2016 > 02

Igår var det åter dags för månadens överraskning. Ni vet, där Thomas och jag överraskar varandra med något. Något som gör att vi får egentid med varandra. Förr var det för att få lite egentid med varandra utan barnen. Idag för lite egentid för att få in lite friskt i vårt liv. Februari var min månad. Min månad betyder att det inte får vara för stor apparat att planera. Inte för stor apparat att förbereda. 

Överraskningen och egentid tillsammans blev en vandring på Bergslagsleden. Informerade Thomas kvällen innan om vad som skulle hända. Då jag sovit dåligt i några nätter var mitt huvud fullständigt urlakat och ångesten gjorde några besök med bland annat tårar. Jag är enormt i behov av en bra sömn. Jag har ingen reservkraft. Får jag inte sova så rasar jag på en gång. 

Vi bestämde oss att göra ett försök då motion och frisk luft att rekomendera. Thomas fick ta över min förberedelse och packa matsäcken, matmuffins, kaffe och raw chokladbitar som jag gjort under veckan. Så härligt att kunna stå i köket igen om väldigt korta stunder och väl utspritt, jag finns där i alla fall. OK, Thomas packade och hämtade sittunderlag. Vännen Linda kom förbi med sina vandringskängor som jag skulle låna. 

Thomas fick instruktion att köra oss till Askersund och vidare till Tiveden. Jag var inte vidare påläst om vart vi skulle och ej heller sträckan vi skulle gå. Men vad gjorde det? Thomas fick ta över. 

Vi parkerade vid en liten sjö och började vår vandring. 

Efter 30 minuter kom vi till en vacker rastplats där solen sken över sjön. Som det lilla barnet jag är ville jag självklart äta lunch redan nu. Sagt och gjort. Och vilken tur! Behövde energin för det som skulle komma. 4,5 timmar med barmark, snö, halvmeter ljung. Höga berg och djupa dalar och då menar jag verkligen inte bara i terrängen. Höga berg och djupa dalar var det minst lika mycket i mitt humör. Skratt, gråt, ilska och ångest. 

När vi gått halvvägs stannade vi vid en utkiksplats och Thomas tittade på mig, sa "Varsågod och ta en banan." En banan? Vi hade ju fikat ytterligare en gång efter första fikat. Jag var inte hungrig. Men han ansåg visst att någon, det är jag det, behövde en banan för att inte tappa all energi. Oj vilken kick jag fick. Skrattade så tårarna rann, pratade oavbrutet så att jag inte skulle somna. Såg ljuset i den mörka tunneln och njöt. Trots värkande otränade ben. 

Thomas tackade för turen genom att hota med att hans överraskning skulle bli en tur på mountainbike i skogen och i åtta timmar. Jag hoppas verkligen att det bara är ett hot... Han informerade snällt, fler gånger också, att han var väldigt glad och tacksam att det var min överraskning och inte hans som vi gjorde. Tror att han antydde att jag nog varit rasande på honom om han hade lurat ut mig på denna tur. 

I de värsta snåren upp för de galnaste backar och stenklippor ömsom puttade han mig framför sig ömsom drog han mig bakom sig. Oj oj vad jag pustade och stönade. 

Tillsist fick han lova mig att det bara var 29 minuter kvar att gå, lovar att han sa dessa 29 minuterar många många gånger. Han var till och med lite orolig att vi inte skulle hinna tillbaka till bilen innan det mörknade. 

Men det gjorde vi! 

Där i bilen var vi överens om att det var en väldigt fin och vacker dag vi haft tillsammans. På dessa timmar hade vi samtal och till och med ett litet inbördeskrig, där vi lärde oss lite om både varandra men även om oss själva. 

Blir det en mountainbiketur som överraskning framöver vet jag att jag fixar det. Fixar både berg och dalar, både de i naturen och de i livet. 

Biff Rydbergen som Thomas skulle bjuda på till middag blev i stället en smaskig sushi. 

Läs hela inlägget »

Det här kan låta fullständigt knäppt. Speciellt för er som också kämpar med utmattningssyndrom och ännu mer för er med ångest. Men en av mina komfortabla  zoner är ICA Maxi. Knäppt! Jag vet. 

Men det är inte så knäppt som det låter. Eller det finns iallafall en förklaring, historia och kamp. Oj, nu stannade fingrarna på tangenterna. Hur ska jag kunna förklara? Till en början var allt vad affärer och folksamlingar det värsta jag visste. Ville verkligen inte träffa någon jag kunde känna. Ville inte att någon skulle se att jag var sjuk. Men har också lärt mig att om man är sjuk är man inomhus. Med andra ord satt fröken duktig tillsammans med fröken perfekt på min axel och talade om att jag hade ingenting att göra ute! Håll dig hemma om du är sjuk sa de i mun på varandra. Ja ja, nog om det. Åter till ICA Maxi. 

