle bli överraskning till lunch, och så blev det. 
Efter en helt fantastisk yoga, lite av ett hellelujamoment, hade jag ork. Direkt efter yogan cyklade jag förbi stans bästa pizzeria och köpte varsin sallad. Väl hemma packade Thomas det jag toppade när jag duschade.  

Upp på cyklarna och trampade iväg, strax utan för stan har vi en herrgård vid ån och där finns en fin vandringsled. Där efter vattnet dukade vi upp och på en helt vanlig onsdag och lunch blev det champagne med tryffelchips och löjromsdipp och en fräsch sallad. Otroligt lyxigt men så enkelt. 

Det bästa av allt är att vi får, eller tar oss tid att prata. Idag blev det prat om framtidsmål. Privata och yrkesmässiga. Familjen och för oss själva. 

Rekomenderar varmt att pröva detta med månadsöverraskningar oavsett om ni är sjuka, har småbarn eller är rädda att tappa bort varandra. Det är så härligt att längta och njuta av att veta att Thomas ska överraska mig med något. Och själv gör jag överraskningar efter min förmåga. Någon kanske kommer ihåg när jag överraskade med vandringen, långt över min förmåga. Oj oj vilken dag, vilket världskrig och så härliga skratt. Men vid något tillfälle har överraskningen varit att gå till vårt fik. 


Kram 

 

Läs hela inlägget »
Kintsugi galleri Tint väggen utbränd våga vara rädd
Kintsugi galleri Tint väggen utbränd våga vara rädd
Kintsugi galleri Tint väggen utbränd våga vara rädd



För några veckor sedan var Thomas, Philip och jag i vårt älskade Lysekil. Mitt önskemål, förutom att sitta på klipporna, var att besöka Galleri Tint som ägs av konstnärerna Richard Vákil och Margareta Melin. Jag blev länge ståendes och beundrade hennes skulpturer, främst  hennes tangoklänningar som i vackra färger dansade runt. Bakom dessa tangoklänningar stod en klänning som mina ögon vilade lite extra på. Genom hela klänningen gick en spricka som var lagad med guld. 

När jag tittade på klänningen och följde skåran kände jag den genom min egen kropp. Det var något med klänningen som gjorde att jag drogs till den, inte bara att den var vacker. Margareta såg mitt intresse för klänningen, tog fram den så att jag fick beskåda den lite närmare och samtidigt berättade hon om guldsprickan. Klänningen hade spruckit under en av bränningarna och istället för att kassera den använde hon sig av en japansk konstform, kintsugi. 

Kintsugi innebär att man med guld lagar det som är trasigt. Istället för att kassera eller försöka dölja sprickan lagas det med guld. Lagningen gör det ännu vackrare och värdefullare, inte trots att det är skadat utan tack vare att sprickorna finns där och att det omsorgsfullt är lagade. 

När Margareta berättad om kintsugi kände jag ännu tydligare sprickan i min kropp. Jag tittade på Thomas och sa "Det där är jag". Var på Thomas svarade "Ja, du blir bara mer och mer värdefull."

Precis så är det. Jag, precis som du, har sprickor. Sprickor som livet, vi själva eller vår omgivning givit oss. Sprickor som vi kan laga. Sprickor som vi kan laga med guld. Laga dessa sprickor så att vi blir värdefullare än vi en gång var. Vackrare och värdefullare än vi kan ana när vi står där i skärvor. Står där med ångest och smärta och visar oss sårbara. Att då finna guldet inom oss själva och använda oss av det. För att sedan skapa ett vackrare liv och med mod låta oss belysa våra gyllene sprickor. Låta ärren bli vackra konstverk. Just detta gör oss än mer värdefulla.

Om någon undrar... Ja, jag fick klänningen av Thomas och den står nu i ensam majestät monterad på vår vägg. 

Läs hela inlägget »
Våga vara rädd utbränd väggen stadsträdgården


Att läsa tiden, 9.30... Halv tio. Bra det står i min telefon. Yogan startar idag. 

Philip börjar skolan idag, första dagen på gymnasiet. Ingen lillkille längre. 10:30 var det visst han började. Halv elva. Två tider samma dag. Hans tid behöver jag inte ha koll på, det fixar han själv. 

Hur var det nu? Kollar i telefonen, yoga 9:30 och skolstart 11:30. Hmmm det måste vara fel. Halv elva eller det kanske var elva och trettio. Något på elva i alla fall. Snurrigt! Jag behöver inte tänka på Philips tid, han fixar det själv. Jag vet! 

Jag har koll på min tid, det får räcka. Jag börjar nio och trettio. En kaffe i sängen och sedan upp för att göra mig färdig. Vill inte stressa. Yogakläder och borstatänderna. 20 minuters cykling. Det här fixar jag. För att hinna till nio räcker det med att jag åker tjugo i nio. Blir bra det här. 

Sätter handen på dörrhandtaget, är den redan låst? Klockan är bara fem i nio. Konstigt, vi har ju inte börjat än. Nio! Visst börjar vi nio? Tittar i mobilen, 9:30. NIO och trettio lika med halv tio. 

Dessa siffror. Dessa tider. Dessa datum. De snurrar i min hjärna och spelar mig spratt om och om igen. Hjärnan kokar och jag får lära mig igen. 

Cyklar tillbaka till Stadsparken och sätter mig i rosenträdgården. Tittar på alla vackra färger. Blundar och andas in. Jag fick 30 minuter bonussida. Andas och känner alla dofter. Hör minna egna andetag. 

Jag vet att min kropps funktioner kommer att bli återställda. Jag kommer åter att kunna tid, rum och logistik. Det kommer bara ta lite tid. Jag sitter där i parken och ger mig själv tid. 

Kram 
 

Läs hela inlägget »
Ångest panikångest våga vara rädd utmattningssyndrom utmattningstillstånd väggen utbränd


Är du snäll och skriver upp att jag behöver handla mjölk och ost ber Thomas vänligt. Mitt svar blir ett kort och kraftfullt NEJ!
"Men hallå, du kan väl skriva upp det?"
"NEJ! Jag kan inte"
Och nu kan man, om man är observant, höra att ilskan som finns i min röst är början på panik. Ångesten som väller upp ur min kropp. Men att förstå att någon är på väg att få ångest är inte alltid lätt när man möts av ilska från den personen, så Thomas säger. "Men ge dig, jag ber dig ju bara att skriva upp mjölk och ost på notan." 

