2016 > 08

Champagne picnick utbränd väggen våga vara rädd
Champagne picnick utbränd väggen våga vara rädd


Månadens höjdpunkt, jag har skrivit om det tidigare, Thomas och mina månadsöverraskningar. Varannan månad överraskar Thomas och jag varandra med något stort eller smått. Det viktigaste är inte vad vi gör utan att vi gör något tillsammans. 

Allt startade när barnen var små och vi var rädda att tappa bort varandra i småbarnsåren. För cirka ett år sedan tog vi åter upp månadsöverraskningar efter som vi båda kände att vi behövde få in lite friskt i vårt liv. Ha små glädjestunder att se fram mot. Något att längta till. 

Under juni och juli gjorde vi uppehåll då vi ansåg att vi ändå gjorde så många saker och att det skulle bli för mycket för mig. Hela augusti har också gått utan att jag har riktigt orkat ta tag i en överraskning. Augusti var nämligen min månad, men idag, månadens sista dag blev det av. 

Efter som Thomas arbetade hemma idag hade jag förvarnat om att det eventuellt skulle bli överraskning till lunch, och så blev det. 
Efter en helt fantastisk yoga, lite av ett hellelujamoment, hade jag ork. Direkt efter yogan cyklade jag förbi stans bästa pizzeria och köpte varsin sallad. Väl hemma packade Thomas det jag toppade när jag duschade.  

Upp på cyklarna och trampade iväg, strax utan för stan har vi en herrgård vid ån och där finns en fin vandringsled. Där efter vattnet dukade vi upp och på en helt vanlig onsdag och lunch blev det champagne med tryffelchips och löjromsdipp och en fräsch sallad. Otroligt lyxigt men så enkelt. 

Det bästa av allt är att vi får, eller tar oss tid att prata. Idag blev det prat om framtidsmål. Privata och yrkesmässiga. Familjen och för oss själva. 

Rekomenderar varmt att pröva detta med månadsöverraskningar oavsett om ni är sjuka, har småbarn eller är rädda att tappa bort varandra. Det är så härligt att längta och njuta av att veta att Thomas ska överraska mig med något. Och själv gör jag överraskningar efter min förmåga. Någon kanske kommer ihåg när jag överraskade med vandringen, långt över min förmåga. Oj oj vilken dag, vilket världskrig och så härliga skratt. Men vid något tillfälle har överraskningen varit att gå till vårt fik. 


Kram 

 

Läs hela inlägget »
Kintsugi galleri Tint väggen utbränd våga vara rädd
Kintsugi galleri Tint väggen utbränd våga vara rädd
Kintsugi galleri Tint väggen utbränd våga vara rädd



För några veckor sedan var Thomas, Philip och jag i vårt älskade Lysekil. Mitt önskemål, förutom att sitta på klipporna, var att besöka Galleri Tint som ägs av konstnärerna Richard Vákil och Margareta Melin. Jag blev länge ståendes och beundrade hennes skulpturer, främst  hennes tangoklänningar som i vackra färger dansade runt. Bakom dessa tangoklänningar stod en klänning som mina ögon vilade lite extra på. Genom hela klänningen gick en spricka som var lagad med guld. 

När jag tittade på klänningen och följde skåran kände jag den genom min egen kropp. Det var något med klänningen som gjorde att jag drogs till den, inte bara att den var vacker. Margareta såg mitt intresse för klänningen, tog fram den så att jag fick beskåda den lite närmare och samtidigt berättade hon om guldsprickan. Klänningen hade spruckit under en av bränningarna och istället för att kassera den använde hon sig av en japansk konstform, kintsugi. 

Kintsugi innebär att man med guld lagar det som är trasigt. Istället för att kassera eller försöka dölja sprickan lagas det med guld. Lagningen gör det ännu vackrare och värdefullare, inte trots att det är skadat utan tack vare att sprickorna finns där och att det omsorgsfullt är lagade. 

När Margareta berättad om kintsugi kände jag ännu tydligare sprickan i min kropp. Jag tittade på Thomas och sa "Det där är jag". Var på Thomas svarade "Ja, du blir bara mer och mer värdefull."

