2016 > 01

Som jag berättat tidigare har mitt utmattningssyndrom varit kantat av mycket skam. Kantat och kantat, inlindad i taggtråd för att vara mer exakt. När jag varit sjukskriven fick jag denna krönika i min hand. En krönika där Cissi Elwin Frenkel i tidskriften Chef berättade om sin skam. Krönikan blev många gånger mitt stöd, någon att hålla i handen när skammen kröp på som värst. Så många gånger som jag läste den och Cissi fick mig att känna mig mindre ensam. 

igenkänningsfaktorn var så hög, rädslan att möta någon som jag kände. Detta blev så stark atjag tillsist utvecklade en socialfobi. Skammen och skräcken att möta någon jag känd var så stark. De få gångerna jag gick ut gjorde jag som Cissi, tittade ner i marken. Hur kunde detta händ? Jag som hade "social" som mellannamn. 

Ett och ett halvt år efter denna krönika hjälper mig Cissi Elwin Frenkel åter genom en ny krönika. En krönika om att jag som snart närmar mig 50 fortfarande är attraktiv. Tusen tusen tack Cissi för att du ger mig tro och framtidshopp. 
 

Läs hela inlägget »

Då jag varit sjuk länge, sjukskriven länge och sjuk mycket längre händer det inte mycket i mitt liv. Det tackvare att jag behöver vila och återhämta mig. Något som tagit enormt lång tid. Ibland behöver jag få perspektiv på tiden. När jag var gravid med vår dotter hade jag stora svårigheter med foglossningar, gick med kryckor och vägrade sjukskrivning. Reste 10 mil om dagen med buss för att jobba. Bytte till stadsbuss. Hoppade med kryckor mellan våningarna. Vägrade sjukskrivning till en dag då en kär kollega, som mist sitt barn i nionde månaden och aldrig fick något mer, tittade på mig och sa; "Eva, fyra månader av nio månader är en lång tid  m e n  fyra månader av en livstid är ingenting." Då förstod jag och gick hem. Idag försöker jag tänka på samma sätt. Två år är ingenting i ett livstidsperspektiv. Och speciellt om den tiden är med och hjälper mig att bli frisk. 

När barnen var små hade vi under en period där Thomas och jag överraskade varandra varannan månad med små upplevelser. Bara vi två på tu man hand. Detta för att få egentid och för att inte tappa bort varandra. 

Nu är barnen stora och vi har under flera år inte gjort dessa små överraskningar. Men i höstas tog vi upp det igen. Små små överraskningar. Små för att jag inte förmår mer. Men ack så viktiga, då det inte finns ork till så mycket blir de än viktigare. Små glädjeämnen för oss två att se fram mot. 

 Nu i januari tog Thomas med mig till den ort vi blev tillsammans. Då för drygt 30 år sedan var vi på ortens årliga marknad och vi var nere på tivolit. På väg ner till tivolit finns det ett mysigt café. Där på caféet bjöd nu Thomas på espresso och semla. Efteråt tog vi en skön promenad. 

I februari är det min tur att överraska Thomas och jag vet redan nu vad vi ska göra för trevligt. Thomas vet dock ingenting. Varken tid eller plats. Det vi dock båda vet är att dessa små överraskningar är oerhört viktiga. Speciellt för mig i mitt tillfrisknande. Det krävs lite tankearbete, framför allt från Thomas sida då aktiviteten måste vara väl anpassad för mig. 

 

Läs hela inlägget »

Med pirr i magen drack jag mitt morgonkaffe i sängen och andades in vinterluften från det öppna fönstret. Satte på mig träningskläder, stoppade fötterna i Ballykängorna, drog ned mössan över huvudet och gick ut i vintermorgonen. För många redan förmiddag. Sedan traskade jag de två kilometrarna över stan till min stora,  S T O R A  utmaning. 

Jag ska femton onsdagar framöver i 90  N I T T I O  minuter träna yoga. Heter det träna yoga? Kan ni förstå? Nittio minuter yoga. Ett pass där några av övningarna är 10 minuter långa. Samma ställning i TIO minuter. 

Jag har provat Yoga en gång på Selma Spa i Sunne för sådär sju år sedan. Jag lovar, jag höll på att dö av tristess. Bland det tråkigaste jag hade upplevt. Knäppgökar. 

Nu hade jag alltså anmält mig till detta knäppa påfund. Men något sa mig att om jag klarade detta var det precis vad kroppen och knoppen och framför allt själen behöver. 