Huvudet rusar i 180. Hur kan han kräva något av mig. Be mig inte om något. Kräv inget av mig, jag kan inte leverera. Tårarna sprutar och hjärtat bultar. Paniken är ett faktum. Ångesten blossar upp och luften börjar ta slut. Jag rasar ner i en hög. Thomas lägger sig bredvid, vyssar och säger att allt blir bra. 
"Andas, såja nu andas vi in." Han tar ett djupt andetag. Och andas sedan långsamt ut. Själv väser jag och chippar efter luft. Tårarna rinner och jag kan inte andas. Jag hör vad Thomas säger men kan inte andas. Håller jag på att bli tokig? Är det en psykos? Jag är rädd. Livrädd. Håller jag på att bli tokig? Tokig på riktigt? 
"Så nu andas vi in igen." Jag hör hur han långsamt tar ett djupt andetag, själv har jag inte kunnat ta ett enda andetag, munnen är vidöppen, ett väsande ljud kommer ur minna lungor. 
"Bra hjärtat! Vi fixar det här! Ett till andetag, så ja, nu andas vi in." 

Efter en stund kan jag följa Thomas andning och börjar sakta andas. Tårarna som har runnit ned för mina kinder blir nu till floder som strömmar samtidigt som jag hulkar högt. 

Jag vet med mitt förstånd att jag kan skriva ner mjölk och ost på en lapp och många fler saker. Men just i detta tillstånd med ett kraftigt utmattningstillstånd blir frågan och stressen som det medför att likna när en pilot svimmar och jag själv utan kunskap måste ta ner flygplanet, utan att krascha. 

När kroppen levt under en hög stressbelastning under en lång tid kan kroppens  livsnödvändiga alarmsystem signalera fara, kroppen uppmanas till flykt. Om den som drabbas inte finner någon rimlig orsak till reaktioner som hjärtklappning, tryck över bröstet och overklighetskänsla kan det tolkas som något katastrofalt håller på att inträffa. Dessa katastrofala tolkningar av symptomen ger hjärnan nya farofyllda impulser som i sin tur späder på rädslereaktionen och snabbt kan detta då eskalera och kulminera i en ångestattack. 

De kroppsliga reaktionerna vid panik är helt ofarliga och skiljer sig inte fysiologiskt från annan rädsla, det enda som skiljer sig är tolkningen av dem. Det är vanligt att tro att reaktionerna är hjärtinfarkt, en psykos eller något annat farligt, men så är inte fallet. 

Det jag inledningsvis beskrev är en situation som hände för cirka två år sedan. En panikångestatack som följts av många många fler, både mildare och svårare. Idag kommer de inte så ofta. De mildare, någon gång i veckan och de tuffare någon gång i månaden. MEN det viktigaste, jag vet att jag inte är knäpp, jag kommer inte få en psykos. Jag vet också att  utmattningstillstånd betyder inte bara att vara enormt trött. Det betyder bland annat att min hjärna är på helspänn och vid stress, stress som jag inte alltid förstår, går kroppen in i försvar och flykt. Hjärnan reagerar med rädsla och ångest. 

Det allra allra viktigaste som jag vet är att jag kommer bli frisk, det kommer bara ta lite tid, lite mer tid än jag trodde för två och ett halvt år sedan. Jag är friskare nu men inte frisk. 
Kram 
 

Läs hela inlägget »
Utbränd väggen våga vara rädd


Eftersom vi var till Lysekil i måndags träffade jag min psykolog igår. Det var ett sådant där samtal där vi under timmen hann med enormt många vinklar och detaljer. Men ändå bottnade det mesta av samtalet om vila. Hur mycket tar jag hand om mig själv? Kan jag vila? Verkligen vila? 

Jo, jag kan vila men behöver ännu mer riktig vila, vila där jag gör ingen ting! Vila likt den när jag ensam satt på klipporna och bara lyssnade på tystnade och vågornas kluckande. 

Jag berättade även om att jag trevande börjat läsa en roman, läsa en fysisk bok och inte lyssnade en ljudbok. Berättade lite om boken Du, bara för psykologen. Samtalade lite om när personer med dyslexi läser så behöver många av dem större textstorlek, luft mellan raderna och ett språk som de känner till. Lite så känns det för mig också, men den stora skillnaden är att jag "kan" läsa. En person med dyslexi blir ofta väldig trötta när de får lägga stor vikt på sin avkodning, ibland så stor kraft att de inte kommer ihåg vad de läst. För mig är det inte riktigt så, Du, bara har större storlek på texten, luft mellan raderna och språket är fint och enkelt. Jag behöver inte koncentrera mig på att lära mig någonting, jag kan bara följa med och uppleva berättelsen. Lycka! 

Psykologen och jag konstaterade att läsa en skönlitterär bok faktiskt numera är vila för mig. En fysisk bok har åter blivit en vilostund från at varit ett berg att bestiga. 

Efter att ha läst boken under tre dagar har jag kommit in i handlingen, lärt känna karaktärerna och i morse när jag läste log jag. Efter en natts sömn, utvilad, läste jag med sådant flyt. Lycka!

kram 

 

Läs hela inlägget »
Snigel långsamt är också framåt utbränd våga vara rädd  utmattningssyndrom väggen


När jag sprang fram i hög fart, flitig, energisk, stark och envis var jag lik arbetsmyran och bar min egen vikt flera gånger om. Jag var en i mängden i den stora stacken där det myllrade av andra som var lika energiska som jag. Jag älskade farten och att få finnas tillsammans med alla de andra. Eller jag tror att jag älskade det, för egentligen vet jag inte för jag hann aldrig känna efter. All min tid lade jag på att bygga nya saker och springa runt bland de övriga. 

Lika stark är jag än idag, bär mitt hus på min rygg och där inne tillbringar jag mesta delen av min tid. Jag behöver finnas där inne i min ensamhet för att återhämta mig. Min envishet har jag också kvar, den använder jag till att kämpa med att hålla mig lugn, för att långsamt ta mig framåt. Jag lär mig att långsamt också för mig framåt. Min energi räcker inte till att springa runt. Jag har inte energi som jag kan spilla på vägen. Därför måste jag hushålla med min energi för att kunna fortsätta framåt. 

Ibland glömmer min hjärna att jag blivit en snigel och gasar på och gör för många saker i alldeles för högt tempo, mitt liv blir då ett enda kaos och jag blir ledsen och besviken. Ledsen och besviken på att jag inte klarar det jag en gång gjorde. Men då får jag påminna mig om att jag klarar det om jag bara gör det på mitt nya vis, i min takt, långsamt och metodiskt.

I min nya fart upptäcker jag andra värden i livet. Jag ser saker ur ett annat perspektiv när jag långsamt kan betrakta både min omgivning och mig själv. Jag ser omgivningen. Jag känner dofter. Jag känner min kropps signaler. Och kanske de viktigaste jag registrerar och använder mig av dem. 