Precis så är det. Jag, precis som du, har sprickor. Sprickor som livet, vi själva eller vår omgivning givit oss. Sprickor som vi kan laga. Sprickor som vi kan laga med guld. Laga dessa sprickor så att vi blir värdefullare än vi en gång var. Vackrare och värdefullare än vi kan ana när vi står där i skärvor. Står där med ångest och smärta och visar oss sårbara. Att då finna guldet inom oss själva och använda oss av det. För att sedan skapa ett vackrare liv och med mod låta oss belysa våra gyllene sprickor. Låta ärren bli vackra konstverk. Just detta gör oss än mer värdefulla.

Om någon undrar... Ja, jag fick klänningen av Thomas och den står nu i ensam majestät monterad på vår vägg. 

Läs hela inlägget »
Våga vara rädd utbränd väggen stadsträdgården


Att läsa tiden, 9.30... Halv tio. Bra det står i min telefon. Yogan startar idag. 

Philip börjar skolan idag, första dagen på gymnasiet. Ingen lillkille längre. 10:30 var det visst han började. Halv elva. Två tider samma dag. Hans tid behöver jag inte ha koll på, det fixar han själv. 

Hur var det nu? Kollar i telefonen, yoga 9:30 och skolstart 11:30. Hmmm det måste vara fel. Halv elva eller det kanske var elva och trettio. Något på elva i alla fall. Snurrigt! Jag behöver inte tänka på Philips tid, han fixar det själv. Jag vet! 

Jag har koll på min tid, det får räcka. Jag börjar nio och trettio. En kaffe i sängen och sedan upp för att göra mig färdig. Vill inte stressa. Yogakläder och borstatänderna. 20 minuters cykling. Det här fixar jag. För att hinna till nio räcker det med att jag åker tjugo i nio. Blir bra det här. 

Sätter handen på dörrhandtaget, är den redan låst? Klockan är bara fem i nio. Konstigt, vi har ju inte börjat än. Nio! Visst börjar vi nio? Tittar i mobilen, 9:30. NIO och trettio lika med halv tio. 

Dessa siffror. Dessa tider. Dessa datum. De snurrar i min hjärna och spelar mig spratt om och om igen. Hjärnan kokar och jag får lära mig igen. 

Cyklar tillbaka till Stadsparken och sätter mig i rosenträdgården. Tittar på alla vackra färger. Blundar och andas in. Jag fick 30 minuter bonussida. Andas och känner alla dofter. Hör minna egna andetag. 

Jag vet att min kropps funktioner kommer att bli återställda. Jag kommer åter att kunna tid, rum och logistik. Det kommer bara ta lite tid. Jag sitter där i parken och ger mig själv tid. 

Kram 
 

Läs hela inlägget »
Ångest panikångest våga vara rädd utmattningssyndrom utmattningstillstånd väggen utbränd


Är du snäll och skriver upp att jag behöver handla mjölk och ost ber Thomas vänligt. Mitt svar blir ett kort och kraftfullt NEJ!
"Men hallå, du kan väl skriva upp det?"
"NEJ! Jag kan inte"
Och nu kan man, om man är observant, höra att ilskan som finns i min röst är början på panik. Ångesten som väller upp ur min kropp. Men att förstå att någon är på väg att få ångest är inte alltid lätt när man möts av ilska från den personen, så Thomas säger. "Men ge dig, jag ber dig ju bara att skriva upp mjölk och ost på notan." 

Huvudet rusar i 180. Hur kan han kräva något av mig. Be mig inte om något. Kräv inget av mig, jag kan inte leverera. Tårarna sprutar och hjärtat bultar. Paniken är ett faktum. Ångesten blossar upp och luften börjar ta slut. Jag rasar ner i en hög. Thomas lägger sig bredvid, vyssar och säger att allt blir bra. 
"Andas, såja nu andas vi in." Han tar ett djupt andetag. Och andas sedan långsamt ut. Själv väser jag och chippar efter luft. Tårarna rinner och jag kan inte andas. Jag hör vad Thomas säger men kan inte andas. Håller jag på att bli tokig? Är det en psykos? Jag är rädd. Livrädd. Håller jag på att bli tokig? Tokig på riktigt? 
"Så nu andas vi in igen." Jag hör hur han långsamt tar ett djupt andetag, själv har jag inte kunnat ta ett enda andetag, munnen är vidöppen, ett väsande ljud kommer ur minna lungor. 
"Bra hjärtat! Vi fixar det här! Ett till andetag, så ja, nu andas vi in." 

