2016 > 05

Stolthet utbränd väggen utmattningssyndrom utmattningsdepression kärlek

En av de saker som räddat mig i mitt utmattningssyndrom är att jag fått släppa på min stolthet. Japp! Jag har varit stolt och är det ibland fortfarande. För stolt att be om hjälp. Även om jag många gånger inte kunnat be om hjälp för jag har faktiskt inte haft det som en förmåga. Har jobbat på och slitit, inte kunnat se hur någon skulle kunna hjälpa mig. Har inte ens haft det i min tanke, det har inte funnits att jag skulle kunna be om hjälp. Idag måste jag ha hjälp för att klara min vardag. Måste ha hjälp så att jag får mat för dagen, att det finns något att värma. Måste ha hjälp att köra Philip till träning och matcher när Thomas är ute och reser. Måste ha hjälp att förstå min situation och reda ut mina tankar. 

Att be om hjälp har egentligen inte varit det svåraste, egentligen har det inte handlat om stolthet, jag har inte lärt mig att man kan be om hjälp. Har inte haft den förmågan. Det som varit svårast men också avgörande för att jag ska kunna komma framåt och komma ur min sjukdom är att släppa på stoltheten och blotta min sårbarhet, släppa min rädsla. 

Att vara arg är endast ett uttryck för något. Min stress uttrycker sig många gånger via att jag blir arg. Ilskan kommer många gånger innan jag förstår att jag är stressad eller rädd. Hur många gånger har vi som föräldrar inte blivit arga på barnen för att de gjort oss rädda, ex när de sprungit ut i vägen med bilar? Det är som sagt ett uttryck för något annat, rädsla. 

Eller de gånger jag blivit besviken på en födelsedagspresent som jag trodde att jag skulle få. För visst måste väl Thomas förstå och kunna läsa mina tankar när jag sagt att väninnans armband  hon fått av sin man var så fint. Jag gav väl honom en tydlig vink? För att säga rakt ut att jag önskar mig just det där armband i present är ju inte lika romantiskt som om när han köper den på eget bevåg. Eller? Men jag kräver nästan att han ska vara tankeläsaren för att förstå. 

Jag har fått släppa på min stolthet. När jag känner exempelvis rädsla över att vara själv ett par dagar, ja barnen finns självklart men menar ensam utan det fysiska stödet från Thomas, har jag kunnat bli både grinig och irriterad. Jag har fått tvinga mig till att fundera över vad irritationen står för. Jo, jag är rädd att vara ensam. Rädd att inte klara av mitt utmattningstillstånd. Släppa stoltheten och säga till Thomas; "Jag är rädd. Håll om mig och ge mig en lång kram. Håll om mig länge." 

Om jag går och är irriterad så förstår jag att jag inte direkt bjuder in till att kramas med. Därför måste jag ta ansvaret i min situation och tala om vilket behov jag har. Thomas kan lika lite veta om att jag önskar mig en cykel när jag fyller år (Nej, Thomas, detta är ett exempel jag önskar mig inte en cykel jag är nöjd med min.) som att jag behöver få finnas i hans trygga famn om jag inte säger eller visar det. 

Då vi tillsammans kämpat med min sjukdom under flera år har både han och jag börjat lära oss mina signaler, ja hans också för den delen. Ibland när jag är kort i tonen så kan Thomas komma och lägga armarna runt mig och säga; "Jag tror du behöver en kram, vad är det som oroar dig?" 

Det är inte lätt att leva med någon som har utmattningssyndrom därför måste vi som är sjuka ibland förstå att de inte förstår oss om vi inte säger vad vi behöver och vad vi tänker. 

Läs hela inlägget »
Yoga restorative kuddyoga morsdag utmattning utmattningssyndrom utbränd livsstilsförändring beteendeförändring utmattningsdepression

Tänk alla år som personer i min omgivning sagt att jag måste prova yoga. Fick stresspåslag bara de nämnde yoga och det efter ett yogapass jag provade på Selma Spa när jag var i Värmland och hade handledningsuppdrag. Min hjärna gick i spinn och jag trodde jag skulle bli knasig under den timmen. Allt gick så långsamt och jag höll på att bli knasig.