Jag kommer alltid behöva ha mitt hus med mig, där jag kan krypa in för att i min ensamhet kunna vila och återhämta mig. Ha en plats att samla ny energi för att långsamt kunna fortsätta framåt. Framåt mot nya mål och möjligheter. 

Kram 
 

Lägg till din egen HTML-kod här.
Läs hela inlägget »
Anna Ahlund du, bara ungdomsroman Rabén Sjögren utbränd väggen våga vara rädd


Tänk att det verkligen kommer som ett brev på posten. Pratar om tårar och ångest. Haft fina lugna dagar i Lysekil. Vila, promenader och stillhet på klipporna. Men det spelar liksom ingen roll, det är alla dessa intryck som gör mig trött. Kanske är det bilresorna som egentligen är tuffast och gör mig tröttast. Men när jag blir trött kommer tårar och ångest. Det är lite som om det blir för mycket och det måste få pysa ut. 

Något annat, mycket trevligare, som kom på posten är boken "Du, bara" av Anna Ahlund. Boken som är Annas debutroman låg och väntade på mig när vi kom hem. Jag har, som jag tidigare berättat, inte kunnat läsa sedan jag blev sjuk. Största problemet har varit att förstå vad jag läser och tröttheten som det för med sig att försöka förstå. Idag har jag utvecklats så mycket att jag kan läsa morgontidningen på paddan. Det är enklare att läsa på paddan än i papperstidningen då jag kan somma in och sortera störande intryck. 

En bok håller jag dock på att läsa, facklitteratur. Den har korta stycken och stor text, läser den under korta stunder. Boken läser jag av en speciell orsak och jag hoppas att den boken kan föra med sig något riktigt gott i framtiden. Vilken bok och vad den innehåller för framtiden kanske jag kan berätta om längre fram. 

Samtidigt som jag inte kan läsa en fysisk bok har jag läst mer än någonsin, har läst med öronen, ljudböcker. Oj som jag läst. Det måste dock vara ganska lättsamma böcker och det får inte vara för spännande för då blir det stress och ångestpåslag. Ja så är det att ha utmatningssyndrom, det för med sig så mycket annat, till exempel ångest.  

Men tillbaka till Anna och hennes bok. Anna har jag träffat på Instagram och hon är en peppande förebild för mitt eget skrivande. De som läst Du, bara har verkligen rosat den och är det någon bok jag vill läsa så är det den. Så spänd både på innehåll och på Annas språk. Haha är det jag som skriver det här, "spänd på hennes språk"? Ja så är det faktiskt sedan jag själv började skriva tycker jag det är jättespännande med språket och miljöbeskrivningar. Den nya Eva, hon lär mig hela tiden.

Du, bara är en ungdomsroman, som handlar om John som blir kär i Frank kruxet är bara att Frank är paxad av någon annan, Caroline, Johns storasyster. Förstå själva, hur spännande låter inte det? Boken har stor text och det underlättar för mig. Första kapitlet är läst och Anna skriver med ett bra och enkelt språk som flyter fint. Tjoho, det här kommer nog gå. Första romanen på många år. Tack Anna. 

Kram 

Läs hela inlägget »


Att fullständigt stanna upp och vara i nuet. Att bara göra en sak. Att ha full fokus på en enda sak. Hur svårt ska det vara? En sak måste väl ändå vara enklare än att ha fokus på flera saker? Det kan tyckas enkelt men ändå verkar det vara så svårt. 

Hur ofta släpper du allt du har och bara tar in luft i lungorna? Noterar dina egna andetag? Känner in dofter? Låter ögonen vila på en vacker vy? Hur många är de gånger som vi, både du och jag, istället för att stå där och låta ögonen vila på ett vackert landskap, skratta fullständigt åt det lilla barnets konster, njuta av konserten, sliter upp vår mobiltelefon eller kamera för att föreviga stunden med en bild? Varför kan vi inte bara finnas där i nuet och njuta fullt ut? Att minnas med våra sinnen. Att bevara känslan av ögonblicket med vår kropp. Kroppen är fantastisk på att bevara minnen. Och lika fantastisk på att ta fram minnesbilder. Bara vi tillåter kroppen att med alla sinnen få ro att registrera samt ro att ta fram tillfällena som finns där i minnet. 

Att tro sig vara i nuet och samtidigt stressa på, stressa upp en kamera få omgivningen att agera och posera för att föreviga gör att det finns risk att kroppen istället för det vackra som vi vill bevara istället kommer ihåg stressen och känslan av stress när vi kommer i en liknande situation längre fram i livet. Risken är att kroppen både utsöndrar stress och ångest för situationen. När vi står där och blickar ut över ett vackert gult rapsfält kommer stressen och ångesten och vi kanske inte förstår något av vår egen reaktion. Men det kan vara så enkelt att kroppen plockar fram minnet av en stress och irritation från omgivningen som inte alls ville posera utan njuta av det vackra fältet några år tidigare. 

Låt oss njuta av nuet, bara andas, blicka över fältet och känna vinden mot kinden, dofterna leta sig in i näsan för att bevaras. 

Kram 

Läs hela inlägget »


Det finns en plats på jorden som måste besökas för att det ska bli en komplett sommar. Det spelar ingen roll att det blåser och regnar, Lysekil finns i mitt hjärta. 

Idag har vila stått på schemat, en liten tur på klipporna har det dock blivit. Det här med att vara sjuk i utmattningssyndrom är inte enkelt, vare sig för mig eller min omgivning. I morse säger vår älskade faster; "Det är så skönt att se att du är piggare idag än igår." Och precis så är det, när jag verkar som piggast och aktiv är då jag "lurar" både min omgivning och mig själv som mest. Jag har skrivit om det tidigare. När jag aktiverar mig och går igång rusar hjärnan som mest och det är en tvärnit som måste till. När rastlösheten infinner sig det är då tvärnitande måste till. Det är då som jag måste vila. Sagt och gjort! En skön promenad på klipporna och rumpan i soffan. 

Läs hela inlägget »
En av mina favoritplatser
En av mina favoritplatser


Det fanns en tid då jag inte hade tid att ta mig fem minuters andning från all stress och hets. Det fanns en tid då jag inte hade ro att bara sitta och inget göra, inte ens för en halv minut. Oron och stresspåslaget var så kraftigt att jag inte hade möjlighet att inte göra någonting, inte tänka på någonting för ens tio sekunder. Att bara prova att sitta ner utan att ta mig för med något gav mig hög puls.  