Efter en stund kan jag följa Thomas andning och börjar sakta andas. Tårarna som har runnit ned för mina kinder blir nu till floder som strömmar samtidigt som jag hulkar högt. 

Jag vet med mitt förstånd att jag kan skriva ner mjölk och ost på en lapp och många fler saker. Men just i detta tillstånd med ett kraftigt utmattningstillstånd blir frågan och stressen som det medför att likna när en pilot svimmar och jag själv utan kunskap måste ta ner flygplanet, utan att krascha. 

När kroppen levt under en hög stressbelastning under en lång tid kan kroppens  livsnödvändiga alarmsystem signalera fara, kroppen uppmanas till flykt. Om den som drabbas inte finner någon rimlig orsak till reaktioner som hjärtklappning, tryck över bröstet och overklighetskänsla kan det tolkas som något katastrofalt håller på att inträffa. Dessa katastrofala tolkningar av symptomen ger hjärnan nya farofyllda impulser som i sin tur späder på rädslereaktionen och snabbt kan detta då eskalera och kulminera i en ångestattack. 

De kroppsliga reaktionerna vid panik är helt ofarliga och skiljer sig inte fysiologiskt från annan rädsla, det enda som skiljer sig är tolkningen av dem. Det är vanligt att tro att reaktionerna är hjärtinfarkt, en psykos eller något annat farligt, men så är inte fallet. 

Det jag inledningsvis beskrev är en situation som hände för cirka två år sedan. En panikångestatack som följts av många många fler, både mildare och svårare. Idag kommer de inte så ofta. De mildare, någon gång i veckan och de tuffare någon gång i månaden. MEN det viktigaste, jag vet att jag inte är knäpp, jag kommer inte få en psykos. Jag vet också att  utmattningstillstånd betyder inte bara att vara enormt trött. Det betyder bland annat att min hjärna är på helspänn och vid stress, stress som jag inte alltid förstår, går kroppen in i försvar och flykt. Hjärnan reagerar med rädsla och ångest. 

Det allra allra viktigaste som jag vet är att jag kommer bli frisk, det kommer bara ta lite tid, lite mer tid än jag trodde för två och ett halvt år sedan. Jag är friskare nu men inte frisk. 
Kram 
 

Läs hela inlägget »
Utbränd väggen våga vara rädd


Eftersom vi var till Lysekil i måndags träffade jag min psykolog igår. Det var ett sådant där samtal där vi under timmen hann med enormt många vinklar och detaljer. Men ändå bottnade det mesta av samtalet om vila. Hur mycket tar jag hand om mig själv? Kan jag vila? Verkligen vila? 

Jo, jag kan vila men behöver ännu mer riktig vila, vila där jag gör ingen ting! Vila likt den när jag ensam satt på klipporna och bara lyssnade på tystnade och vågornas kluckande. 

Jag berättade även om att jag trevande börjat läsa en roman, läsa en fysisk bok och inte lyssnade en ljudbok. Berättade lite om boken Du, bara för psykologen. Samtalade lite om när personer med dyslexi läser så behöver många av dem större textstorlek, luft mellan raderna och ett språk som de känner till. Lite så känns det för mig också, men den stora skillnaden är att jag "kan" läsa. En person med dyslexi blir ofta väldig trötta när de får lägga stor vikt på sin avkodning, ibland så stor kraft att de inte kommer ihåg vad de läst. För mig är det inte riktigt så, Du, bara har större storlek på texten, luft mellan raderna och språket är fint och enkelt. Jag behöver inte koncentrera mig på att lära mig någonting, jag kan bara följa med och uppleva berättelsen. Lycka! 

Psykologen och jag konstaterade att läsa en skönlitterär bok faktiskt numera är vila för mig. En fysisk bok har åter blivit en vilostund från at varit ett berg att bestiga. 