För ett år sedan började jag fundera på om yoga kanske kunde vara något att pröva igen. Något inom mig sa att yoga säker kunde vara bra för mig. Hörde mig för lite och tänkte mig en personlig yoga-PT då jag insåg att yoga i grupp skulle bli för svårt för mig med alla människor och intryck. Kontaktade Anna Duberg, som jag känner sedan tidigare, som är professor inom flickor och dans kopplat till psykiskohälsa. Anna är även yoga instruktör och hon rekommenderade mig Sandy van Landenberg. Insåg att en PT var för dyrt för mig som sjukskriven och jag lade allt på is. Men jag kunde inte släppa tanken på yoga och kontaktade Sandy i december ifjol och det visade sig att hon hade en liten grupp, väldigt liten för till att börja md var vi bara två personer, som hon hade i restorativ yoga. En yoga med syfte att läka kroppen bland annat från stress. 

Sagt och gjort i januari tog jag mig till Sandy på Happy Spine & Mind för mitt första pass. I 90 minuter låg jag på en yoga matta i en meditativ yoga där kroppen stöttades upp av kuddar och klossar. Varje övning varade i cirka 10-15 minuter. Helt galet... helt galet skönt kändes det. Oj så konstig känsla jag hade när jag gick där ifrån. Så många nya intryck. Fysiska och mentala intryck då jag inte såg så mycket för till största delen hade jag en liten ärtpåse över ögonen. 

Den här vårens 15 yogapass har gjort så mycket med mig. När jag till exempel byggde upp min krossade tand lyckades jag sitta hos tandläkaren i en timma med upp till fem verktyg i munnen. Andades med näsan och hade mantrat i huvudet "Sa-ham" och tänkte. Det hör fixar du Eva, du har blundat och andats med näsan i 90 minuter då fixar du timmen hos tandläkaren också. Till sist säger tandläkaren "det är nästan du går in i yogatrans" Förstår ni känslan? 

Sedan är ett par veckor är det uppehåll med yogan, Sandy kör sommarklasser men ingen Restorativ yoga och hon har sagt att jag och min kropp inte är redo för någon annan yoga. Ett par gånger när det snurrat i min kropp och knopp har jag lagt mig på mattan och andats samt upprepat "Sa-ham" för att försöka hitta lugn och vet ni, det kommer ganska på en gång. Kroppen kommer ihåg att detta är något riktigt bra för mig. Förstå då hur lycklig ett mammahjärta blev igår när barnen överraskade mig på morsdag så att jag nu hemma kan göra min egen yoga hemma. När jag vill och hur ofta jag vill. Nu är det min yogamatta, bolster  och jag. Namaste! 

Läs hela inlägget »
Inkokt rabarber med vit chokladmousse och Kardemummamaränger toppat med kolasmulor och rostad vit choklad
Inkokt rabarber med vit chokladmousse och Kardemummamaränger toppat med kolasmulor och rostad vit choklad
Philip älskar inte bara sötsaker, han gillar att laga de mest fantastiska desserter också. Själv är det länge sedan jag stod i köket bland kastruller och ännu längre sedan jag stod bland bunkar och slevar. En gång i tiden var jag en riktig bullmamma. Bullmamma var jag nog egentligen allra mest innan barnen kom. Konstigt egentligen eller kanske inte. Jag gasade nog upp snabbare och snabbare efter att de föddes. Galet, jag vet.

När det skulle bakas bullar och barnen var små gick det snabbare om jag förberedde allt själv, bakade och lät en liten degbit bli kvar som de fick baka ut under tiden jag gräddade och städade undan. Undrar om det är tack vare detta eller pågrund av detta som Philip nu har det stora bakintresset. Eller kanske kommer det från att han insåg om han bakar något smartigt får han också sockersuget tillfredsställt. 

Hur som haver, jag och de som får smaka är i alla fall väldigt glada över hans intresse för attans så gott det smakar det han bjuder på. 

Igår var det inkokt rabarber med vit chokladmousse och ingefärsmaränger toppat med kolasmulor och rostad vit choklad. Svår slaget en en vårkväll. 
 
