2016 > 07


Flummigt, undrar just om det känns flummigt för en som jag som alltid levt efter fakta. Nej det är inte flummigt, jag har bestämt mig för att det inte är flummigt att jag känner kommunikation från min kropp. 

Funderar på om alla kroppar skickar signaler till kroppens "ägare" eller om det är min som gör det då jag varit så sjuk. Eller om kroppen alltid skickat signaler och velat kommunicera med mig men att jag tidigare inte lyssnat. Inte förstått eller kanske inte haft tid till att lyssna. 

Ibland undrar jag varför jag inte får signaler. Till exempel när jag träffar någon och vi tar en kopp kaffe, tiden går eller rusar iväg och jag inte tackar för mig i tid. Säger inget om att "tack för en trevlig stund men nu måste jag vila." Undrar om det är så satt jag går så upp i samtalet, att jag går i spinn, inte slappnar av och låter min kropp tala, eller rent ut av att jag inte lyssnar. 

För någon som alltid gått på fakta, det här känns galet flummigt men jag vet att kroppen kommunicerar med mig. Både när jag lyssnar och faktist även när jag inte gör det. Ibland när jag inte lyssnar kommunicerar kroppen så starkt att jag ändå känner signalerna, det är när kroppen eller hjärnan minns behagliga ting och ger mig ångest. Smärtan som kommer i kroppen går då inte att ta miste på och ångestpåslaget som uppstår kan varken jag eller min omgivning, oftast bara Thomas, undgå att se. 

Men det finns även gånger när kroppen signalerar ljuvliga signaler. Ett sådant tillfälle var i fredags när jag för första gången i år sätter mig i båten. En känsla som just nu är obeskrivlig i ord. Ångesten kan jag lättare beskriva i ord men känslan i fredags är svårare. Att sitta där i båten och känna ett sådant välbehag. Kroppen signalerade till och med en längtan, en längtan som var över. Ni vet när ni längtat efter någon ni håller kär och plötsligt håller personen er i famnen. Den känslan men ändå så annorlunda var känslan att sitta där i båten. Thomas och jag i båten, en kort tur, till och med en mycket kort tur men känslan var fantastisk. 

Läs hela inlägget »


Jag tror det fungerade, ja så är det nog. Jag kunde resa ut ur skammen. Ja, det är inte sant att jag reste till Prag och lämnade skammen där nej jag vågade än en gång blotta mig och sätta ord på en känsla. I och med det satte jag ord på min skam klarade jag också av att lämna den bakom mig. Jag skäms inte längre. Jag får göra saker. Jag tillåter mig att göra saker. 

Det är nu några dagar sedan vi kom hem. Philip fick med sig en bronspeng hem, så grymt stolt över honom och laget. Nerikes Allehanda skriver om dem som ett av världens bästa U-16 lag, i semifinalen mötte de laget som sedan vann finalen, U17 landslaget från Schweiz. De förlorade med en boll mot ett landslag, ett landslag från ett land som, precis som Sverige, är i topp i världen. 

Semifinalen gick på lördagen och jag valde att tillsammans med Thomas titta på matchen. Jag såg första halvlek för att sedan i andra halvan gå ut och andas lite. Den enorma ljudnivån, spänningen och syrebristen i hallen gör att jag blir enormt trött. Det är en trötthet som ger värk i hela kroppen. En trötthet som om jag jobbat med kroppsarbete utan vila i veckor. Men att vara trött är inte farligt. Det är ok att vara trött men det som händer när jag blir så här trött är att ångesten ligger och skvalpar. Ångesten ligger och dallrar, den till och med känns fysiskt i kroppen, som små stötar, som om det går små små vågor i kroppen. Om jag inte är uppmärksam och bara vilar när det sker kommer ångesten. Ångesten till skillnad från tröttheten är inte ok. 

I Prag lyckades jag, tillsammans med Thomas hjälp, känna in vart min gräns låg, även om det hela tiden låg ångest på ytan och dallrade. Små ångestattacker kom också, men inget jag inte lyckades hantera. 

Jag är både glad och tacksam att jag lyckade genomföra resan och få vara en liten del av Philips cup. Jag är också glad över all god mat och dryck och alla de stunderna vid bland annat äppelodlingen. Men framför allt är jag glad och stolt över att jag kunnat resa mig upp och gå rakryggad ur skammen och lämna den bakom mig. Lämna den bakom mig och göra saker utan skam och ångest. 
 

Läs hela inlägget »
Gårdagens lunchdate
Gårdagens lunchdate
Det här att äta en enkel lunch med ett glas vin och en sejdel öl för 70 kronor
Det här att äta en enkel lunch med ett glas vin och en sejdel öl för 70 kronor


Det är så märkligt men min största skam är inför de jag känner. Kanske för att jag tror att de förväntar sig någon som jag inte är längre. Kanske för att jag tror att de ska tycka att jag ska vara sängliggandes om jag är sjuk. Det är så komplext...