Igår medans Thomas lagade middagen satt jag nere på klipporna vid Valbodalen. Satt helt stilla och blundade. Lät tankar flyga iväg och endast finnas där i stillhet. Tystnaden och vågornas brus var mitt enda sällskap. 


Njuter av lugnet och förundras över min utveckling. Jag är fortfarande sjuk men det finns så många nya erfarenheter och kunskaper jag bär med mig. Att kunna finnas ensam i tystnaden och inte göra något annat än lyssna på tystnaden är en ny värdefull kunskap. En kunskap som hjälper mig att bli frisk. 

Eftermiddagen idag kommer bli något mer hektisk, vi ska heja på Philip som ska springa Musselloppet. Efter det får det åter bli klipporna för att hämta kraft. Några musslor ska jag också äta innan dagen är slut. 

Läs hela inlägget »
Lysekil utmattad utbränd väggen våga vara rädd utmattningssyndrom utmattningsdepression behandling
Våga vara rädd utbränd väggen utmattningsdepression utmattningssyndrom Rörstrand Lidköping iittala


Igår bestämde vi att oss för att köra ner till vårt älskade Lysekil. Vi har pratat om det hela våren om det känns bra både för mig men också för familjen skulle vi göra ett försök. Thomas och Philip packade och jag låg kvar i sängen. Lite rester till lunch och sedan satt vi i bilen. 

Som jag har längtat. Lysekil finns i hela familjens hjärta främst för att vi här har vår favoritfaster. Ja, om sanningen ska fram, vi har bara en faster. Hon är våra barns extra farmor. Men klipporna och havet har också varit saknat. 

I fjol fanns det ingen möjlighet för mig att åka ner. De övriga i familjen var ner i omgångar men själv fick jag snällt stanna hemma. 

För två år sedan körde vi ner alla fyra. En skräckupplevelse för oss alla. För de övriga tre berodde skräcken på min reaktion. De såg en ångestladdad och hysterisk mamma och fru. Att köra bil men någon bredvid sig som är hysterisk är inte lätt. Och att se sin mamma i ångest och panik är absolut inte enkelt. När vi kommit halvvägs svängde Thomas in på en skogsväg. Där i skogen andades vi och hade även samtal om Thomas eventuellt skulle köra hem mig för att sedan åka ner tillsammans med barnen. Men under den här tiden kunde jag inte vara ensam så det alternativet var uteslutet. Men att ha med mig i bilen var egentligen inte heller ett alternativ. 

Var kommer denna panik och ångest ifrån då? Jo "from hell." I bilen känner jag mig fullständigt utom kontroll. Har vare sig kontroll på vår bil och framför allt inte kontroll på medtrafikanterna. En fruktansvärd känsla. Min reaktion blir att jag reagerar med rädsla. Rädsla när en bil kör om, en bil som svänger ut, en bil som bromsar. Min rädsla visar jag genom att bli arg. Jättearg! Sedan kommer ångesten. Rädslan är så stark att det blir till ångest. 

Under lång tid kunde jag inte åka med under längre sträckor. Åkte endast med Thomas som chaufför. Vare sig vågade åka med andra eller ville utsätta dem för min ångest. Mitt förstånd säger mig att Thomas och andra chaufförer har kontroll men min rädsla och ångest förstår inte det. 
 


Igår var det så dags att köra ner till Lysekil. Ja, jag kör ju inte. Har inte kört bil på två år, då de snabba intrycken är för stressande för mig. (Har provkört ett par gånger.) Resan gick bra! Känner mig mer och mer trygg i bilen men när Thomas bromsar in blir jag rädd och undrar vad som händer. 

På resan ner blev det en sådan inbromsning då en bil kastar sig ut framför oss samtidigt som vi får möte. Min reaktion blir, skrik, ilska tårar och ångest. Thomas stannar bilen och tröstar sin fru. Men idag har min ångest blivit vardag, tyvärr, även om den både är lindrigare och kortare, fördelen är att båda Thomas och jag hittat förhållningssätt att möta den på bästa sätt. Vi vet bättre hur vi ska hantera den och på så sätt kan vi åka vidare efter ett par minuter. Inget samtal om att vända, vi vet båda att vi fixar det tillsammans. 

I Lidköping tar vi en gofika inne caféet på Iittala/Rörstrands fabriksbutik. Köper även med oss ett par glas och fixar en julklapp åt Sara som hon ska ge bort i jul. Hon är som sin mamma, fixar julklappar under hela året. Det är enormt skönt både för att slippa julstressen men även för ekonomin. Tror Thomas och jag har sju julklappar inköpta redan. *Finss* 

Nog om julklappar, nu ligger jag här mellan lakan i Lysekil. Jag har fått mitt morgonkaffe i sängen. Thomas och faster har fixat frukostbröd från kondis, jag har varit upp och ätit frukost och nu spelar Thomas, Philip och faster Skippo. Och jag har som sagt lagt mig mellan lakanen igen. Det är underbart att vara här. Här där jag är borta men ändå hemma. Jag får vara precis som jag är och får göra det jag mår bäst av. Jag njuter! 

Läs hela inlägget »
Vattenmelonens dag utmattad utbränd väggen
Vattenmelonens dag våga vara rädd utbränd utmattningsdepression


Två år och sex månader är lång tid. Kanske inte om man ser det i perspektiv på ett helt liv. Men det är ändå en relativt lång period. Två år och sex månader det är nästan den tiden jag har varit sjuk, ja sjuk har jag kanske varit i närmare tio år. Det är tiden som jag hitintills fått för att bli frisk. Av många olika orsaker har jag under den här tiden dragit mig undan. 

Dragit mig undan kanske mest för att kunna bli frisk. Bara vilat och återhämtat mig har varit ordinationen från sjukvården, min psykolog och läkare. Idag får jag med deras stöd sakta, mycket sakta börja plocka in flärd i mitt liv. 

Känner en enorm tacksamhet över att min familj, min underbara man och våra två fantastiska barn fortfarande finns vid min sida. Detta trots att jag under månader, halvår kanske till och med år gått som en zombi, parallellt med ångest, ilska och floder av tårar. Allt i en hemsk blandning. 

Känner även en enorm tacksamhet över att ha vänner som orkat och velat vänta på mig. Det finns även de som inte gjort det men det är ok det också, de har förmodligen inte vågat, förstått eller velat. Men de som väntat, frågat om vi vill göra saker, om och om frågat och bjudit in oss till gemenskap samtidigt som det vetat svaret; "Tack för at ni frågar och tänker på oss men Eva har fortfarande inte möjlighet." De har varit guld värda. Dessa frågor och väntan har gjort både Thomas och mig så lyckliga och dessutom har vi inte känt oss så ensamma även om vi i stunder känt oss ensamma i min och vår kamp. För kampen har inte bara varit min, familjen har kämpat med mig. 