Utmattningssyndrom utbränd maränger väggen utmattningsdiagnos utmattningsdepression beteendeförändring livsstil
Läs hela inlägget »
Konstverk konst till salu utmattningssyndrom utbränd utmattningsdepression rädd ångest psykiskohälsa beteendeförändring

Idag har jag lugnt legat i sängen, lyssnat på Thomas och Philip som gjort sig klara för at åka iväg på hajk med Philips klass. När de nu har åkt har jag tassat upp och gjort mig en kaffe och norpat med mig två dadlar till sängen. Ni som inte provat dadel till kaffe, säger bara, gör det! Så smarrigt. 

Regnet strilar ned utanför, vinden kyler genom balkongdörren och jag känner att jag har det bra. Jag tillåter mig att ha det bra. Ja, jag är sjuk. Ja, jag har en svår utmattningsdiagnos. Men just nu, just nu i detta ögonblick har jag det bra och det viktigaste är att jag tillåter mig att ha det bra! 

Jag har alltid tyckt om att vara helt ensam hemma. Tyst! Det har varit tyst! Då jag alltid haft hundra järn i elden och varit social, ibland eller kanske ofta även översocial har ensam hemma i tystnad varit ljuvligt. Men jag har inte varit ensam med mig själv för jag har ändå sett till att göra hundra saker lite snabbare, måste passa på när jag är ensam. 

När jag blev sjuk var det plötsligt en skräck att vara ensam. Ensam med utmattning och ångest gav ännu mer ångest och skräck. Det har varit tillfällen när Thomas fått ordna "barnvakt" för att han inte kunnat lämna mig ensam. Inte ens för ett par timmar. Det är en väldigt konstig känsla, väldigt suspekt, att upptäcka att någon som varit så självsäker och "alltid" klarat sig själv plötsligt inte förmår sig att vara ensam ens för korta stunder. Jag som utbildat, handlett och hållit föreläsningar för flera hundra plötsligt inte litade på mig själv. 

Inte tror mig om något, inte tror att jag ska klara mig själv. Det är att tappa hela fotfästet och marken under rämnar. Utmattningssyndrom är inte bara att vara trött och behöva vila lite. Det är att behöva vila mycket och framför allt låta hjärnan vila. Hjärnan slutar helt att fungera och spelar kroppen ett så stort spratt. Idag vet jag att jag vilar väst ensam. Ensam i en tyst våning.  Då är det inte så konstigt att jag en dag som denna njuter. Njuter av regndropparna och den svala vinden. Njuter av tystnaden och att ha ett dygn själv. Med det bästa sällskapet jag kan ha, mig själv! 

Läs hela inlägget »
Utmattningssyndrom Utbränd kommunikation utmattningsdepression väggen återhämtning eva svärd

Att kommunicera med min kropp. En tanke som innan jag blev sjuk aldrig ägnat en tanke åt. Visst har jag hör att jag ska lyssna på min kropp men egentligen aldrig förstått innebörden av det. 

Att ha en kommunikation betyder ett givande och tagande i samtalet. Själv har jag enbart haft en monolog med min kropp och knopp. Gör si. Gör så. Lite snabbare. Lite mer. Om kroppen försökt sig på att meddela sig har jag inte lyssnat. På sin höjd har jag svarat med att säga "Sluta gnäll, lite mer klarar du," 

Idag fascineras jag av hur häftig kroppen är som kommunicerar. Om jag stannar upp och lyssnar så har den massor att säga. Det hade den tidigare också gjort men då lyssnade jag inte, trots att den gav mig både ledvärk, eksem och bältros. Jag är fortfarande en nybörjare men det är verkligen häftigt. 

För att lyssna måste vi våga vara lyhörd, våga vara närvarande med kroppen. Lägga ifrån oss mobiler och datorer. Sätta oss ned med oss själva, eller gå ut med oss själva utan input från musik, ljudböcker, sms och telefonsamtal. 

För att lyssna måste vi våga vara ensam med oss själv. Tillåta oss att skala bort allt yttre och lyssna, lyssna på vad kroppen vill förmedla. Vara närvarande i det som händer. 