Gårdagen blev lång. Först frukost och efter det både gick jag samt satt och njöt i äppelodlingen med utsikt över hela Prag. Thomas jobbade men en lite lunchdate fick vi. 

Philip spelade sista matchen i gruppspelet och vinst i den matchen betydde gruppvinnare, obesegrade. Thomas hade ingen möjlighet att titta på matchen så efter mycket funderande bestämde vi att jag skulle försöka mig på den matchen. 

Att vara sjuk handlar så mycket mer än att bara vara fullständigt utmattad i utmattningssyndrom, det är så många saker jag blivit beroende av att Thomas gör. Att vara en skugga av sitt forna jag. Att gå från att vara fullständigt oberoende och handleda andra människor, stå på scen och föreläsa till att få ett grymt stresspåslag av att skriva mjölk och ost på notan när det ska handlas. Det handlar om att förlora fotfästet och hela tron på mig själv. 

För att klara av att ta mig till hallen där matchen skulle spelas ordnade Thomas med bil från hotellet, en fantastisk chaufför som dessutom hade kopierat en karta över byggnaderna som fanns på idrottsområdet. Från matchen fick jag skjuts av föräldrar i laget som bilat ner. 

Trots att jag behöver hjälp och stöd kan jag ändå blicka tillbaka och se på tiden då jag inte kunde klara mig själv. Då Thomas var min sköld och bodyguard som jag höll i jackärmen och gick tätt, tätt bakom. Det är framsteg. Stora framsteg även om det är långt kvar. 

 


Tackvare förstående föräldrar i laget som stöttar och kollar av, öron proppar och medicin, japp så är det, medicin är ett måste för att klara en sådan aktivitet. 

Killarna var fantastiskt duktiga och vann med 7-2. Att de vann så stort, samt att jag hela tiden sms:ade målen till Thomas gjorde att fokuset inte var fullt koncentrerat på matchen vilket gjorde att stressen inte blir lika påtaglig. 
 


Mycket nöjd med gårdagen! Men idag är jag så trött! Medicinen stavas VILA 

Läs hela inlägget »

Ett av mina bästa när jag reser är att uppleva landet och kulturen bland annat genom mat. Älskar att prova mig fram genom maten och dryck. Det värsta som kan hända i det läget är att det inte var min smak. Värre än så blir det inte. 

Efter frukost blev det en promenad. Thomas jobbade och sedan tog han spårvagnen för att titta på Philip och hans lag som också är här för innebandy cup. En cup med 12 nationer och över cirka 300 lag. Philips första match blev seger och Philip höll nollan, 21-0 blev resultatet. Glad att jag inte såg matchen, mitt empatiska hjärta bister när barn och ungdomar förlorar med dessa siffror. Det spelar då ingen roll att det var motståndarna som förlorade så stort. De vann även match nummer två och den tredje blev det oavgjort. Idag spelar de sista gruppspelsmatchen. 

Själv avnjöt jag en trdelnik med Nutella på ett litet torg. Och som efterrätt blev det ett glas bubbel efter ån. 

På Klosterpuben som ligger granne med vårt hotell intogs middagen, gulaschsoppa och en öl från deras eget bryggeri. 

Summa sumarum en bra dag. 
 

Läs hela inlägget »


Jag har många gånger skrivit om min skam. Skammen av att jag blivit sjuk. Sjuk i utmattningssyndrom/utmattningsdepression. Skammen av att jag varit med och gjort mig själv sjuk. Skammen av att jag tror att jag är någon som tror att jag arbetat mer än någon annan. Tror jag verkligen att jag arbetat så hårt och mycket att jag skulle kunna bli sjuk av det? Snälla, det finns väl många som slitit mycket mer än jag gjort, utan att klaga och utan att bli sjuk. Skammen även över att vara svag och inte orka mer än att jag och tillsist bli sjuk. Vilken skam! Skäms på idig Eva! 

Som jag arbetat med den skammen. Idag klarar jag det bättre. Mycket tack vare att jag skriver om mina upplevelser och känslor. Allt jag skriver är för min egen skull. För att jag ska få ord på mina känslor. Ge min skam en röst. Har jag sagt det "högt" är det lite lättare att bearbeta än att leva med dem själv.

Men det finns en annan skam, en djup skam. En skam som bitit sig fast och slagit rot. Skammen av att inte få göra "friska" saker när jag är sjuk. Är man sjuk ligger man i sängen annars kan man gå till skola och jobb. Utanför dörren går man absolut inte när man är sjuk. 

Mina sämsta dagar, ibland veckor, när tårar strömmar och jag inte gör annat än vilar och sover, då finns inte ens tanken på att öppna dörren. Vare sig för att gå ut eller ens släppa in någon. Att dessutom blotta min ångest, hemska tanke. 
 