Efter att ha läst boken under tre dagar har jag kommit in i handlingen, lärt känna karaktärerna och i morse när jag läste log jag. Efter en natts sömn, utvilad, läste jag med sådant flyt. Lycka!

kram 

 

Läs hela inlägget »
Snigel långsamt är också framåt utbränd våga vara rädd  utmattningssyndrom väggen


När jag sprang fram i hög fart, flitig, energisk, stark och envis var jag lik arbetsmyran och bar min egen vikt flera gånger om. Jag var en i mängden i den stora stacken där det myllrade av andra som var lika energiska som jag. Jag älskade farten och att få finnas tillsammans med alla de andra. Eller jag tror att jag älskade det, för egentligen vet jag inte för jag hann aldrig känna efter. All min tid lade jag på att bygga nya saker och springa runt bland de övriga. 

Lika stark är jag än idag, bär mitt hus på min rygg och där inne tillbringar jag mesta delen av min tid. Jag behöver finnas där inne i min ensamhet för att återhämta mig. Min envishet har jag också kvar, den använder jag till att kämpa med att hålla mig lugn, för att långsamt ta mig framåt. Jag lär mig att långsamt också för mig framåt. Min energi räcker inte till att springa runt. Jag har inte energi som jag kan spilla på vägen. Därför måste jag hushålla med min energi för att kunna fortsätta framåt. 

Ibland glömmer min hjärna att jag blivit en snigel och gasar på och gör för många saker i alldeles för högt tempo, mitt liv blir då ett enda kaos och jag blir ledsen och besviken. Ledsen och besviken på att jag inte klarar det jag en gång gjorde. Men då får jag påminna mig om att jag klarar det om jag bara gör det på mitt nya vis, i min takt, långsamt och metodiskt.

I min nya fart upptäcker jag andra värden i livet. Jag ser saker ur ett annat perspektiv när jag långsamt kan betrakta både min omgivning och mig själv. Jag ser omgivningen. Jag känner dofter. Jag känner min kropps signaler. Och kanske de viktigaste jag registrerar och använder mig av dem. 

Jag kommer alltid behöva ha mitt hus med mig, där jag kan krypa in för att i min ensamhet kunna vila och återhämta mig. Ha en plats att samla ny energi för att långsamt kunna fortsätta framåt. Framåt mot nya mål och möjligheter. 

Kram 
 

Lägg till din egen HTML-kod här.
Läs hela inlägget »
Anna Ahlund du, bara ungdomsroman Rabén Sjögren utbränd väggen våga vara rädd


Tänk att det verkligen kommer som ett brev på posten. Pratar om tårar och ångest. Haft fina lugna dagar i Lysekil. Vila, promenader och stillhet på klipporna. Men det spelar liksom ingen roll, det är alla dessa intryck som gör mig trött. Kanske är det bilresorna som egentligen är tuffast och gör mig tröttast. Men när jag blir trött kommer tårar och ångest. Det är lite som om det blir för mycket och det måste få pysa ut. 

Något annat, mycket trevligare, som kom på posten är boken "Du, bara" av Anna Ahlund. Boken som är Annas debutroman låg och väntade på mig när vi kom hem. Jag har, som jag tidigare berättat, inte kunnat läsa sedan jag blev sjuk. Största problemet har varit att förstå vad jag läser och tröttheten som det för med sig att försöka förstå. Idag har jag utvecklats så mycket att jag kan läsa morgontidningen på paddan. Det är enklare att läsa på paddan än i papperstidningen då jag kan somma in och sortera störande intryck. 

En bok håller jag dock på att läsa, facklitteratur. Den har korta stycken och stor text, läser den under korta stunder. Boken läser jag av en speciell orsak och jag hoppas att den boken kan föra med sig något riktigt gott i framtiden. Vilken bok och vad den innehåller för framtiden kanske jag kan berätta om längre fram. 

Samtidigt som jag inte kan läsa en fysisk bok har jag läst mer än någonsin, har läst med öronen, ljudböcker. Oj som jag läst. Det måste dock vara ganska lättsamma böcker och det får inte vara för spännande för då blir det stress och ångestpåslag. Ja så är det att ha utmatningssyndrom, det för med sig så mycket annat, till exempel ångest.  