När vi lyssnar på kroppen och lär känna den kommer vi upptäcka kroppens, det vill säga våra egna styrkor och svagheter. Vi kommer veta när vi behöver sätta gränser och när vi kan utmana oss själva. Vi kommer bli tryggare i hur vi kan ta oss an utmaningar. 

Medans jag skriver det här inlägget känner jag hur mina vader börjar arbeta, det liksom rusar i dem, små pirrar lite. På väg att bli obehagligt och värka. Låren har redan börjat småkrampa. Kroppen har ett enormt minne och nu när jag funderar på hur jag motarbetat min kropp i så många år skickar hjärnan signaler till kroppen att mobilisera sig mot känslan. Kroppen går in i försvar. Ingen trevlig upplevelse men jag kan ändå inte låta bli att fascineras och tycka att kroppen är en häftig skapelse. Nu blir det att lägga ifrån sig paddan och istället ta emot en Morgan, vi ska sitta och vila tillsammans så att kroppen känner att jag har lyssnat på varningssignalen från vaderna och låren. 


 

Läs hela inlägget »
Kostym studenten skolavslutning utmattning utmattningssyndrom, utbränd väggen psykolog utmattad psykiskohälsa

Vår lilla kille har varit och köpt sin första kostym. Kostymen är så mycket mer än en kostym. Den är ett avslut på grundskolan. Den är ett steg mot något nytt. Den är kärlek och vänskap. Sonen har köpt den tillsammans med en av våra bästa vänner. Den person som står honom närmast utan för familjen, eller ja egentligen tillhör han och hans familj vår familj också. Två grabbar som igår shoppade loss. Så härligt att se deras glädje när de kom hem och visade upp kostymen och tillbehören. 

Vilken tacksamhet jag känner över att ha vänner som finns där inte bara för mg utan för hela min familj. För så är det, min sjukdom påverkar inte bara mig, hela familjen blir drabbad. Att vara hemma och veta att Ph blir omhändertagen på bästa sätt med någon som han gillar så skarpt och känner tillit till. Att det provas kostym utan oro för om mamma ska orka. Att det i lugn och ro kan bli ett bra köp utan tankar på att "skynda skynda så att mamma inte behöver vara så länge i affärerna" Det hjälper mig att bli friskare snabbare, även om det tar extremt lång tid. Tacksamhet! 

Läs hela inlägget »
hundvalp väggen utmattad utbränd utmattningsdepression utmattningssyndrom utmattning utbränd väggen

Idag har jag haft Morgan på besök. Fördelen med Morgan är att, även om jag är trött för det blir jag, så måste jag ut. En liten valp är kissnödig nu vilket betyder nu som på direkten.
Ytterligare en fördel är att utomhus vill han gärna sova i mitt knä och självklart får han det för Tant Eva. Sover han i mitt knä betyder det att jag blir sittandes där på bänken i minst en, en och en halv timma. Ja jag har ju inget att passa eller att göra men det blir som lite extra bra med Morgan där i knät.
Snart är det dags för herrn att gå hem och då lovar jag att jag sover både tidigt och ovaggad.

PS no1: Förutom alla fördelar med Morgon är ju att han är så fantastiskt söt

PS no2: Är att trots att jag är grymt hundrädd vågar jag vara översten över kapten Morgan

Läs hela inlägget »
Är bloggar tillrättalagd eller äkta? Är Instagram förskönade eller äkta? Är världen tillrättalagd eller på riktigt? Mitt svar blir nog, jo så,är det nog. Saker och ting innehålle nog både och. Idag, som så många andra dagar är min bild tillrättalagd i både bloggen och på Instagram. Även fikat är tillrättalagt i min verklighet. Tillrättalagd så att en utmattad hjärnas ensamma stund hemma behövde något kreativt. Japp en croissant från frysen, in i ugnen fram på ett fint fat tillsammans med en kopp cappuccino är för mig kreativt. Mina bilder är ibland tillrättalagda, för att jag tycker om det. Och det är inte tillrättalagt för någon annans skull. Det är tillrättalagt för att jag vill ha det lite extra i min ensamhet.

Något som däremot absolut inte är tillrättalagt är mina ord och texter. Mina ord är mina känslor och tankar. Mina ord är mitt nakna jag. Skriver inte alla mina tankar. Skriver inte om allt som sker men det jag skriver är sant, naket och sant. 