Allt jag gjort har jag "frågat om lov" hos min psykolog, precis som det lilla barnet som frågar mamma eller pappa om lov. Varje gång har jag fått motfrågan om vad jag själv tycker. Som jag fått kämpa med att säga att det jag gjort eller ska göra är ok. 

En av mina fd grannar sa tidigt i min sjukdom "Eva, hur ska du kunna bli frisk om du bara ligger hemma i sängen?"  Ja, de kan man fråga sig. Mitt behov av vila är fortfarande enormt stort men nu behöver jag inte ligga i sängen och vila hela dagarna som de första månaderna, halvåret. Fortfarande är vila min viktigaste medicin i min behandling men jag måste även komma ut i det friska för att kunna bli frisk. 

Som min läkare påpekade vid senaste besöket, att jag behöver få in mer flärd i mitt liv. 

Mitt inlägg idag stressar mig, får inte stress av vad jag gör, utan blir stressad av min skam. 

Den kommande dagarna tänker jag skriva om resan jag påbörjade igår. Resan till Prag, resan som ska ta mig ur skammen. Jag får och ska göra aktiviteter som är bra och anpassade för mig. Ibland gör jag för mycket och kraschar. Ibland kraschar jag ändå. Men för att bli frisk måste jag lära mig vart mina gränser finns. Sakta och med planering. 

Igår flög jag med Thomas ned till Prag. Kämpade med att inne ha kontroll. Thomas har full kontroll, jag behöver bara gå bredvid honom och följa med.

Den här veckan under min resa tänker jag ge min skam respass, en enkelbiljett med hjälp av att sätta ord på känslan här på bloggen. 

Läs hela inlägget »


Längtar, jag längtar även om jag försöker vara här och nu. En längtan kan också vara här och nu, längta som i att se fram emot något och planera in för det som ska ske. Planera och förbereda det som ska ske och samtid känna längtan inför händelsen. Just nu längtar jag efter: 

1. Thomas som är på väg hem från Zambia

2. Att krama om Sara, hon kommer i eftermiddag 

3. En resa med Thomas, imorgon bär det av. 

4. Att se Philip spela innebandy, hoppas jag kan göra det under veckan

5. Att strosa i parker, byta ut min parkbänk vid ån i min park till en ny parkbänk i en ny stad i ett nytt land

6. Champagne och god mat. Att äta och dricka gott är en livsnjutning och att få sitta ned till ett dukat bord eller bjuda någon till bords är en fröjd. 

7. Att jag samlat så mycket mod så jag kan skicka min text till några som ska läsa och hemska tanke, även ge respons

8. Att hitta balans, veckan som kommer har många och nya intryck, jag längtar och önskar att jag kan balansera vila och aktivitet/intryck väl 

Man kan önska och längta i stort och i smått. Just nu gör jag det i stort och jag hoppas att jag inte gör det i för stort. Jag hoppas och vill tro att jag gör det välbalanserat. 

Vissta längtar och önskar jag att jag vore frisk men dett är en ännu större önskan. Den största önskan jag har. Det jag längtar allra mest efter. Men för att ha möjlighet att komma dit behöver jag små små önskningar att klara av först. 

 

Läs hela inlägget »
tad utmattning väggen Lysekil semester turist turistbyrå livsstil livsstilsförändring utmattningsdepression utmattningssyndrom ångest psykisk ohälsa beteendeförändring
Utbränd utmattad utmattning väggen Lysekil semester turist turistbyrå livsstil livsstilsförändring utmattningsdepression utmattningssyndrom ångest psykisk ohälsa beteendeförändring


Ända sedan jag träffade Thomas har vi tillbringat somrarna i Lysekil. Både själva, med vänner på olika festivaler och sedan barnen kom har de självklart varit med. Jag har även varit där tillsammans med väninnor på husmorssemester och när jag läste på universitetet och gjorde praktik bodde jag hos farmor och farfar, Thomas farmor och farfar i Lysekil. 

Under många år bodde vi i någon av lägenheterna som fanns i farmor och farfars hus eller i någon av stugorna på tomten. När sedan barnen kom blev det boende hos faster, barnens extrafarmor. Faster är egentligen Thomas faster men hon är verkligen allas vår faster. Dock vill hon inte kallas för då hon tycker det låter för gammalt men det är inget vi lyssnar på. Faster står nämligen för kärlek för oss. 

När Thomas och jag var unga och ogifta och firade våra midsomrar i Lysekil tyckte faster att vi skulle ägna midsommardagen åt att städa upp på staden och samla tomburkar och flaskor. Allt för att tjäna pengar och ha till ett stundande bröllop. Vi valde att sova i solen istället. 