Då Th reser mycket var det viktigt att det alltid fanns mat hemma till mig och barnen. Något som alltid fungerat under hela min sjukdomstid är maten. Veckomatsedlar och storkok har gjort att det alltid funnits lunch till mig att värma och lika så vid Th:s resor, middagar att värma. Thomas har lagat maten och sett till att det funnits rester till veckan. Från början klarade jag inte av att ens skriva ner de varor på notan som Th bad mig skriva. Det var ett för stort krav. Fixade inte några krav från omgivningen. Hur kan då ICA Maxi vara en plats som idag känns helt ok att vara på om jag inte ens klarade av att skriva "mjölk" på inköpslistan? 

När Th var hemma från jobbet ville jag inte lämna hans sida. Jag var som en liten igel, en lydig hund eller ett barn som var rädd att komma bort. Vilket ni nu vill. 
Jag följde då med till affären för att veckohandla. Med öronproppar i och ett stadigt tag i hans hand, i bland i hans jackärm tätt tätt intil. Med ett enormt stresspåslag. Många människor och rädsla att se någon jag kände. Jag gick där och bara längtade att få komma ut till bilen. Och varje vecka ramlade jag in i bilen lika slut som efter ett maratonlopp. Men jag skulle med, ville inte vara själv hemma om Th var hemma. Vi försökte hitta stunder och tider som det inte var så mycket folk i affären. Vi skrev notan efter hur affären var uppbyggd. Allt för att minska stressen hos mig. 

Men sakta sakta hände något. Vecka efter vecka insåg jag att jag inte skulle möta någon jag kände. Skulle inte behöva stanna upp och prata med någon. Eller det var inte sant, ofta springer vi på en underbar tjej som alltid ger mig en varm kram och några vänliga ord. Världens bästa personal jobbar i "vår" Maxi-butik. Någon jag känt sedan hon låg i min bästa väns mage. Men ingen annan. Jag har med tiden utvecklat ICA Maxi till min komfortabla zon. Jag har släppt Th:s hand. Jag har till och med lämnat honom och vagnen och går och hämtar varor själv. Jag ställer mig även vid delidisken och köper skaldjur av den trevliga tjejen i disken. 

Långt långt där inne vet jag att klarar jag av att tryggt finnas på ICA Maxi så kommer jag att komma tillbaka till världen. Hela världen. ICA Maxi har iaf redan gjort att jag idag kan gå till vår ICA och handla själv. Jag kan själv gå in i andra affärer också men ofta med ett stresspåslag. Men jag kan! 

Men resan på ICA Maxi har inte varit enkel. Resan har varit tuff, stressande och lång. Den har tagit nästan två år. 

Det finns dock en plats inne i affären där jag dock inte är bekväm. Vilken plats och varför ska jag berätta om någon annan gång. 

 

Läs hela inlägget »

Det här att vara här och nu. Det här att vara i nuet. Bara vara. Att vara i nuet innebär att inte tänka tillbaka på det förgångna. Att vara i nuet innebär att inte planera för framtiden.  Bara att vara just här och nu. Just nu. 

Under mina år som sjukskriven har jag kämpat med att inte ha tankar i mitt huvud. Många gånger önskat att någon kunde stänga av min off-knapp till den hjärna som snurrat på högvarv. 
Jag har kämpat med avslappningsövningar. Kämpat med min avslappningsapp i telefonen och i början klarade jag av att koppla bort tankar endast i ett par sekunder. Jag har övat och övat. Kämpat och kämpat. Övat och kämpat med att finnas i nuet. Finnas i nuet utan störande tankar från ett förflutet. Finnas i nuet utan störande planer på framtiden. 

Igår när jag gick från tåget till psykologen stannade jag till på bron. Tittade ut över ån som ringlar under. Stod där och såg de vackra. Tog upp telefonen och föreviga ögonblicket. Då där mitt i ett klick dör telefonen. Lite för kallt för en iphone. 

Tankarna snurrar. Oj, för lite pengar på tåggkortet vilket betyder att jag måste föra över pengar via telefonen. Men hur gör jag det med en död telefon? Hur ska jag kunna betala tågresan hem? Hur ska jag komma hem? Plötsligt lämnade jag nuet. Plötsligt kastade jag mig in  i framtiden. Jag har problem. 

Tittar ut över ån. Tar ett djupt andetag. Rensar hjärnan. Funderar. Frågar mig själv? Har jag problem här och nu? Svaret bli. Nej det har jag inte. Problemet ligger i framtiden. 
Kan jag lösa problemet här och nu? Svaret blir nej. Andas. 