Men tillbaka till Anna och hennes bok. Anna har jag träffat på Instagram och hon är en peppande förebild för mitt eget skrivande. De som läst Du, bara har verkligen rosat den och är det någon bok jag vill läsa så är det den. Så spänd både på innehåll och på Annas språk. Haha är det jag som skriver det här, "spänd på hennes språk"? Ja så är det faktiskt sedan jag själv började skriva tycker jag det är jättespännande med språket och miljöbeskrivningar. Den nya Eva, hon lär mig hela tiden.

Du, bara är en ungdomsroman, som handlar om John som blir kär i Frank kruxet är bara att Frank är paxad av någon annan, Caroline, Johns storasyster. Förstå själva, hur spännande låter inte det? Boken har stor text och det underlättar för mig. Första kapitlet är läst och Anna skriver med ett bra och enkelt språk som flyter fint. Tjoho, det här kommer nog gå. Första romanen på många år. Tack Anna. 

Kram 

Läs hela inlägget »


Att fullständigt stanna upp och vara i nuet. Att bara göra en sak. Att ha full fokus på en enda sak. Hur svårt ska det vara? En sak måste väl ändå vara enklare än att ha fokus på flera saker? Det kan tyckas enkelt men ändå verkar det vara så svårt. 

Hur ofta släpper du allt du har och bara tar in luft i lungorna? Noterar dina egna andetag? Känner in dofter? Låter ögonen vila på en vacker vy? Hur många är de gånger som vi, både du och jag, istället för att stå där och låta ögonen vila på ett vackert landskap, skratta fullständigt åt det lilla barnets konster, njuta av konserten, sliter upp vår mobiltelefon eller kamera för att föreviga stunden med en bild? Varför kan vi inte bara finnas där i nuet och njuta fullt ut? Att minnas med våra sinnen. Att bevara känslan av ögonblicket med vår kropp. Kroppen är fantastisk på att bevara minnen. Och lika fantastisk på att ta fram minnesbilder. Bara vi tillåter kroppen att med alla sinnen få ro att registrera samt ro att ta fram tillfällena som finns där i minnet. 

Att tro sig vara i nuet och samtidigt stressa på, stressa upp en kamera få omgivningen att agera och posera för att föreviga gör att det finns risk att kroppen istället för det vackra som vi vill bevara istället kommer ihåg stressen och känslan av stress när vi kommer i en liknande situation längre fram i livet. Risken är att kroppen både utsöndrar stress och ångest för situationen. När vi står där och blickar ut över ett vackert gult rapsfält kommer stressen och ångesten och vi kanske inte förstår något av vår egen reaktion. Men det kan vara så enkelt att kroppen plockar fram minnet av en stress och irritation från omgivningen som inte alls ville posera utan njuta av det vackra fältet några år tidigare. 

Låt oss njuta av nuet, bara andas, blicka över fältet och känna vinden mot kinden, dofterna leta sig in i näsan för att bevaras. 

Kram 

Läs hela inlägget »


Det finns en plats på jorden som måste besökas för att det ska bli en komplett sommar. Det spelar ingen roll att det blåser och regnar, Lysekil finns i mitt hjärta. 

Idag har vila stått på schemat, en liten tur på klipporna har det dock blivit. Det här med att vara sjuk i utmattningssyndrom är inte enkelt, vare sig för mig eller min omgivning. I morse säger vår älskade faster; "Det är så skönt att se att du är piggare idag än igår." Och precis så är det, när jag verkar som piggast och aktiv är då jag "lurar" både min omgivning och mig själv som mest. Jag har skrivit om det tidigare. När jag aktiverar mig och går igång rusar hjärnan som mest och det är en tvärnit som måste till. När rastlösheten infinner sig det är då tvärnitande måste till. Det är då som jag måste vila. Sagt och gjort! En skön promenad på klipporna och rumpan i soffan. 