Nu ska jag tillsammans med kaffet, croissant och solen läsa alla mina ord som jag skrivit sedan jag blev sjuk. Ska läsa och fundera. Läsa och se resan. 
 
Läs hela inlägget »
Örebro slott slottet utmattningssyndrom utmattning utbränd

Att sitta där vid slottet. Lite gömd bakom solglasögonen, med en cappuccino och ett vaniljhjärta. Jag är barnsligt förtjust i vaniljhjärtan, ja i alla sötsaker. Men att sitta där är en liten befrielse. Att kunna ta cykeln och trampa upp på stan, trots att stresspåslaget från bilen som körde fel och var på väg att backa på mig cyklar jag vidare. Mina planer ändras dock, jag hade i min tanke tänkt åka förbi Hållstugan och titta på bokborden som en av mina Insta vänner varit arrangör för. Men inser i stressen att ny personer inte blir bra för mig just nu, hur gärna jag än vill. Det blir istället Henry Allard parken.

Där i parken med mitt kaffe och vaniljhjärta blir det FaceTime med Thomas. Så tacksam över tekniken och dess möjligheter. Är inte säker på att min sjukdom i kombination med hans arbete hade fungerat så som det gör om vi inte haft den möjligheten. 

Funderade på tekniken och alla samtal vi har dygnet runt, mellan alla dessa platser i världen. Igår kväll gjorde jag något som jag absolut inte ska göra, jag använde paddan sent och 23:30 hade jag fortfarande inte lagt mig. Då kommer det ett sms, från Thomas men från hans kollegas telefon. Thomas hade råkat ut för en ficktjuv och blivit bestulen på telefonen. Så många tankar det hann gå i mitt trötta huvud. Strax efteråt ringer Thomas mig, då han förstår att jag är vaken trots den sena timmen. 

Plötsligt kommer de fyra resterande dagar på hans resa i Mexico och Guatemala inte vara lika enkel. Inte lika enkel för oss med kommunikationen. En snabb orolig tanke dyker upp, om att jag plötsligt känner mig än mer ensam. Lugnar mig. Tack och lov att han har sin padda med sig. Vi kan inte prata i telefonen när han är på ambasaden, på stan eller på resande fot men vi kan fortfarande använda FaceTime på hotellet. Tack och lov för tekniken. 

Tror att jag går ut och sätter mig vid ån idag igen, kanske i min "egen" park eller annars trampar jag upp till slottet. Det är nämligen så att just i dessa lugna ögonblick av stunder, stunder vid ån med en kaffe, så känns det som om jag är befriad från min utmattning. 

/?claim=nawd8zw4j68">Följ min blogg med Bloglovin</a>
Läs hela inlägget »

Att lära känna sig själv är en utmaning. Många nya upptäckter har jag gjort. Något som jag däremot vetat om i många många är är mitt godissug. Det luriga är att jag vet att godissuget lurar mig. Det kommer när jag är rastlös, när jag är uttråkad eller när jag är ledsen och nedstämd. Just nu saknar jag Thomas som är i Mexico och Guatemala, nedstämd och lite uttråkad. Som ett brev på posten kommer då sötsuget. Lite smågodis som colaflaskor, suraflaskor, salt lakrits och choklad eller varför inte en smarrig bakelse till kaffet skulle sitta fint. Men, HA! Jag vann idag, i tid kom jag på att det bara var en tröst jag ville ha. Fixade till en frukttallrik med jordgubbar, vattenmelon, ananas och banan, på toppen lite kokosflingor. Känns skönt att jag inte blev lurad av godissuget. Äter gärna godis men vill bestämma själv när, till exempel till en bra film på kvällen för att jag själv bestämt det. 

Läs hela inlägget »
Eva Svärd - mrs excalibur - en blogg om utmattningssyndrom
Hälsa bloggar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

Om eva

Eva har under många år låtit bli  att lyssna på sin kropps varningssignaler så som känselbortfall, ledvärk och bältros. Inte förens hon en morgon inte tog sig upp ur sängen fick kroppen vila. Läs mer om Eva

Instagram

Följ via bloglovin:

Follow