Bestämmer mig för att inte finnas i framtiden. Finns inget jag kan göra åt framtiden just här och nu. Bestämmer mig för att åter finnas här och NU. 

Andas, tittar ut över ån. Andas, börjar här och nu gå mot psykologsamtalet. 

Mitt kämpande med att finnas i nuet har prövats i verkliga livet. Prövats i praktiken. Att finnas här och nu och inte i framtiden. Jag finns här och NU.  

 

Läs hela inlägget »

Där på parkbänken vid ån, där trivs jag. Trivs att tyst sitta och titta över vattnet mot parken på andra sidan.

Idag är detta en plats där jag inte använder öronproppar. En plats jag kan vara mig själv. Fundera eller inte fundera. Bara tillåta mig att vara i nuet.

Där sitter jag och lyssnar på en bok. Där sitter jag och skriver. Där sitter jag och matar änderna. Där sitter jag i min ensamhet. Så mycket i min ensamhet att jag inte märker när någon sätter sig bredvid.

Ibland är det någon dam som säger några vänliga ord. Ibland är det någon av A-lagarna som ber mig läsa siffrorna på sim-kortet till telefonen. Eller frågar vad jag har döpt änderna till. Ja, då är det bara att tillsammans med dessa herrar döpa några av änderna.

Med andra ord sitter jag där helt kravlöst. Och tänker att jag får perspektiv på livet. Jag har ett hem. Jag har ett skyddsnät. Jag har en familj. En familj som älskar mig. Som älskar mig med mitt utmattningssyndrom. Det är inte alltid lätt, vare sig för dem eller mig.  Det är inte lätt att vara sjuk men trots det har jag det bättre än många andra. Bra dagar vet jag att det är så. Bra dagar vet jag också att min sjukdom inte är permanent. 
 

Läs hela inlägget »

Från att finnas överallt. Finnas i alla sammanhang. Till att bara finnas.

Under mina år som sjukskriven har jag från början gått från att endast vara komfortabel med mig själv och knappt det. Gått från att leva med mina öronproppar för att stänga ute hela världen. Stänga ute alla förutom mig själv. Ibland ville jag till och med stänga ute min egen puls som kändes igenom propparna. Till och med pulsens slag stressade mig.

Sakta och då menar jag sakta ökade jag min komfortabla zon.
Jag började gå en sträcka efter ån i stan. Tillsammans med Thomas och öronpropparna trevade jag mig fram. Tillsist blev sträckan min. Min sträcka att finnas i. Min zon att få finnas i.

Idag har jag förutom våningen några platser där jag känner mig trygg. Trygga att få vara Eva. Men den tryggheten sträcker sig bara så långt till att den bryts om något oväntat sker eller att någon som jag inte förväntat mig plötsligt dyker upp.

Tåget till mitt samtal på måndagar är en sådan plats där jag idag har en av mina komfortabla zoner.

I början var varje resa en skräck. "Tänk om det är många på tåget?" "Kan någon få tyst på den skrikande ungen?" "Varför måste dessa män prata jobb i telefon högt i hela vagnen?" Kan ingen lära ungdomar att man behöver inte skratta?" Och det värsta av allt... "Tänk om jag träffar någon jag känner!"

Där i början satte jag mig, med öronproppar i, alltid längst fram i tåget, det gör jag nu också. Längst fram betyder långt att gå på perongen och det vill de flesta inte göra. Detta innebär färre människor i vagnen och oftast tystare.

Idag ser jag fram mot mina tågresor. Sitter där med en mugg kaffe. Bläddrar i Metro som jag tar med mig från perongen. Läser lite i mina anteckningar. Tar en till klunk kaffe och funderar på vad som hänt sedan senaste samtalet. Hur känner jag mig idag? Tar ytterligare en klunk kaffe och bara njuter av landskapet.

Ser hustaket på vårt gamla hus skymta förbi. Ler åt att vi gjorde rätt. Nu bor någon annan där som älskar huset så som vi gjorde.

Tar en sista klunk kaffe och klär på mig för att ta en promenad upp till lasarettet. Stoppar ner handen i fickan och konstaterar att öronpropparna fick ligga i sin lilla burk. Jag fixade min resa med ett leende på läpparna. Fixade det den här måndagen också.

Läs hela inlägget »

Vilken vecka. Vilken vecka det har varit. Ligger fortfarande i sängen. Klockan är strax innan tio. Med andra ord inget konstigt att jag fortfarande ligger i sängen. Ligger här och läser min summering jag gjorde igår av veckan som gått. 

Alla hjärtansdag igår. Vi firade med middag tillsammans med barnen. Men jag firade lite extra. Firade allt jag fixat under veckan. För bara några månader sedan hade en av sakerna räckt för en hel vecka. För bara några veckor sedan hade inte ens lördagens utmaning varit tänkbar, hade inte ens tänkt tanken. 