Läs hela inlägget »
En av mina favoritplatser
En av mina favoritplatser


Det fanns en tid då jag inte hade tid att ta mig fem minuters andning från all stress och hets. Det fanns en tid då jag inte hade ro att bara sitta och inget göra, inte ens för en halv minut. Oron och stresspåslaget var så kraftigt att jag inte hade möjlighet att inte göra någonting, inte tänka på någonting för ens tio sekunder. Att bara prova att sitta ner utan att ta mig för med något gav mig hög puls.  

Igår medans Thomas lagade middagen satt jag nere på klipporna vid Valbodalen. Satt helt stilla och blundade. Lät tankar flyga iväg och endast finnas där i stillhet. Tystnaden och vågornas brus var mitt enda sällskap. 


Njuter av lugnet och förundras över min utveckling. Jag är fortfarande sjuk men det finns så många nya erfarenheter och kunskaper jag bär med mig. Att kunna finnas ensam i tystnaden och inte göra något annat än lyssna på tystnaden är en ny värdefull kunskap. En kunskap som hjälper mig att bli frisk. 

Eftermiddagen idag kommer bli något mer hektisk, vi ska heja på Philip som ska springa Musselloppet. Efter det får det åter bli klipporna för att hämta kraft. Några musslor ska jag också äta innan dagen är slut. 

Läs hela inlägget »
Lysekil utmattad utbränd väggen våga vara rädd utmattningssyndrom utmattningsdepression behandling
Våga vara rädd utbränd väggen utmattningsdepression utmattningssyndrom Rörstrand Lidköping iittala


Igår bestämde vi att oss för att köra ner till vårt älskade Lysekil. Vi har pratat om det hela våren om det känns bra både för mig men också för familjen skulle vi göra ett försök. Thomas och Philip packade och jag låg kvar i sängen. Lite rester till lunch och sedan satt vi i bilen. 

Som jag har längtat. Lysekil finns i hela familjens hjärta främst för att vi här har vår favoritfaster. Ja, om sanningen ska fram, vi har bara en faster. Hon är våra barns extra farmor. Men klipporna och havet har också varit saknat. 

I fjol fanns det ingen möjlighet för mig att åka ner. De övriga i familjen var ner i omgångar men själv fick jag snällt stanna hemma. 

För två år sedan körde vi ner alla fyra. En skräckupplevelse för oss alla. För de övriga tre berodde skräcken på min reaktion. De såg en ångestladdad och hysterisk mamma och fru. Att köra bil men någon bredvid sig som är hysterisk är inte lätt. Och att se sin mamma i ångest och panik är absolut inte enkelt. När vi kommit halvvägs svängde Thomas in på en skogsväg. Där i skogen andades vi och hade även samtal om Thomas eventuellt skulle köra hem mig för att sedan åka ner tillsammans med barnen. Men under den här tiden kunde jag inte vara ensam så det alternativet var uteslutet. Men att ha med mig i bilen var egentligen inte heller ett alternativ. 

Var kommer denna panik och ångest ifrån då? Jo "from hell." I bilen känner jag mig fullständigt utom kontroll. Har vare sig kontroll på vår bil och framför allt inte kontroll på medtrafikanterna. En fruktansvärd känsla. Min reaktion blir att jag reagerar med rädsla. Rädsla när en bil kör om, en bil som svänger ut, en bil som bromsar. Min rädsla visar jag genom att bli arg. Jättearg! Sedan kommer ångesten. Rädslan är så stark att det blir till ångest. 

Under lång tid kunde jag inte åka med under längre sträckor. Åkte endast med Thomas som chaufför. Vare sig vågade åka med andra eller ville utsätta dem för min ångest. Mitt förstånd säger mig att Thomas och andra chaufförer har kontroll men min rädsla och ångest förstår inte det. 
 


Igår var det så dags att köra ner till Lysekil. Ja, jag kör ju inte. Har inte kört bil på två år, då de snabba intrycken är för stressande för mig. (Har provkört ett par gånger.) Resan gick bra! Känner mig mer och mer trygg i bilen men när Thomas bromsar in blir jag rädd och undrar vad som händer. 