Som ett brev på posten kommer varje sommar en tidning. Faster ser till att vi får ett ex av Lysekilspostens tidning Sommar i Lysekil. Allt för att locka ner oss under sommaren. Egentligen behöver hon inte locka oss, hon blir nämligen inte av med oss. 
 

tad utmattning väggen Lysekil semester turist turistbyrå livsstil livsstilsförändring utmattningsdepression utmattningssyndrom ångest psykisk ohälsa beteendeförändring


På morgonen har jag suttit och bläddrat i tidningen. Drömt och längtat. I fjol var det första sommaren på 30 år som jag inte var till faster och Lysekil.  Det fanns ingen möjlighet för mig. Det var av många olika orsaker, klarade inte av en sådan lång bilresa, alla snabba intryck i trafiken gav mig stresspåslag som även gav ångest. Att bo hos någon skulle heller inte fungera, inte ens hos faster där vi har eget sovrum och jag känner mig som hemma. I fjol med den fortfarande svåra utmattningen satte alla käppar i hjulet för en semester. Konstigt när en semester egentligen ska vara vila och återhämtning. Men jag och min kropp och hjärna behövde mer vila och återhämtning än så. Behandlingen var och är vila i ensamhet och total vila för att kunna återhämta mig. Men idag drömmer jag och hoppas och till och med tror att några semesterdagar i Lysekil hos faster tillsammans med barnen ska nog kunna vara möjlig. Som jag längtar. 

Blir lite nostalgisk under tiden jag skriver, minns med värme så många olika stunder. Bäst av alla stunder är kanske Thomas 40-årsdag som vi firade på klippor i regn. Vi hade flytt hemmet då min mamma började sin cancerbehandling samma dag och vi ville ha lite ro. Dagen började med överraskningsfika tillsammans med våra bästa vänner som dök upp fortsatte med Spa för Thomas och mig. Efter Spa fortsatte firandet på klipporna med linneduk, levande ljus och havetsläckerheter och champagne tillsammans med barnen, faster, svärfar, farbror med fru och kusiner till Thomas och fulla måsar. Som Thomas farbror sa; "En dag vi alltid kommer att minnas, men kommer det bero på att det var så trevligt eller att det regnade under hela vår picknick?" Ja det är frågan, men ett varmt minne är det. 
 

Läs hela inlägget »


När sonen var några år yngre, några år innan jag blev sjuk på riktigt frågade han mig en dag; "Varför svarar du alltid vänta?"

Oj vilken bra fråga. Svarade jag verkligen med "vänta"? Jo, när jag lyssnade på mig själv så var det så. Ofta, nästan "alltid" svarade jag "vänta" när han ville mig något. Men varför svarade jag så? 

Min hjärna började bli så full av tankar. Full av "måsten" och så många trådar att hålla i. Maskineriet spann på så kraftigt att jag var "tvungen" att få ställtid innan jag svarade och gav sonen uppmärksamhet. Var "tvungen" att stoppa in mina tankar i rätt fack i all röra innan jag kunde ta in ytterligare stimuli utifrån. Galet, men det var min analys av mitt galna handlande och svar till sonen.

Idag med distans till detta kan jag se att han slutade fråga mig saker. Slutade att söka kontakt med mig, mitt svar var ju ändå att han skulle vänta. Till sist tröttnade han på att vänta på sin mamma. 
 

Min pajas till son ❤️
Min pajas till son ❤️


Idag är det annorlunda, jag har försökt vila extra precis innan familjen kommer hem från skola och jobb. Detta gör att jag oftast har ork att lyssna på vad som hänt under dagen. Tid är något jag har idag, det är orken som saknas. 

Nu under sommarlovet fikar vi, på kondis. Något måste jag locka en tonåring med och det jag idag fixar är en stund på kondis, bäst och lugnast är vårt lilla kvarterskondis. Ett kondis som hamnat i White Guide i år, skoj och det ör de värda. Där på kondis sitter vi nu, fikar och pratar. Jag har all tid i värden att lyssna på en tonårings tankar. 

Min psykolog sa för en tid sedan; "Ni fikar mycket!" Ja så är det, vi har ju massor av fika och samtalstonen att ta igen. Just nu tar jag igen tid med sonen. (Fikar ännu oftar med mannen.) 

Det bästa med livet är att man kan ändra sig och man kan ändra om och om igen. Just nu ändrar jag på mig och mitt förhållningssätt.

Läs hela inlägget »
Eva Svärd - mrs excalibur - en blogg om utmattningssyndrom
Hälsa bloggar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

Om eva

Eva har under många år låtit bli  att lyssna på sin kropps varningssignaler så som känselbortfall, ledvärk och bältros. Inte förens hon en morgon inte tog sig upp ur sängen fick kroppen vila. Läs mer om Eva

Instagram

Följ via bloglovin:

Follow