Trött idag, sovit dåligt med mardröm. Inget ovanligt att jag drömmer och drömmer mardrömmar. Inatt hade jag tappat minnet, närminnet. Vilken ångest. Säkert en bearbetning av att det är just så, att mitt minne sviktar oerhört. Men som i drömmen att jag tappat närminnet totalt så illa är det inte. 

Som sagt trött idag men full av framtidshopp. Idag, just idag vet jag att jag kommer ha ett liv framöver, inte som det varit och det vill jag inte heller, men jag kommer ha ett liv. Idag bli det samtal, det är ju måndag. Det känns väldigt bra! Hjälp att bena lite i veckan som varit och hur jag ska tänka framåt. Om jag ska tänka, har ju inte fått göra det. Tänka framtidstankar alltså. 

När jag benat ut veckan så kommer det kanske här på bloggen. Till början med kommer några bilder från veckan. 

Oj så rörig min text känns men det är nog så mitt huvud känns. Rörig med framtids hopp! 

Läs hela inlägget »

Sitter där klockan 08:40 i tandläkarstolen. Timmarna innan är en stund av oro. 8.40 är tidigt, för mig just nu, väldigt tidigt. Ni som gillar att gå till tandläkaren ni är inte många och man behöver inte ha utmattningssyndrom för att uppleva ett sting av ångest. 

I höstas snubblade jag på mig själv och ramlade in i den öppna diskmaskinen och slog hakan i diskmaskinsluckan. Till följd av detta spräckte jag en kindtand i nedre käken. Efter några olika undersökningar och röntgen tog tandläkaren beslutet att chansa att en krona skulle fungera. Och nu var dagen kommen. Bläää! 

Samma tandläkare som gjort första bedömningen tar nu åter emot mig. Det är  en ung höggravid tjej som arbetar tillsammans med en lika ung tandsköterska. Vilket par. Vilket radar par! Lugnt och pedagogiskt beskriver de hela förloppet. Berättar även de olika alternativen om detta inte kommer lyckats då tanden är kluven långt ner under tandköttet. 

Själv berättar jag att jag har utmattningssyndrom. Tycker att det känns som en relevant information då jag ska sitta där i en timme, en plats som inte känns jättetrevlig. Trots dessa proffsiga tjejer. 

Med öppen mun i cirka en timme sitter jag nu där. De ger mig först ett ex antal sprutor. Sprutorna kan ge hjärtklappning, en bra och viktig info, då behöver jag inte plötsligt tro att jag fått ångest om hjärtat klappar på extra. Sedan är det dags att laga tanden. Sedan kommer det, de håller fast tungan samtidigt som de har fyra verktyg i munnen. Håller fast tungan och skjuter undan tandköttet! 

Och vet ni, jag andas, andas in och andas ut. Andas in och andas ut med näsan. Fokuserar på här och nu. Bara på här och nu i min andning. Ingen annanstans är jag än i min andning. Tändlakaren stryker på mig och säger "Du har ett jättebra fokus. Nästan yogameditation." 

De tar avtryck både på över- och underkäken. Kladd i munnen i en form som trycks fast i munnen. Åter fullt fokus. Kronan provas ut. Nästa gång ska kronan på plats.

Jag är klar för denna gång.  M E N  jag sitter kvar i stolen. Tittar på tandläkaren och säger "Jäklar vad jag är stolt över mig själv! Vilken resa jag gjort." För så är det, jag har gjort och gör fortfarande en jäkla resa. Och just där i tandläkarstolen i mitt lugn tillsammans med min andning känner jag tydligt att jag kommit långt. För två, ja tre eller fem år sedan hade jag i min stress troligen haft mycket svårare att sitta där i stolen och fokusera på andningen. Hade med största sannolikhet fått panik av att någon höll fast min tunga. Men nu, just nu inser jag att jag har gjort större och fler steg än jag kanske kan förstå just nu. 

Men jag är så nöjd över mig själv och tacksam. Tacksam över att jag fåt chansen att komma hit jag är idag. Tacksam också över att jag fått just denna tandläkare och denna tandsköterska. 


om fjorton dagar ska jag tillbaka och få min krona. Men till dess är jag trygg att jag även fixar den behandlingen. Till dess kommer jag se ut som Jaws i James Bond. Det är Jaws och jag med ståltand. 


 

Läs hela inlägget »
Eva Svärd - mrs excalibur - en blogg om utmattningssyndrom
Hälsa bloggar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

Om eva

Eva har under många år låtit bli  att lyssna på sin kropps varningssignaler så som känselbortfall, ledvärk och bältros. Inte förens hon en morgon inte tog sig upp ur sängen fick kroppen vila. Läs mer om Eva

Instagram

Följ via bloglovin:

Follow