På resan ner blev det en sådan inbromsning då en bil kastar sig ut framför oss samtidigt som vi får möte. Min reaktion blir, skrik, ilska tårar och ångest. Thomas stannar bilen och tröstar sin fru. Men idag har min ångest blivit vardag, tyvärr, även om den både är lindrigare och kortare, fördelen är att båda Thomas och jag hittat förhållningssätt att möta den på bästa sätt. Vi vet bättre hur vi ska hantera den och på så sätt kan vi åka vidare efter ett par minuter. Inget samtal om att vända, vi vet båda att vi fixar det tillsammans. 

I Lidköping tar vi en gofika inne caféet på Iittala/Rörstrands fabriksbutik. Köper även med oss ett par glas och fixar en julklapp åt Sara som hon ska ge bort i jul. Hon är som sin mamma, fixar julklappar under hela året. Det är enormt skönt både för att slippa julstressen men även för ekonomin. Tror Thomas och jag har sju julklappar inköpta redan. *Finss* 

Nog om julklappar, nu ligger jag här mellan lakan i Lysekil. Jag har fått mitt morgonkaffe i sängen. Thomas och faster har fixat frukostbröd från kondis, jag har varit upp och ätit frukost och nu spelar Thomas, Philip och faster Skippo. Och jag har som sagt lagt mig mellan lakanen igen. Det är underbart att vara här. Här där jag är borta men ändå hemma. Jag får vara precis som jag är och får göra det jag mår bäst av. Jag njuter! 

Läs hela inlägget »
Vattenmelonens dag utmattad utbränd väggen
Vattenmelonens dag våga vara rädd utbränd utmattningsdepression


Två år och sex månader är lång tid. Kanske inte om man ser det i perspektiv på ett helt liv. Men det är ändå en relativt lång period. Två år och sex månader det är nästan den tiden jag har varit sjuk, ja sjuk har jag kanske varit i närmare tio år. Det är tiden som jag hitintills fått för att bli frisk. Av många olika orsaker har jag under den här tiden dragit mig undan. 

Dragit mig undan kanske mest för att kunna bli frisk. Bara vilat och återhämtat mig har varit ordinationen från sjukvården, min psykolog och läkare. Idag får jag med deras stöd sakta, mycket sakta börja plocka in flärd i mitt liv. 

Känner en enorm tacksamhet över att min familj, min underbara man och våra två fantastiska barn fortfarande finns vid min sida. Detta trots att jag under månader, halvår kanske till och med år gått som en zombi, parallellt med ångest, ilska och floder av tårar. Allt i en hemsk blandning. 

Känner även en enorm tacksamhet över att ha vänner som orkat och velat vänta på mig. Det finns även de som inte gjort det men det är ok det också, de har förmodligen inte vågat, förstått eller velat. Men de som väntat, frågat om vi vill göra saker, om och om frågat och bjudit in oss till gemenskap samtidigt som det vetat svaret; "Tack för at ni frågar och tänker på oss men Eva har fortfarande inte möjlighet." De har varit guld värda. Dessa frågor och väntan har gjort både Thomas och mig så lyckliga och dessutom har vi inte känt oss så ensamma även om vi i stunder känt oss ensamma i min och vår kamp. För kampen har inte bara varit min, familjen har kämpat med mig. 

Ibland har jag gjort saker, träffat vänner, utan att förstå vilken "skada" det gjort på mig. Gjort något litet men alldeles för stort och krävande för mig, bara för längtan att få vara frisk varit större än förståelsen av min sjukdom. Med backspegel kan jag se detta. 

Men jag kan också se att det läkaren sa senast, att jag nu kan börja få lite glamour i mitt liv, stämmer. Med rätt avvägningar kan Thomas och jag lite smått leva. Vi kan lite smått plocka in glamouren. 

Känner sådan kärlek till min familj och våra vänner som orkar, vågar och vill vänta på mg! 
 

Läs hela inlägget »
Eva Svärd - mrs excalibur - en blogg om utmattningssyndrom
Hälsa bloggar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

Om eva

Eva har under många år låtit bli  att lyssna på sin kropps varningssignaler så som känselbortfall, ledvärk och bältros. Inte förens hon en morgon inte tog sig upp ur sängen fick kroppen vila. Läs mer om Eva

Instagram

Följ via bloglovin:

Follow