Ibland har jag gjort saker, träffat vänner, utan att förstå vilken "skada" det gjort på mig. Gjort något litet men alldeles för stort och krävande för mig, bara för längtan att få vara frisk varit större än förståelsen av min sjukdom. Med backspegel kan jag se detta. 

Men jag kan också se att det läkaren sa senast, att jag nu kan börja få lite glamour i mitt liv, stämmer. Med rätt avvägningar kan Thomas och jag lite smått leva. Vi kan lite smått plocka in glamouren. 

Känner sådan kärlek till min familj och våra vänner som orkar, vågar och vill vänta på mg! 
 

Läs hela inlägget »


Flummigt, undrar just om det känns flummigt för en som jag som alltid levt efter fakta. Nej det är inte flummigt, jag har bestämt mig för att det inte är flummigt att jag känner kommunikation från min kropp. 

Funderar på om alla kroppar skickar signaler till kroppens "ägare" eller om det är min som gör det då jag varit så sjuk. Eller om kroppen alltid skickat signaler och velat kommunicera med mig men att jag tidigare inte lyssnat. Inte förstått eller kanske inte haft tid till att lyssna. 

Ibland undrar jag varför jag inte får signaler. Till exempel när jag träffar någon och vi tar en kopp kaffe, tiden går eller rusar iväg och jag inte tackar för mig i tid. Säger inget om att "tack för en trevlig stund men nu måste jag vila." Undrar om det är så satt jag går så upp i samtalet, att jag går i spinn, inte slappnar av och låter min kropp tala, eller rent ut av att jag inte lyssnar. 

För någon som alltid gått på fakta, det här känns galet flummigt men jag vet att kroppen kommunicerar med mig. Både när jag lyssnar och faktist även när jag inte gör det. Ibland när jag inte lyssnar kommunicerar kroppen så starkt att jag ändå känner signalerna, det är när kroppen eller hjärnan minns behagliga ting och ger mig ångest. Smärtan som kommer i kroppen går då inte att ta miste på och ångestpåslaget som uppstår kan varken jag eller min omgivning, oftast bara Thomas, undgå att se. 

Men det finns även gånger när kroppen signalerar ljuvliga signaler. Ett sådant tillfälle var i fredags när jag för första gången i år sätter mig i båten. En känsla som just nu är obeskrivlig i ord. Ångesten kan jag lättare beskriva i ord men känslan i fredags är svårare. Att sitta där i båten och känna ett sådant välbehag. Kroppen signalerade till och med en längtan, en längtan som var över. Ni vet när ni längtat efter någon ni håller kär och plötsligt håller personen er i famnen. Den känslan men ändå så annorlunda var känslan att sitta där i båten. Thomas och jag i båten, en kort tur, till och med en mycket kort tur men känslan var fantastisk. 

Läs hela inlägget »


Jag tror det fungerade, ja så är det nog. Jag kunde resa ut ur skammen. Ja, det är inte sant att jag reste till Prag och lämnade skammen där nej jag vågade än en gång blotta mig och sätta ord på en känsla. I och med det satte jag ord på min skam klarade jag också av att lämna den bakom mig. Jag skäms inte längre. Jag får göra saker. Jag tillåter mig att göra saker. 

Det är nu några dagar sedan vi kom hem. Philip fick med sig en bronspeng hem, så grymt stolt över honom och laget. Nerikes Allehanda skriver om dem som ett av världens bästa U-16 lag, i semifinalen mötte de laget som sedan vann finalen, U17 landslaget från Schweiz. De förlorade med en boll mot ett landslag, ett landslag från ett land som, precis som Sverige, är i topp i världen. 

Semifinalen gick på lördagen och jag valde att tillsammans med Thomas titta på matchen. Jag såg första halvlek för att sedan i andra halvan gå ut och andas lite. Den enorma ljudnivån, spänningen och syrebristen i hallen gör att jag blir enormt trött. Det är en trötthet som ger värk i hela kroppen. En trötthet som om jag jobbat med kroppsarbete utan vila i veckor. Men att vara trött är inte farligt. Det är ok att vara trött men det som händer när jag blir så här trött är att ångesten ligger och skvalpar. Ångesten ligger och dallrar, den till och med känns fysiskt i kroppen, som små stötar, som om det går små små vågor i kroppen. Om jag inte är uppmärksam och bara vilar när det sker kommer ångesten. Ångesten till skillnad från tröttheten är inte ok. 

I Prag lyckades jag, tillsammans med Thomas hjälp, känna in vart min gräns låg, även om det hela tiden låg ångest på ytan och dallrade. Små ångestattacker kom också, men inget jag inte lyckades hantera. 

Jag är både glad och tacksam att jag lyckade genomföra resan och få vara en liten del av Philips cup. Jag är också glad över all god mat och dryck och alla de stunderna vid bland annat äppelodlingen. Men framför allt är jag glad och stolt över att jag kunnat resa mig upp och gå rakryggad ur skammen och lämna den bakom mig. Lämna den bakom mig och göra saker utan skam och ångest. 
 

Läs hela inlägget »
Gårdagens lunchdate
Gårdagens lunchdate
Det här att äta en enkel lunch med ett glas vin och en sejdel öl för 70 kronor
Det här att äta en enkel lunch med ett glas vin och en sejdel öl för 70 kronor


Det är så märkligt men min största skam är inför de jag känner. Kanske för att jag tror att de förväntar sig någon som jag inte är längre. Kanske för att jag tror att de ska tycka att jag ska vara sängliggandes om jag är sjuk. Det är så komplext...

Gårdagen blev lång. Först frukost och efter det både gick jag samt satt och njöt i äppelodlingen med utsikt över hela Prag. Thomas jobbade men en lite lunchdate fick vi. 

Philip spelade sista matchen i gruppspelet och vinst i den matchen betydde gruppvinnare, obesegrade. Thomas hade ingen möjlighet att titta på matchen så efter mycket funderande bestämde vi att jag skulle försöka mig på den matchen. 

Att vara sjuk handlar så mycket mer än att bara vara fullständigt utmattad i utmattningssyndrom, det är så många saker jag blivit beroende av att Thomas gör. Att vara en skugga av sitt forna jag. Att gå från att vara fullständigt oberoende och handleda andra människor, stå på scen och föreläsa till att få ett grymt stresspåslag av att skriva mjölk och ost på notan när det ska handlas. Det handlar om att förlora fotfästet och hela tron på mig själv. 