Möttes av en vänlig kvinna, Sandy som hälsade mig välkommen. Yogan jag anmält mig till heter Restorativ & Yoganidra och ska vara bra för läkning, och läkas behöver jag. Följande finns att läsa på företagets webbsida.  www.happyspinne.se "En meditativ form av yoga där kroppen stöttas upp av props (kuddar, filtar mm) för total vila. Både lungnade och läkande, balanserar kroppens energisystem. Restorativ yoga är en terapeutisk form av yoga grundad ur iyengaryoga med syfte att läka kroppen från stress, sjukdom och eventuella skador. Att placera kroppen i olika positioner och vila ger en oerhörd kraft till vår kropp för att kunna läka sig själv under perioder av oro, trötthet och livsomställningar.
Två viktiga delar av restorative yoga är djupavslappning och en mjuk följsam andningsrytm. Tillsammans stimulerar det parasympatiska nervsystemet och lugnar ner våra inre organ, vilket ger vår kropp möjlighet att omdirigera vår ­energi till egen läkningsprocess. Restorative yoga passar alla utövare som vill förebygga stress eller behöver återhämta sig." 

Där satt jag nu i en behaglig och varm yogastudio. Satt på en yogamatta tillsammans med x antal filtar, stora cylinder kuddar som kallades för något annat än cylinderkuddar och det dubbla antalet klossar, som också kallades för något annat än klossar. Där satt jag nu OCH i nittio minuter guidade Sandy mig med sin behagliga och trygga röst genom övningar och ställningar. Hon fick mig att glömma tid och rum. Jag gjorde  T R E  övningar som var i samma ställning under tystnad i  T I O  minuter och det enda jag fokuserade på var min andning. 

Vilken resa jag gjort. När tiden var ute och jag funderade på vad jag varit med om, reflekterade jag över, utan att analysera, vilken resa jag gjort. I början av min sjukskrivning kunde jag inte ligga ner och lyssna på avslappning i 20 sekunder innan jag flög upp och gk
jorde annat. Det tog mig månader innan jag klarade av min apps 3 minuters avslappning. Och här är jag nu 2 år senare och har gjort yoga i 90 minuter. Med en kropp som kommer ha träningsvärk och en hjärna som är lugn på ett konstigt men behagligt sätt. Samtidigt som hjärnan funderar på vad den nyss upplevt. 

Gick lugnt hemåt och funderade på vad jag upplevt. Men måste få smälta det. Vet att jag är törstig. Drack mycket vatten medans min lunch värmdes. Lunchen intog jag utan några intryck än min egen andning och smakerna från maten. 

Ser fram mot nästa onsdag!  T A C K  Sandy! 
Bilden på Sandy har jag  lånat från www.happyspinne.se Övningen Sandy visar gjorde vi  i n t e.  

Läs hela inlägget »

Hej! 
Över en månad sedan jag tittade in här. Så är det ibland, ibland orkar jag med mig själv och någon gång orkar jag med min omgivning. Jag kommer att finnas här när jag orkar. Kommer att finnas här när jag vill. 

I snart två år har jag nu isolerat mig och försökt att vila och återhämta mig. Under två år har jag försökt att tänka på mig själv. Tänka på mig och ibland när jag har haft lite extra energi, eller även dåligt samvete, försökt tänka på min familj. 

Det har gjort att jag inte ägnat energi till min vänner och bekanta. Inte ägnat den energi som jag under hela mitt liv ägnat åt andra, andra som kommit före mina och familjens behov. Det har gjort att mina vänner som orkat ge under dessa vå år verkligen bara fått ge och inte få något tillbaka. Några få vänner har stannat kvar och gett. Gett utan att förtillfället få tillbaka. Många vänner och bekanta har inte orkat, kunnat eller haft viljan att finnas när jag inte haft förmångan att ge. Men sådant är livet. 

Det jag lärt mig om min sjukdom och om vänskap är att det är en svår sjukdom att förstå och tackvare det så har vänner men också bekanta som funnits i periferin plötsligt funnits där som vänner. De har haft förmågan att förstå sjukdomen och de har haft förmågan att kliva fram och funnits där. De har haft förmågan att ge utan att få tillbaka. Bekanta som kommit att blivit vänner, envisa vänner som visar att de inte backar när jag inte orkar. De tar ett ödmjukt steg åt sidan för att snart kliva fram igen. Kliva fram och visa att de är kvar. 

Att ha  utmattningssyndrom är att ha en sjukdom i ensamhet då ett tillfrisknande kräver lugn och ro, tid för vila och återhämtning. Dessa vänner som om och om visar med sms, mail och telefonsamtal, som många gånger inte besvaras, speciellt i början av sjukdomen, att de finns där, att de finns kvar att de väntar på att jag kommer bli frisk. Dessa vänner är guld värda och jag tror även nödvändiga för att jag ska bli frisk. 

Mn ibland känner jag mig ensam.


T A C K  för att ni finns och orkar! 

Läs hela inlägget »
Eva Svärd - mrs excalibur - en blogg om utmattningssyndrom
Hälsa bloggar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

Om eva

Eva har under många år låtit bli  att lyssna på sin kropps varningssignaler så som känselbortfall, ledvärk och bältros. Inte förens hon en morgon inte tog sig upp ur sängen fick kroppen vila. Läs mer om Eva

Instagram

Följ via bloglovin:

Follow