För att klara av att ta mig till hallen där matchen skulle spelas ordnade Thomas med bil från hotellet, en fantastisk chaufför som dessutom hade kopierat en karta över byggnaderna som fanns på idrottsområdet. Från matchen fick jag skjuts av föräldrar i laget som bilat ner. 

Trots att jag behöver hjälp och stöd kan jag ändå blicka tillbaka och se på tiden då jag inte kunde klara mig själv. Då Thomas var min sköld och bodyguard som jag höll i jackärmen och gick tätt, tätt bakom. Det är framsteg. Stora framsteg även om det är långt kvar. 

 


Tackvare förstående föräldrar i laget som stöttar och kollar av, öron proppar och medicin, japp så är det, medicin är ett måste för att klara en sådan aktivitet. 

Killarna var fantastiskt duktiga och vann med 7-2. Att de vann så stort, samt att jag hela tiden sms:ade målen till Thomas gjorde att fokuset inte var fullt koncentrerat på matchen vilket gjorde att stressen inte blir lika påtaglig. 
 


Mycket nöjd med gårdagen! Men idag är jag så trött! Medicinen stavas VILA 

Läs hela inlägget »

Ett av mina bästa när jag reser är att uppleva landet och kulturen bland annat genom mat. Älskar att prova mig fram genom maten och dryck. Det värsta som kan hända i det läget är att det inte var min smak. Värre än så blir det inte. 

Efter frukost blev det en promenad. Thomas jobbade och sedan tog han spårvagnen för att titta på Philip och hans lag som också är här för innebandy cup. En cup med 12 nationer och över cirka 300 lag. Philips första match blev seger och Philip höll nollan, 21-0 blev resultatet. Glad att jag inte såg matchen, mitt empatiska hjärta bister när barn och ungdomar förlorar med dessa siffror. Det spelar då ingen roll att det var motståndarna som förlorade så stort. De vann även match nummer två och den tredje blev det oavgjort. Idag spelar de sista gruppspelsmatchen. 

Själv avnjöt jag en trdelnik med Nutella på ett litet torg. Och som efterrätt blev det ett glas bubbel efter ån. 

På Klosterpuben som ligger granne med vårt hotell intogs middagen, gulaschsoppa och en öl från deras eget bryggeri. 

Summa sumarum en bra dag. 
 

Läs hela inlägget »


Jag har många gånger skrivit om min skam. Skammen av att jag blivit sjuk. Sjuk i utmattningssyndrom/utmattningsdepression. Skammen av att jag varit med och gjort mig själv sjuk. Skammen av att jag tror att jag är någon som tror att jag arbetat mer än någon annan. Tror jag verkligen att jag arbetat så hårt och mycket att jag skulle kunna bli sjuk av det? Snälla, det finns väl många som slitit mycket mer än jag gjort, utan att klaga och utan att bli sjuk. Skammen även över att vara svag och inte orka mer än att jag och tillsist bli sjuk. Vilken skam! Skäms på idig Eva! 

Som jag arbetat med den skammen. Idag klarar jag det bättre. Mycket tack vare att jag skriver om mina upplevelser och känslor. Allt jag skriver är för min egen skull. För att jag ska få ord på mina känslor. Ge min skam en röst. Har jag sagt det "högt" är det lite lättare att bearbeta än att leva med dem själv.

Men det finns en annan skam, en djup skam. En skam som bitit sig fast och slagit rot. Skammen av att inte få göra "friska" saker när jag är sjuk. Är man sjuk ligger man i sängen annars kan man gå till skola och jobb. Utanför dörren går man absolut inte när man är sjuk. 

Mina sämsta dagar, ibland veckor, när tårar strömmar och jag inte gör annat än vilar och sover, då finns inte ens tanken på att öppna dörren. Vare sig för att gå ut eller ens släppa in någon. Att dessutom blotta min ångest, hemska tanke. 
 


Allt jag gjort har jag "frågat om lov" hos min psykolog, precis som det lilla barnet som frågar mamma eller pappa om lov. Varje gång har jag fått motfrågan om vad jag själv tycker. Som jag fått kämpa med att säga att det jag gjort eller ska göra är ok. 

En av mina fd grannar sa tidigt i min sjukdom "Eva, hur ska du kunna bli frisk om du bara ligger hemma i sängen?"  Ja, de kan man fråga sig. Mitt behov av vila är fortfarande enormt stort men nu behöver jag inte ligga i sängen och vila hela dagarna som de första månaderna, halvåret. Fortfarande är vila min viktigaste medicin i min behandling men jag måste även komma ut i det friska för att kunna bli frisk. 

Som min läkare påpekade vid senaste besöket, att jag behöver få in mer flärd i mitt liv. 

Mitt inlägg idag stressar mig, får inte stress av vad jag gör, utan blir stressad av min skam. 

Den kommande dagarna tänker jag skriva om resan jag påbörjade igår. Resan till Prag, resan som ska ta mig ur skammen. Jag får och ska göra aktiviteter som är bra och anpassade för mig. Ibland gör jag för mycket och kraschar. Ibland kraschar jag ändå. Men för att bli frisk måste jag lära mig vart mina gränser finns. Sakta och med planering. 

Igår flög jag med Thomas ned till Prag. Kämpade med att inne ha kontroll. Thomas har full kontroll, jag behöver bara gå bredvid honom och följa med.

Den här veckan under min resa tänker jag ge min skam respass, en enkelbiljett med hjälp av att sätta ord på känslan här på bloggen. 

Läs hela inlägget »


Längtar, jag längtar även om jag försöker vara här och nu. En längtan kan också vara här och nu, längta som i att se fram emot något och planera in för det som ska ske. Planera och förbereda det som ska ske och samtid känna längtan inför händelsen. Just nu längtar jag efter: 

1. Thomas som är på väg hem från Zambia

2. Att krama om Sara, hon kommer i eftermiddag 

3. En resa med Thomas, imorgon bär det av. 

4. Att se Philip spela innebandy, hoppas jag kan göra det under veckan

5. Att strosa i parker, byta ut min parkbänk vid ån i min park till en ny parkbänk i en ny stad i ett nytt land

6. Champagne och god mat. Att äta och dricka gott är en livsnjutning och att få sitta ned till ett dukat bord eller bjuda någon till bords är en fröjd. 

7. Att jag samlat så mycket mod så jag kan skicka min text till några som ska läsa och hemska tanke, även ge respons

8. Att hitta balans, veckan som kommer har många och nya intryck, jag längtar och önskar att jag kan balansera vila och aktivitet/intryck väl 

Man kan önska och längta i stort och i smått. Just nu gör jag det i stort och jag hoppas att jag inte gör det i för stort. Jag hoppas och vill tro att jag gör det välbalanserat. 

Vissta längtar och önskar jag att jag vore frisk men dett är en ännu större önskan. Den största önskan jag har. Det jag längtar allra mest efter. Men för att ha möjlighet att komma dit behöver jag små små önskningar att klara av först. 

 

Läs hela inlägget »
tad utmattning väggen Lysekil semester turist turistbyrå livsstil livsstilsförändring utmattningsdepression utmattningssyndrom ångest psykisk ohälsa beteendeförändring
Utbränd utmattad utmattning väggen Lysekil semester turist turistbyrå livsstil livsstilsförändring utmattningsdepression utmattningssyndrom ångest psykisk ohälsa beteendeförändring


Ända sedan jag träffade Thomas har vi tillbringat somrarna i Lysekil. Både själva, med vänner på olika festivaler och sedan barnen kom har de självklart varit med. Jag har även varit där tillsammans med väninnor på husmorssemester och när jag läste på universitetet och gjorde praktik bodde jag hos farmor och farfar, Thomas farmor och farfar i Lysekil. 

Under många år bodde vi i någon av lägenheterna som fanns i farmor och farfars hus eller i någon av stugorna på tomten. När sedan barnen kom blev det boende hos faster, barnens extrafarmor. Faster är egentligen Thomas faster men hon är verkligen allas vår faster. Dock vill hon inte kallas för då hon tycker det låter för gammalt men det är inget vi lyssnar på. Faster står nämligen för kärlek för oss. 

När Thomas och jag var unga och ogifta och firade våra midsomrar i Lysekil tyckte faster att vi skulle ägna midsommardagen åt att städa upp på staden och samla tomburkar och flaskor. Allt för att tjäna pengar och ha till ett stundande bröllop. Vi valde att sova i solen istället. 

Som ett brev på posten kommer varje sommar en tidning. Faster ser till att vi får ett ex av Lysekilspostens tidning Sommar i Lysekil. Allt för att locka ner oss under sommaren. Egentligen behöver hon inte locka oss, hon blir nämligen inte av med oss. 
 

tad utmattning väggen Lysekil semester turist turistbyrå livsstil livsstilsförändring utmattningsdepression utmattningssyndrom ångest psykisk ohälsa beteendeförändring


På morgonen har jag suttit och bläddrat i tidningen. Drömt och längtat. I fjol var det första sommaren på 30 år som jag inte var till faster och Lysekil.  Det fanns ingen möjlighet för mig. Det var av många olika orsaker, klarade inte av en sådan lång bilresa, alla snabba intryck i trafiken gav mig stresspåslag som även gav ångest. Att bo hos någon skulle heller inte fungera, inte ens hos faster där vi har eget sovrum och jag känner mig som hemma. I fjol med den fortfarande svåra utmattningen satte alla käppar i hjulet för en semester. Konstigt när en semester egentligen ska vara vila och återhämtning. Men jag och min kropp och hjärna behövde mer vila och återhämtning än så. Behandlingen var och är vila i ensamhet och total vila för att kunna återhämta mig. Men idag drömmer jag och hoppas och till och med tror att några semesterdagar i Lysekil hos faster tillsammans med barnen ska nog kunna vara möjlig. Som jag längtar. 

Blir lite nostalgisk under tiden jag skriver, minns med värme så många olika stunder. Bäst av alla stunder är kanske Thomas 40-årsdag som vi firade på klippor i regn. Vi hade flytt hemmet då min mamma började sin cancerbehandling samma dag och vi ville ha lite ro. Dagen började med överraskningsfika tillsammans med våra bästa vänner som dök upp fortsatte med Spa för Thomas och mig. Efter Spa fortsatte firandet på klipporna med linneduk, levande ljus och havetsläckerheter och champagne tillsammans med barnen, faster, svärfar, farbror med fru och kusiner till Thomas och fulla måsar. Som Thomas farbror sa; "En dag vi alltid kommer att minnas, men kommer det bero på att det var så trevligt eller att det regnade under hela vår picknick?" Ja det är frågan, men ett varmt minne är det. 
 

Läs hela inlägget »


När sonen var några år yngre, några år innan jag blev sjuk på riktigt frågade han mig en dag; "Varför svarar du alltid vänta?"

Oj vilken bra fråga. Svarade jag verkligen med "vänta"? Jo, när jag lyssnade på mig själv så var det så. Ofta, nästan "alltid" svarade jag "vänta" när han ville mig något. Men varför svarade jag så? 

Min hjärna började bli så full av tankar. Full av "måsten" och så många trådar att hålla i. Maskineriet spann på så kraftigt att jag var "tvungen" att få ställtid innan jag svarade och gav sonen uppmärksamhet. Var "tvungen" att stoppa in mina tankar i rätt fack i all röra innan jag kunde ta in ytterligare stimuli utifrån. Galet, men det var min analys av mitt galna handlande och svar till sonen.

Idag med distans till detta kan jag se att han slutade fråga mig saker. Slutade att söka kontakt med mig, mitt svar var ju ändå att han skulle vänta. Till sist tröttnade han på att vänta på sin mamma. 
 

Min pajas till son ❤️
Min pajas till son ❤️


Idag är det annorlunda, jag har försökt vila extra precis innan familjen kommer hem från skola och jobb. Detta gör att jag oftast har ork att lyssna på vad som hänt under dagen. Tid är något jag har idag, det är orken som saknas. 

Nu under sommarlovet fikar vi, på kondis. Något måste jag locka en tonåring med och det jag idag fixar är en stund på kondis, bäst och lugnast är vårt lilla kvarterskondis. Ett kondis som hamnat i White Guide i år, skoj och det ör de värda. Där på kondis sitter vi nu, fikar och pratar. Jag har all tid i värden att lyssna på en tonårings tankar. 

Min psykolog sa för en tid sedan; "Ni fikar mycket!" Ja så är det, vi har ju massor av fika och samtalstonen att ta igen. Just nu tar jag igen tid med sonen. (Fikar ännu oftar med mannen.) 

Det bästa med livet är att man kan ändra sig och man kan ändra om och om igen. Just nu ändrar jag på mig och mitt förhållningssätt.

Läs hela inlägget »
Foto: Sara Svärd
Foto: Sara Svärd
Foto: Sara Svärd
Foto: Sara Svärd


Har du många måsten kring dig? Saker som du bara måste göra? Gör du de där sakerna som du vill göra? 

Själv försöker jag ta bort alla måsten i mitt liv. Aha, kanske någon nu tänker, lätt för dig som är hemma och sjukskriven. Riktigt så enkelt är det inte. Jag skulle också kunna ha en mängd måsten men jag försöker byta ut dem mot saker jag vill istället. Om jag ska förtydliga mig lite är det enbart orden jag byter ut. Jag tar bort ordet "måste" och byter ut det mot "vill". 

Kanske man inte kan göra säger någon. Jo, det kan man hävdar jag. Och livet blir faktiskt lite enklare med ordet vill. "Du måste äta" påpekar kanske någon. Nej jag måste inte äta MEN jag vill äta, för jag vill leva. Jag vill isolera mig från vänner och aktiviteter för jag vill bli frisk. 

Under lång tid har jag velat gå på Bruce Springsteens konsert som var i lördags och här har jag valet att säga att jag måste avstå för att jag är för sjuk, men jag väljer istället säga att jag vill vara hemma. För precis så är det jag vill vara hemma för jag vill bli frisk. Jag vill spara på den lilla kraft jag har. Jag för valet att jag vill avstå. Jag vill vara hemma för det enkla svaret är att jag vill bli frisk. 

Jag tror att ord har betydelse, och hur vi använder dem har ännu större betydelse. För mig ger "vill" en mycket större frihetskänsla än order "måste" och frihetskänslan gör det roligare och enklare att andas.  

Hur skulle det se ut för dig om du byter ut ordet "måste" mot "vill"? Prova att ta dig an dagen med saker du vill. Det är väldigt få, om ens några, saker som vi måste. Och livet blir som sagt roligare och enklare när man gör saker man vill. 
 

Läs hela inlägget »
Utbränd väggen utmattad livsstil beteendeförändring ikea walk in closet


För ett par veckor sedan började Thomas fixa i vår Walk in closet. En del kvar men redan så skönt att få ordning, både i rummet men också bland kläderna.  Det skönaste och bästa av allt var ändå upptäckten, upptäckten av en förmåga som varit borta hos mig. Min logiska förmåga att planera och strukturera. 

Min läkare säger att jag alltid kommer vara känslig för stress och jag lovar att det plötsligt finns många konstiga och märkliga saker som plötsligt kan få mig stressad. Mina förmågor som är borta säger han däremot att jag till största del kommer att få tillbaka. En av mina styrkor har tidigare varit att planera och strukturera, fixa med logistik. Så frustrerande att idag kan jag inte ha ordning på någonting. Jag förstår inte att sortera i mitt huvud. Förstå då känslan när Thomas och jag strukturerat och organiserat, mycket lugnt och pedagogiskt går igenom vilka delar vi behöver i ett första skede till vår Walk in closet. 

Känslan var och är fortfarande lite obetalbar, kanske svårt att förstå att jag kan bli så jublande glad över att några anteckningar över delar och antal. Att det kan vara så märkvärdigt, men så är det. Och det var jag som styrde planeringen, kanske var det därför det fungerade så bra. Inte för att det var jag och inte Thomas som var den styrande utan för att jag fick göra det i min egen takt och efter min förmåga. Mycket långsamt och pedagogiskt och med backup av Thomas. Lycka! 

Läs hela inlägget »
Utmattning utmattad utmattningssyndrom psykiskohälsa Ströget Köpenhamn utbränd väggen beteendeförändring livsstil livsstilsförändring
Utmattning utmattad utmattningssyndrom psykiskohälsa Ströget Köpenhamn utbränd väggen beteendeförändring livsstil livsstilsförändring


Hemma igen. Hemma efter en fin midsommarhelg. Men skäms, skäms över att jag gjort saker. Tror nästan att skammen är min största akilleshäl. Jag skäms så när jag gör något friskt. 

När jag träffade min läkare för tre veckor sedan undrade han hur många friska saker jag plockade in i mitt liv. Hur ofta Thomas och jag gick på restaurang och åt god mat och drack vin. Fick uppmaningen att ta in mer glamour i mitt liv. Ja, tack! 

Det kändes skönt att han lyfte frågan då jag verkligen har satt Luther på min axel,och inte lyckats peta bort honom. Min psykolog och jag pratar ofta om det här. Men det är så svårt. Så svårt att inte döma mig själv. Att inte kritisera mig själv. 

Men det är inte så enkelt att säga att jag ska plocka in friska stunder som mer glamour i mitt liv. Det är verkligen inte så enkelt för jag blir så trött av aktiviteter. En trötthet som är obeskrivlig. Kroppen dräneras fullständigt på energi när jag gör minsta lilla aktivitet. 

Idag kan jag under många timmar "verka" normal och frisk i umgänge med andra men det som inte syns är tröttheten och kraschen som kommer när jag landar själv i min ensamhet. Min behandling under stor del som sjuk har varit samtal och vila, vila, och åter vila samt återhämtning. Men vila är inget jag kan lagra som reservkraft. Det jag idag vet är att jag dock behöver vila innan aktivitet, för att ha någon kraft till aktiviteten samt lång vila efteråt. Om jag inte får vila efteråt blir jag enormt trött. Att vara trött är inte farligt men om jag blir dränerad på energi och kraschar i trötthet kommer även ångest och ångest är inte bra för kroppen. Ångest är även enormt obehagligt och många gånger skrämmande. 

För mig finns det olika former av ångest, ångest som kommer ur trötthet och ångest som kommer ur samtal och minnen och sedan finns panikångesten. Ångesten som kommer ur tröttheten är för mig svårast. Svårast för den ligger lite på ytan och dallrar och kan slå till med full kraft. Den ångesten slår ut min kropp fullständigt. 

Det fantastiska med min resa är att jag lär mig mycket om mig själv. Jag lär mig påmind kropps signaler. Jag lär mig om olika former av ångest. Skulle kunna skriva att det är en lärdom jag inte skulle vilja ha men riktigt så enkelt är det inte. En dag kanske jag förklarar varför. Jag har även lärt mig att jag kan gå genom Ströget och blunda och enbart fokusera på mig själv. Det om något är en kunskap jag absolut inte vill vara utan.  Jag säger som jag säger till min psykolog; "Jag tycker att jag är spännande." För så är det, resan om mig själv är spännande. Den gör jävulusikt ont men den är spännande. 

Nu blir det här ytterligare en dag med vila och åter vila. 

 

Läs hela inlägget »
Eva Svärd - mrs excalibur - en blogg om utmattningssyndrom
Hälsa bloggar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

Om eva

Eva har under många år låtit bli  att lyssna på sin kropps varningssignaler så som känselbortfall, ledvärk och bältros. Inte förens hon en morgon inte tog sig upp ur sängen fick kroppen vila. Läs mer om Eva

Instagram

Följ via bloglovin:

Follow